Dyk nr: 278, (D) Sala Silvergruva
DYKARE :
PARKAMRAT :
Tor Jörgensborg
DATUM :
2007-10-13
MAXDJUP :
30,7 meter
DYKTID :
70 minuter
VATTENTEMP :
2 grader
SIKT :
8 meter
VISAD :
606 ggr
Mattias tittade tvekande på mina eller snarare Calles 2x12 jag lånat och förklarade att dom ska tvättas, annars dör dom tackjärnsdöden nästa gång jag kom släpande med dom till OT. Nästa gång jag skulle se dom skulle då vara i form av ett järnräcke, hammare eller skruvstäd. Tvättade jag inte alla mina flaskor snarast hotade han med att han personligen skulle sparka upp delar av ovan nämnda räcke, hammare eller skruvstäd i min stolgång.
Som ett straff menade han antagligen.
Jag sänkte honom mentalt med en inbillad uppercut men i verkligheten bockade och bugade jag och utlovade bot och bättring.
Jag tröstade mig med en kopp kaffe. Ingen sån där kapffeshino eller vad det nu heter. Det är ju så inihelvete populärt nu för tiden. Jag dricker svart kaffe. Punkt.
Jag släpade min stage och tolvorna uppför suckarnas trappa som man lärt sig tycka så illa om. Ibland slår man i huvudet i vattenröret men just denna dag missade jag faktiskt röret.
I kassan stog Tor och lyssnade på ett samtal som gällde elvästar. Elvästar är för fjollor sa jag mycket, mycket lågt för mig själv. Ja, antagligen ohörbart för de andra i butiken.
Vad gjorde jag egentligen här? Jo, Lelle, Tarald och jag blev tidigare tillfrågade av Tor och Hogge om vi ville följa med till Sala och prova på något som få varit med om. Nämligen att dyka i Sala silvergruva!
Detta prioriterades självklart. Renoveringen av lägenheten fick vara för en dag. Aldrig i helvete att jag missar detta. Lelle var dock nära att missa det då han var sjuk under veckan men som genom ett mirakel tillfrisknade han.
Jag betalade i kassan och i varsin hand släpadeoch slet jag mina med NOAA 1 till bristningsgränsen fyllda flaskor i ett gnistregn uppför backen till min brors Citroën.
Det var inga problem att stiga upp på dykdagens morgon. Helt otippat ringde både Lelle och Tarald när jag försökte borsta mina tänder. Dom ville av någon outgrundlig anledning bara ”snacka lite”…
Vi möttes upp hos Tarald där vi packade in all utrustning i hans knäande Passat.
Efter 1,5 timmars färd inklusive bajsstopp anlände vi till Sala där vi snart hittade det schakt vi skulle gå ner från.
Efter en stund kom en pickis rullande med påslagen saftblandare. I bilen satt två tech-instruktörer. Tor och Hogge hade anlänt i sin majestätiska limousin.
Lite säkerhetsinformation, utdelning av hjälmar samt en titt på en grottkarta. Därefter släpade vi allt till den bygghiss som skulle ta oss 155 meter rakt ner. Efter en incident i ett värmeverks skorsten där bygghissen stannade på ca 60 meters höjd har jag alltid känt en viss tveksamhet till just bygghissar.
Idag kändes allt bra, skulle hissen falla ner så skulle jag ändå vara nära mitt mål och skulle dö om än inte lycklig så ganska nöjd.
Jag log inombords åt det helvete räddarna skulle få när dom skulle reda ut härvan av hissdelar, dykattiraljer, armar, ben, kroppar och huvuden som skulle återfinnas 155 meter från markytan.
Tor berättade om olyckan i hissen ner och åtminstone jag ville inte ställa frågor.
Inte nu, kanske efter dyket om allt gick bra. Lite dåliga vibbar annars…
Jag tänkte NA NA NA NA NA i mitt huvud för att inte höra för mycket…
Vi kom ner till en imponerande miljö. Schakt och gångar var mycket större och mer frekvent återkommande än vad jag trodde.
Hogge förklarade att i gruvan visslar man inte för då kommer gruvfrun och tar en.
Jag mindes min barndom när min bror hade varit på klassresa till Sala silvergruva och därefter berättade skräckhistorier om alla som gruvfun tagit av daga. Jag var livrädd i flera år när jag skulle sova. Nu var jag själv här och här rådde inte Murphy utan Gruvfrun vilket lär ännu värre.
Vi transporterade utrustningen ca 200-300 meter till Christinas schakt där vi kunde hålla till i ett rum som höll 12 grader mot de 2 grader som rådde i schakten. Vattnet är 2-3 grader precis som luften.
Vid schaktet finns en flotte som man dyker från. Det är tydligen samma flotte som Carl Douglas och Candert nyttjade på sin tid. Dom åkte inte hiss som vi utan klättrade i stegar ner! Och upp dessutom! Imponerande!
Vi delades upp på Hogge och Tor. Tor valde mig så de andra dök med Hogge.
Efter gaslogistiska diskussioner tog vi en titt på en mycket gammal gruvkarta. Jag hängde inte riktigt med hur vi skulle dyka men jag skulle ta rygg på Tor och man har ju ett snöre att följa så allt kändes kalas även om det var pirrigt.
Dyka med Tor och dessutom i Sala Silvergruva. Högtidligt. Det kändes bra kort sagt!
Vi var noggranna och det tog lite tid innan vi kom i kläderna. De andra smög iväg någonstans. Antagligen för att snacka skit om mig. Ensam stog jag i rummet och skulle just aptera uridom när dörren rycks upp av en guide med turister hängandes i bakhasorna. Jag väntade tills dom gått ut och fortsatte därefter vulkprocessen mellan uridomen och min könspartikel.
Jag var klar först och med ett nervöst kliv var jag snart i det kolsvarta vattnet.
Stagarna och 100%:arna hängde på en lina under flotten. Tor och Hogge förklarade innan dyket att vi skulle vara försiktiga för vattnet är klart men inga referenser finns så det är lätt att tok-sjunka vilket var precis det jag gjorde.
Upp igen och på med stage och klippa av 40:an i höften. Den skulle snart av ändå. Vi gled ner och jag kände hur kylan kom krypande. Det kändes ”friskt” milt sagt. Tor gled iväg längs mainline med mig i släptåg. Vi kom in i ett magnifikt schakt där gruvarbetarna dumpat sten så man simmade som längs en slänt.
I ärlighetens namn så minns jag inte allt jag såg. Jag var ganska koncentrerad på att memorera linan, pilar och sånt. Vi kom upp till en gång där vi lade från oss våra 100%. Det kan man göra i en gruva för man kommer ju senare tillbaka till samma plats eller så kommer man aldrig tillbaka och då har man ändå inget behov av 100%…
Vid dykning i havet kan det kanske vara klokt att behålla sina flaskor så att man inte tappar kontrollen över dom. Man kanske inte hittar tillbaka utan måste göra uppstigningen någon annanstans eller så kanske dom driver iväg.
Vi fortsatte och kom ut till vad jag anade var en ”brygga” byggd i trä. Vi simmade på och kom till en skön restriction där vi gled upp. Att det kan vara så skoj att trängas i ett berg! Jag var fascinerad över de tillmakade gångarna. Dom är nästintill helt släta på ytan. Att simma omkring därnere påminner om den miljö som finns ovan vattenytan. Alla ni som inte får den unika möjligheten att dyka i Sala kan ändå få en liten bit av cave-känslan genom att gå en guidad tur i systemet. Vi kom till ett T och jag satte på en kaka. Vidare framåt och efter ett tag kom vi till ett T eller snarare jump som vi följde. Plötsligt pekade Tor på en trähög. Han körde armarna framåt och tillbaka och till sist såg jag att det var en skottkärra som låg upp och ner. Jag tog aldrig på den men det såg ut som om hjulet var i trä. Antagligen järnskott annars bör hjulet ha slitits ut på nolltid.
Om jag förstod rätt så är den från ca. 1750.
Vi vände och kom tillbaka till ”T-jumpet”. Istället för hem fortsatte vi längs den andra linan. Jag började här känns kylan ganska ordentligt men det var ingen fara och man vill ju så gärna se så mycket som möjligt. Vi pinnade på och jag tror att det var här vi simmade genom som en murad vägg. Det var mycket upp och ner här och jag blev lite desorienterad men linan var hela tiden med oss så det var ingen fara. Jag tror att vi gick ner en nivå. Plötsligt fick jag se de tunnor jag sett på tv och i ett gammalt nummer av DYK. Dom var enorma.
Vi tittade och gled ner till en gång vi tittade in i. Vi backade båda tillbaka snyggt och fortsatte vår färd uppför en stege (minns jag rätt?). Här var jag nog inte så snygg men nu började jag frysa rejält. Obehagligt mycket. Vi vände och simmade tillbaka. Jag var ganska fokuserad på att simma och såg inte så mycket på hemresan. Vi bytte till bakgasen efter en nivåskillnad och fortsatte hemåt. Vi kom tillbaka till 100% och slängde på oss dom. Jag insåg att jag hade en liten läcka i högerhandsken. Jag kunde i princip inte använda höger hand, den var genomfrusen. Den skulle nog passa bra som en drinkpinne i en iskall GT. En kall drink var inget jag suktade efter när vi väl kom ut i stora brottet. Jag var nästintill i koma eller kanske tvärtom. Jag kände verkligen att jag levde i det kyliga vattnet. Jag längtade efter att det tio minuter långa decot skulle starta. Vi kom till PET-flaskan som är en referens inför uppstigningen. Runt den linan är spänd en annan lina som går runt i öppna brottet. Jag lyckades fastna i linan men kom loss av mig själv, nära att jag korkade vilket kunde blivit spännande. Det är så kallt att man vill simma under decot för att hålla värmen. I brottet var det som dimslöjor. Det var en trolsk stämning. Skulle gruvfrun komma simmande?
Vi avslutade vårat deco och vi bröt ytan samtidigt. Jag var så kall att jag nästan mist simförmågan. Jag frustade i ett kör ”Fy fan vad kallt, fy fan vad kallt!” Ytorganisationen tog av mig flaskor och fenor och jag pep snabbt in i varma (12 grader) rummet där Tarald klädde av mig dräkten. Jag ställde mig på huk framför en halogenstrålkastare som var vansinnigt varm. Ganska snart var jag tillbaka och kunde hjälpa till lite grann när de andra hoppade i.
Vi startade tidtagningen och såg de tre HIDarna lysa upp mörkret där nere i urberget. Vi snavade iväg till en matsal som var varm som ett riktigt rum. Vi år vår varma (bra att jag hoppade mack-sallad idag) mat och diskuterade och snackade skit. Snart drog vi oss tillbaka till flotten och efter femtio minuter började det bubbla under flotten. Vi tittade ner och såg hur tre dykare nästan som frigjorde sig från berget och påbörjade sin deco-runda. Det var kul att se hur dom irrade fram och tillbaka. Deras lampor skar som lasersvärd genom det gröna vattnet.
En guide kom med två rödklädda män. Dom talade tyska och kom ut på flotten. Jag tror dom var speleologer för dom ställde märkliga frågor. Inga viktiga frågor om våra svarta DUI:s eller Halcyon, sånt som är viktigt utan mer om berget.
Dom tog kort på Hogge och de andra. Därefter gick vi dykare tillbaka till matsalen och snackade skit. Vi insåg att det skulle bli tajt om tid med ett dyk till. Hogge skulle bli full på kvällen så han fick inte leka för länge med oss. Jag gick och hämtade några lampor då vi skulle titta på några saker.
Jag kände mig ganska liten när jag gick helt själv 155 meter ner i graniten. Alla facklor hade slocknat och bara ledbelysning fanns kvar. Plötsligt känner jag hur mina läppar formas till ett o och jag hinner vissla en halv sekund innan jag tvärt stänger munnen och känner hur jag blir iskall. Jag skyndar på stegen och vänder mig om för att hinna se gruvfrun men med en lättnad kom jag till flotten och våra paket. Jag hämtade lamporna och nästan sprang tillbaka till de andra.
Usch!
Vi tar en kort promenad innan vi vänder tillbaka och påbörjar vår avrustning.
Jag plockar i ordning bort och stolar i semi-varma rummet och det är då jag ser den. Skänken från ovan. Tors el-väst. Lösningen på mina problem!
Jag kastade lystna blickar på Tors el-väst. Jag borde ha tagit den och sprungit till hissen, åkt 155 meter rakt upp. Tagit den i famnen och bara sprungit. Sprungit över höströda fält. Låtit livet få en sista triumf i frihet och i värme...
Vi transporterade utrustningen till hissen och åkte upp till den kalla, soliga lördagseftermiddagen.
Jag kan göra mycket för att få dyka här igen. Tor och Hogge frågade efteråt nyfiket vad vi tyckte men vi sa inte så mycket.
Det var inte för att vi var besvikna utan tvärtom. Åtminstone jag var hänförd och det kändes fel att ösa superlativer över dykplatsen. Den är klart unik och helt fantastisk. Mer kan helt enkelt inte sägas.
Det var första gången jag dök på 185,7 meters djup!
Alviksvraket känns avlägset…
Som ett straff menade han antagligen.
Jag sänkte honom mentalt med en inbillad uppercut men i verkligheten bockade och bugade jag och utlovade bot och bättring.
Jag tröstade mig med en kopp kaffe. Ingen sån där kapffeshino eller vad det nu heter. Det är ju så inihelvete populärt nu för tiden. Jag dricker svart kaffe. Punkt.
Jag släpade min stage och tolvorna uppför suckarnas trappa som man lärt sig tycka så illa om. Ibland slår man i huvudet i vattenröret men just denna dag missade jag faktiskt röret.
I kassan stog Tor och lyssnade på ett samtal som gällde elvästar. Elvästar är för fjollor sa jag mycket, mycket lågt för mig själv. Ja, antagligen ohörbart för de andra i butiken.
Vad gjorde jag egentligen här? Jo, Lelle, Tarald och jag blev tidigare tillfrågade av Tor och Hogge om vi ville följa med till Sala och prova på något som få varit med om. Nämligen att dyka i Sala silvergruva!
Detta prioriterades självklart. Renoveringen av lägenheten fick vara för en dag. Aldrig i helvete att jag missar detta. Lelle var dock nära att missa det då han var sjuk under veckan men som genom ett mirakel tillfrisknade han.
Jag betalade i kassan och i varsin hand släpadeoch slet jag mina med NOAA 1 till bristningsgränsen fyllda flaskor i ett gnistregn uppför backen till min brors Citroën.
Det var inga problem att stiga upp på dykdagens morgon. Helt otippat ringde både Lelle och Tarald när jag försökte borsta mina tänder. Dom ville av någon outgrundlig anledning bara ”snacka lite”…
Vi möttes upp hos Tarald där vi packade in all utrustning i hans knäande Passat.
Efter 1,5 timmars färd inklusive bajsstopp anlände vi till Sala där vi snart hittade det schakt vi skulle gå ner från.
Efter en stund kom en pickis rullande med påslagen saftblandare. I bilen satt två tech-instruktörer. Tor och Hogge hade anlänt i sin majestätiska limousin.
Lite säkerhetsinformation, utdelning av hjälmar samt en titt på en grottkarta. Därefter släpade vi allt till den bygghiss som skulle ta oss 155 meter rakt ner. Efter en incident i ett värmeverks skorsten där bygghissen stannade på ca 60 meters höjd har jag alltid känt en viss tveksamhet till just bygghissar.
Idag kändes allt bra, skulle hissen falla ner så skulle jag ändå vara nära mitt mål och skulle dö om än inte lycklig så ganska nöjd.
Jag log inombords åt det helvete räddarna skulle få när dom skulle reda ut härvan av hissdelar, dykattiraljer, armar, ben, kroppar och huvuden som skulle återfinnas 155 meter från markytan.
Tor berättade om olyckan i hissen ner och åtminstone jag ville inte ställa frågor.
Inte nu, kanske efter dyket om allt gick bra. Lite dåliga vibbar annars…
Jag tänkte NA NA NA NA NA i mitt huvud för att inte höra för mycket…
Vi kom ner till en imponerande miljö. Schakt och gångar var mycket större och mer frekvent återkommande än vad jag trodde.
Hogge förklarade att i gruvan visslar man inte för då kommer gruvfrun och tar en.
Jag mindes min barndom när min bror hade varit på klassresa till Sala silvergruva och därefter berättade skräckhistorier om alla som gruvfun tagit av daga. Jag var livrädd i flera år när jag skulle sova. Nu var jag själv här och här rådde inte Murphy utan Gruvfrun vilket lär ännu värre.
Vi transporterade utrustningen ca 200-300 meter till Christinas schakt där vi kunde hålla till i ett rum som höll 12 grader mot de 2 grader som rådde i schakten. Vattnet är 2-3 grader precis som luften.
Vid schaktet finns en flotte som man dyker från. Det är tydligen samma flotte som Carl Douglas och Candert nyttjade på sin tid. Dom åkte inte hiss som vi utan klättrade i stegar ner! Och upp dessutom! Imponerande!
Vi delades upp på Hogge och Tor. Tor valde mig så de andra dök med Hogge.
Efter gaslogistiska diskussioner tog vi en titt på en mycket gammal gruvkarta. Jag hängde inte riktigt med hur vi skulle dyka men jag skulle ta rygg på Tor och man har ju ett snöre att följa så allt kändes kalas även om det var pirrigt.
Dyka med Tor och dessutom i Sala Silvergruva. Högtidligt. Det kändes bra kort sagt!
Vi var noggranna och det tog lite tid innan vi kom i kläderna. De andra smög iväg någonstans. Antagligen för att snacka skit om mig. Ensam stog jag i rummet och skulle just aptera uridom när dörren rycks upp av en guide med turister hängandes i bakhasorna. Jag väntade tills dom gått ut och fortsatte därefter vulkprocessen mellan uridomen och min könspartikel.
Jag var klar först och med ett nervöst kliv var jag snart i det kolsvarta vattnet.
Stagarna och 100%:arna hängde på en lina under flotten. Tor och Hogge förklarade innan dyket att vi skulle vara försiktiga för vattnet är klart men inga referenser finns så det är lätt att tok-sjunka vilket var precis det jag gjorde.
Upp igen och på med stage och klippa av 40:an i höften. Den skulle snart av ändå. Vi gled ner och jag kände hur kylan kom krypande. Det kändes ”friskt” milt sagt. Tor gled iväg längs mainline med mig i släptåg. Vi kom in i ett magnifikt schakt där gruvarbetarna dumpat sten så man simmade som längs en slänt.
I ärlighetens namn så minns jag inte allt jag såg. Jag var ganska koncentrerad på att memorera linan, pilar och sånt. Vi kom upp till en gång där vi lade från oss våra 100%. Det kan man göra i en gruva för man kommer ju senare tillbaka till samma plats eller så kommer man aldrig tillbaka och då har man ändå inget behov av 100%…
Vid dykning i havet kan det kanske vara klokt att behålla sina flaskor så att man inte tappar kontrollen över dom. Man kanske inte hittar tillbaka utan måste göra uppstigningen någon annanstans eller så kanske dom driver iväg.
Vi fortsatte och kom ut till vad jag anade var en ”brygga” byggd i trä. Vi simmade på och kom till en skön restriction där vi gled upp. Att det kan vara så skoj att trängas i ett berg! Jag var fascinerad över de tillmakade gångarna. Dom är nästintill helt släta på ytan. Att simma omkring därnere påminner om den miljö som finns ovan vattenytan. Alla ni som inte får den unika möjligheten att dyka i Sala kan ändå få en liten bit av cave-känslan genom att gå en guidad tur i systemet. Vi kom till ett T och jag satte på en kaka. Vidare framåt och efter ett tag kom vi till ett T eller snarare jump som vi följde. Plötsligt pekade Tor på en trähög. Han körde armarna framåt och tillbaka och till sist såg jag att det var en skottkärra som låg upp och ner. Jag tog aldrig på den men det såg ut som om hjulet var i trä. Antagligen järnskott annars bör hjulet ha slitits ut på nolltid.
Om jag förstod rätt så är den från ca. 1750.
Vi vände och kom tillbaka till ”T-jumpet”. Istället för hem fortsatte vi längs den andra linan. Jag började här känns kylan ganska ordentligt men det var ingen fara och man vill ju så gärna se så mycket som möjligt. Vi pinnade på och jag tror att det var här vi simmade genom som en murad vägg. Det var mycket upp och ner här och jag blev lite desorienterad men linan var hela tiden med oss så det var ingen fara. Jag tror att vi gick ner en nivå. Plötsligt fick jag se de tunnor jag sett på tv och i ett gammalt nummer av DYK. Dom var enorma.
Vi tittade och gled ner till en gång vi tittade in i. Vi backade båda tillbaka snyggt och fortsatte vår färd uppför en stege (minns jag rätt?). Här var jag nog inte så snygg men nu började jag frysa rejält. Obehagligt mycket. Vi vände och simmade tillbaka. Jag var ganska fokuserad på att simma och såg inte så mycket på hemresan. Vi bytte till bakgasen efter en nivåskillnad och fortsatte hemåt. Vi kom tillbaka till 100% och slängde på oss dom. Jag insåg att jag hade en liten läcka i högerhandsken. Jag kunde i princip inte använda höger hand, den var genomfrusen. Den skulle nog passa bra som en drinkpinne i en iskall GT. En kall drink var inget jag suktade efter när vi väl kom ut i stora brottet. Jag var nästintill i koma eller kanske tvärtom. Jag kände verkligen att jag levde i det kyliga vattnet. Jag längtade efter att det tio minuter långa decot skulle starta. Vi kom till PET-flaskan som är en referens inför uppstigningen. Runt den linan är spänd en annan lina som går runt i öppna brottet. Jag lyckades fastna i linan men kom loss av mig själv, nära att jag korkade vilket kunde blivit spännande. Det är så kallt att man vill simma under decot för att hålla värmen. I brottet var det som dimslöjor. Det var en trolsk stämning. Skulle gruvfrun komma simmande?
Vi avslutade vårat deco och vi bröt ytan samtidigt. Jag var så kall att jag nästan mist simförmågan. Jag frustade i ett kör ”Fy fan vad kallt, fy fan vad kallt!” Ytorganisationen tog av mig flaskor och fenor och jag pep snabbt in i varma (12 grader) rummet där Tarald klädde av mig dräkten. Jag ställde mig på huk framför en halogenstrålkastare som var vansinnigt varm. Ganska snart var jag tillbaka och kunde hjälpa till lite grann när de andra hoppade i.
Vi startade tidtagningen och såg de tre HIDarna lysa upp mörkret där nere i urberget. Vi snavade iväg till en matsal som var varm som ett riktigt rum. Vi år vår varma (bra att jag hoppade mack-sallad idag) mat och diskuterade och snackade skit. Snart drog vi oss tillbaka till flotten och efter femtio minuter började det bubbla under flotten. Vi tittade ner och såg hur tre dykare nästan som frigjorde sig från berget och påbörjade sin deco-runda. Det var kul att se hur dom irrade fram och tillbaka. Deras lampor skar som lasersvärd genom det gröna vattnet.
En guide kom med två rödklädda män. Dom talade tyska och kom ut på flotten. Jag tror dom var speleologer för dom ställde märkliga frågor. Inga viktiga frågor om våra svarta DUI:s eller Halcyon, sånt som är viktigt utan mer om berget.
Dom tog kort på Hogge och de andra. Därefter gick vi dykare tillbaka till matsalen och snackade skit. Vi insåg att det skulle bli tajt om tid med ett dyk till. Hogge skulle bli full på kvällen så han fick inte leka för länge med oss. Jag gick och hämtade några lampor då vi skulle titta på några saker.
Jag kände mig ganska liten när jag gick helt själv 155 meter ner i graniten. Alla facklor hade slocknat och bara ledbelysning fanns kvar. Plötsligt känner jag hur mina läppar formas till ett o och jag hinner vissla en halv sekund innan jag tvärt stänger munnen och känner hur jag blir iskall. Jag skyndar på stegen och vänder mig om för att hinna se gruvfrun men med en lättnad kom jag till flotten och våra paket. Jag hämtade lamporna och nästan sprang tillbaka till de andra.
Usch!
Vi tar en kort promenad innan vi vänder tillbaka och påbörjar vår avrustning.
Jag plockar i ordning bort och stolar i semi-varma rummet och det är då jag ser den. Skänken från ovan. Tors el-väst. Lösningen på mina problem!
Jag kastade lystna blickar på Tors el-väst. Jag borde ha tagit den och sprungit till hissen, åkt 155 meter rakt upp. Tagit den i famnen och bara sprungit. Sprungit över höströda fält. Låtit livet få en sista triumf i frihet och i värme...
Vi transporterade utrustningen till hissen och åkte upp till den kalla, soliga lördagseftermiddagen.
Jag kan göra mycket för att få dyka här igen. Tor och Hogge frågade efteråt nyfiket vad vi tyckte men vi sa inte så mycket.
Det var inte för att vi var besvikna utan tvärtom. Åtminstone jag var hänförd och det kändes fel att ösa superlativer över dykplatsen. Den är klart unik och helt fantastisk. Mer kan helt enkelt inte sägas.
Det var första gången jag dök på 185,7 meters djup!
Alviksvraket känns avlägset…
