Dyk nr: 55, Hällebäck, Gullmarsfjorden
DYKARE :
PARKAMRAT :
Fredrik
DATUM :
2002-04-25
MAXDJUP :
22,7 meter
DYKTID :
35 minuter
Våren har kommit, och det har fiskarna i Gullmarn också lagt märke till. Så fort vi bryter ytan ser vi att mycket har förändrats sedan sist vi var här. Vattnet är klart och sikten god, runt sju meter eller mer. Ännu bättre är att det myllrar av liv. Stensnultror överallt, öronmaneter som hänger i det ljust disiga vattnet, och när vi kommer ner till nio meters djup snubblar vi över en riktigt fin berggylta.
Den ligger alldeles still strax över botten, och rör inte en fena under det att vi noggrannt iakttar den. Det är en fullt utvuxen hane, knappt 50 cm och rätt kraftig kroppskonstitution. Efter en stunds studier lämnar vi honom ifred och simmar vidare nedåt utåt. En frisimmande havsborstmask (Tomopteris Helgolandica) flimrar förbi. Den simmar runt som en platt genomskinlig larv med antenner som nyfiket undersöker omgivningarna.
Under tolv meter blir det kallare och lite glesare med fisk. En rötsimpa ser vi dock, och ett antal Blågyltehonor tycker vi oss se bland stenarna. Två trollhumrar noteras också. På drygt 20 meters djup planar vi ut och simmar längs den branta sluttningen, under oss har vi till en början sandbotten ett par meter ner. Där får vi se något som liknar en simpa men med tydliga blåskimrande ränder på fenorna. I efterhand artbestämmer vi den till en randig sjökock.
Efter en stund viker botten iväg under oss, och vi hänger fritt över Gullmarns brådjup. Vi hänger oss åt väggdykandet och simmar vidare. Snart hittar vi en trollkrabba, också den av imponerande storlek. Som den sitter täcker den lätt en vanlig middagstallrik, om den vecklade ut sina långa taggiga ben skulle den nog bli ungefär hur stor som helst. Snart är det dags att vända, och vi gör som vi brukar, dvs vänder om under det att vi stiger upp några meter. De passager där vi förut simmade med nästan bottenkänning förvandlas nu till ren väggdykning.
När vi åter kommer upp till tolv meters djup märker vi att där ligger en markant termoklin. Man känner en tydligt att vattnet ovanför språngskiktet är betydligt varmare. Skiktningen syns tydligt om man tittar parallellt med den. Man får en kraftig brytning av det ljus som kommer flackt genom skiktet, vilket leder till att saker en bit bort förvrängs och ibland nästan speglas i skiktet. När man drar med handen genom det, kan man med blotta ögat se de virvlar som blandar om vattnet.
Vi simmar vidare upp i värmen, och efter ett simmat säkerhetsstopp med ännu fler stensnultror och en eller annan strandkrabba inser vi motvilligt att det är dags att gå upp.
Den ligger alldeles still strax över botten, och rör inte en fena under det att vi noggrannt iakttar den. Det är en fullt utvuxen hane, knappt 50 cm och rätt kraftig kroppskonstitution. Efter en stunds studier lämnar vi honom ifred och simmar vidare nedåt utåt. En frisimmande havsborstmask (Tomopteris Helgolandica) flimrar förbi. Den simmar runt som en platt genomskinlig larv med antenner som nyfiket undersöker omgivningarna.
Under tolv meter blir det kallare och lite glesare med fisk. En rötsimpa ser vi dock, och ett antal Blågyltehonor tycker vi oss se bland stenarna. Två trollhumrar noteras också. På drygt 20 meters djup planar vi ut och simmar längs den branta sluttningen, under oss har vi till en början sandbotten ett par meter ner. Där får vi se något som liknar en simpa men med tydliga blåskimrande ränder på fenorna. I efterhand artbestämmer vi den till en randig sjökock.
Efter en stund viker botten iväg under oss, och vi hänger fritt över Gullmarns brådjup. Vi hänger oss åt väggdykandet och simmar vidare. Snart hittar vi en trollkrabba, också den av imponerande storlek. Som den sitter täcker den lätt en vanlig middagstallrik, om den vecklade ut sina långa taggiga ben skulle den nog bli ungefär hur stor som helst. Snart är det dags att vända, och vi gör som vi brukar, dvs vänder om under det att vi stiger upp några meter. De passager där vi förut simmade med nästan bottenkänning förvandlas nu till ren väggdykning.
När vi åter kommer upp till tolv meters djup märker vi att där ligger en markant termoklin. Man känner en tydligt att vattnet ovanför språngskiktet är betydligt varmare. Skiktningen syns tydligt om man tittar parallellt med den. Man får en kraftig brytning av det ljus som kommer flackt genom skiktet, vilket leder till att saker en bit bort förvrängs och ibland nästan speglas i skiktet. När man drar med handen genom det, kan man med blotta ögat se de virvlar som blandar om vattnet.
Vi simmar vidare upp i värmen, och efter ett simmat säkerhetsstopp med ännu fler stensnultror och en eller annan strandkrabba inser vi motvilligt att det är dags att gå upp.
