Dyk nr: 102, Värdshusvraket, Stockholm

Idag stod Värdshusvraket på tur. Jag, Peter, Lövet och Svempa möttes upp på Gröndalssidan tidigt i ottan, och beundrade den brungröna geggan vi snart skulle dyka i. Vi svidade om till den finaste klädseln en man kan ha, och stapplade ner i vattnet.

Att hitta linan gick relativt snabbt. Vi följde den ut till vad vi trodde var Värdshusvraket. Till min stora förvåning såg det inte alls ut som en båt. Dessutom verkade den vara fyrkantig och endast ett fåtal meter stor. Min högra fena stötte emot något, och jag vände mig snabbt om med kniven i högsta hugg. Det var dock inte Svempa eller Lövet som jag hade känt; istället tornade ett gigantiskt skrov upp sig. Vi hade nu hittat till det riktiga Värdshusvraket.

Peter ser nu också vraket, och vi börjar simma uppåt längs skrovet. Vi når däck och simmar ut över vraket. Jag är fortfarande desorienterad och funderar mest på hur fan vi ska hitta tillbaka till linan. Vi hittar några fina objekt att fotografera, men vid det här laget är jag redan så frusen om händerna att jag mest längtar tillbaka till ytan. Vi håller oss på däck nästan hela tiden, och kikar in i diverse gluggar och öppningar. Jag försöker nu signalera "jag fryser" till Peter, något som visar sig vara väldigt svårt i mörkret och den dåliga sikten. Efter ett antal försök till verkar han fatta vad jag menar, och turligt nog så är vi precis vid linan som ska ta oss tillbaka till land.

Vi försöker skynda oss tillbaka. På säkerhetsstoppet råkar jag som vanligt "doppa" min dator under 5 m någon sekund, och genast bestraffas jag. Fuck it, tänker jag, jag ska fan upp NU! Väl uppe på land tar den sedvanliga upptinings-smärtan över i mina händer, och jag får ägna en 10 minuter åt att traska fram och tillbaka och härda ut.

Vinden pinar våra frusna anleten när vi tappert plockar fram våra dykbullar och sätter oss på bänkarna för att summera dagens bravader.