Dyk nr: 408, Gotland, Fårö, Hammars
DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2009-02-28
MAXDJUP :
6,6 meter
DYKTID :
26 minuter
VATTENTEMP :
1 grader
SIKT :
6 meter
VISAD :
254 ggr
Dykning är verkligen inte alltid en dans på rosor.
Fredag:
Första dagen på Gotland åkte jag, Jonas och Micke till Hallshuk för att göra helgens första efterlängtade raukdyk. När vi väl kom dit såg vågorna som slog över pallkanten* inte allt för farliga ut och vi beslutade oss för att göra ett försök. Vi bytte om, vandrade ut i det knädjupa vattnet tills vågorna började hamra över oss. Med jämna mellanrum slog det in extra stora vågor och jag lyckades pricka just en sån omgång och dök under de enorma 2-3 meter höga vågorna för att så sakteliga försöka ta mig ut och förbi där vågorna bröt. Jag tappade bort Jonas och Micke för en kort stund och bestämde mig för att vända tillbaka in då vågornas kraft var skrämmande stor.
Jag kom till slut på fötter och började stappla tillbaka mot stranden medan jag mellan vågtopparna försökte signalera till de andra två att de skulle köra utan mig. Jag satte mig på strandkanten, 50 meter längre in, på en sten och pustade ut, redan helt flåsig av den korta kampen med vågorna. Jag såg Jonas och Micke med jämna mellanrum och började fundera på om de skulle dyka eller inte?
Efter säkert 10 minuter kom Jonas sakta tillbaka in då han lyckades passera vågbrytningen, men Micke låg kvar där utanför och såg ut som han väntade på nåt/nån. Inte förrän Jonas tagit sig hela vägen fram till mig förstod jag hur slut han var. Han hade kämpat i nästan 15 minuter med att ta sig förbi vågbrytningen. Precis där vågorna bröt var strömmen på ytan enorm och man sögs ut längre och längre. Strax under ytan var det mindre strömt men där istället hamrades de mot pallkanten som ligger 50-80 cm under ytan. Så där gick det ju inte att ligga kvar utan att antingen slå ihjäl sig, eller till slut få slut på gas. Enda sättet var att ta sig in på ytan paddlandes som en idiot i strömmen och till slut bli nedmejad av vågorna. Jonas lyckades tappa sin klocka/dykdator vid ett av tillfällena han försökte ta sig förbi vågorna. Dock hittade han den igen på 4 meters djup när han tillfälligt gick ner under ytan för att vila och komma undan den värsta strömmen. 6000 kronor dykdator, återfunnen. Vilken turgubbe!
Vi följde från land Mickes kamp, dock var han lugn som en filbunke och lyckades till sist systematisk treva sig in. Jag är SÅ glad att jag aldrig lyckades ta mig ut över pallkanten, för jag undrar om jag orkat ta mig in igen. Grabbarna var något skärrade och gick igenom sin utrustning för att se om något var trasigt efter att ha skramlat runt som i en tvättmaskin under centrifugering.
Vi packade ihop oss och spenderade sedan resten av eftermiddagen med att försöka hitta ett lämpligt dykmål men fick tillslut se oss besegrade och åkte hem och drack öl med Jeppe, som varit tvungen att sitta och jobba hela första dagen. Dock missade han ju verkligen ingenting!
Lördag:
Dagen efter drog vi allihop, jag, Jonas, Micke, Jeppe och gotländska paret Anders och Annika upp till Digerhuvud på Fårö, men även idag hamrade vågorna in och det var omöjligt att dyka på västkusten. Istället åkte vi runt och ut på ett ställe som heter Hammars på östsidan. Dock är det extremt långgrunt men vid det här laget var vi desperata över att få blöta ner oss, och detta helst utan att behöva riskera våra liv. Jag åkte med Annika och Anders i deras Volvo och de andra tre i Mickes. Mot slutet när vi letade dykmål körde de upp jämsides med våran bil där vi tillfälligt stannat då Anders pratat i telefon med någon som kunde tipsa om nåt ställe på östsidan som vi kunde blöta ner oss vid. Jeppe vevade ner sin ruta och sa desperat till Anders “Men, vi nöjer oss med vilket skit som helst” och Anders svarade “Vi är på väg till vilket skit som helst” varpå skrattsalvor utbröt i båda bilarna. Till slut kom vi fram till en liten strand som hette Hammars där vi först käkade innan vi bytte om och kom i vattnet.
Dock var detta dyk, pga detta antiklimax nåt av de mest värdelösa dyk i hela min dykkarriär. Halvdålig sikt, fruktansvärt kallt och absolut INGENTING att se… Till råga på allt lyckades jag inte ta mig på fötter när vi kom upp då vi med vågorna (som det fanns några även på östsidan) glidit in på mage i decimeterdjupt vatten. Jag kom upp på knä med näsan mot stranden och fick en våg i ryggen som gjorde att jag gled iväg, fortfarande ståend på knä, någon meter och drog knäskålen rakt i en stenkant. Efter många om och men, och efter att jag krupit på knä bland stenarna i nästan 10 meter lyckades jag med hjälp av Jonas komma upp. Helt slut, svinkall och jävligt less!
Tur att humörbarometern steg i takt med att vi närmade oss Tofta och det underbara huset och de väntande kalla ölen och den gorgonzolafyllda lövbiffen som jag skulle laga!
*Gotland har pallkanter som enkelt kan beskrivas som kontinentalsocklar i miniatyr.
Dessa pallkanter börjar oftast en bit från land och det farliga med dem är att stranden kan gå från långgrund till ett djup på 50-60 meter väldigt plötsligt.
Fredag:
Första dagen på Gotland åkte jag, Jonas och Micke till Hallshuk för att göra helgens första efterlängtade raukdyk. När vi väl kom dit såg vågorna som slog över pallkanten* inte allt för farliga ut och vi beslutade oss för att göra ett försök. Vi bytte om, vandrade ut i det knädjupa vattnet tills vågorna började hamra över oss. Med jämna mellanrum slog det in extra stora vågor och jag lyckades pricka just en sån omgång och dök under de enorma 2-3 meter höga vågorna för att så sakteliga försöka ta mig ut och förbi där vågorna bröt. Jag tappade bort Jonas och Micke för en kort stund och bestämde mig för att vända tillbaka in då vågornas kraft var skrämmande stor.
Jag kom till slut på fötter och började stappla tillbaka mot stranden medan jag mellan vågtopparna försökte signalera till de andra två att de skulle köra utan mig. Jag satte mig på strandkanten, 50 meter längre in, på en sten och pustade ut, redan helt flåsig av den korta kampen med vågorna. Jag såg Jonas och Micke med jämna mellanrum och började fundera på om de skulle dyka eller inte?
Efter säkert 10 minuter kom Jonas sakta tillbaka in då han lyckades passera vågbrytningen, men Micke låg kvar där utanför och såg ut som han väntade på nåt/nån. Inte förrän Jonas tagit sig hela vägen fram till mig förstod jag hur slut han var. Han hade kämpat i nästan 15 minuter med att ta sig förbi vågbrytningen. Precis där vågorna bröt var strömmen på ytan enorm och man sögs ut längre och längre. Strax under ytan var det mindre strömt men där istället hamrades de mot pallkanten som ligger 50-80 cm under ytan. Så där gick det ju inte att ligga kvar utan att antingen slå ihjäl sig, eller till slut få slut på gas. Enda sättet var att ta sig in på ytan paddlandes som en idiot i strömmen och till slut bli nedmejad av vågorna. Jonas lyckades tappa sin klocka/dykdator vid ett av tillfällena han försökte ta sig förbi vågorna. Dock hittade han den igen på 4 meters djup när han tillfälligt gick ner under ytan för att vila och komma undan den värsta strömmen. 6000 kronor dykdator, återfunnen. Vilken turgubbe!
Vi följde från land Mickes kamp, dock var han lugn som en filbunke och lyckades till sist systematisk treva sig in. Jag är SÅ glad att jag aldrig lyckades ta mig ut över pallkanten, för jag undrar om jag orkat ta mig in igen. Grabbarna var något skärrade och gick igenom sin utrustning för att se om något var trasigt efter att ha skramlat runt som i en tvättmaskin under centrifugering.
Vi packade ihop oss och spenderade sedan resten av eftermiddagen med att försöka hitta ett lämpligt dykmål men fick tillslut se oss besegrade och åkte hem och drack öl med Jeppe, som varit tvungen att sitta och jobba hela första dagen. Dock missade han ju verkligen ingenting!
Lördag:
Dagen efter drog vi allihop, jag, Jonas, Micke, Jeppe och gotländska paret Anders och Annika upp till Digerhuvud på Fårö, men även idag hamrade vågorna in och det var omöjligt att dyka på västkusten. Istället åkte vi runt och ut på ett ställe som heter Hammars på östsidan. Dock är det extremt långgrunt men vid det här laget var vi desperata över att få blöta ner oss, och detta helst utan att behöva riskera våra liv. Jag åkte med Annika och Anders i deras Volvo och de andra tre i Mickes. Mot slutet när vi letade dykmål körde de upp jämsides med våran bil där vi tillfälligt stannat då Anders pratat i telefon med någon som kunde tipsa om nåt ställe på östsidan som vi kunde blöta ner oss vid. Jeppe vevade ner sin ruta och sa desperat till Anders “Men, vi nöjer oss med vilket skit som helst” och Anders svarade “Vi är på väg till vilket skit som helst” varpå skrattsalvor utbröt i båda bilarna. Till slut kom vi fram till en liten strand som hette Hammars där vi först käkade innan vi bytte om och kom i vattnet.
Dock var detta dyk, pga detta antiklimax nåt av de mest värdelösa dyk i hela min dykkarriär. Halvdålig sikt, fruktansvärt kallt och absolut INGENTING att se… Till råga på allt lyckades jag inte ta mig på fötter när vi kom upp då vi med vågorna (som det fanns några även på östsidan) glidit in på mage i decimeterdjupt vatten. Jag kom upp på knä med näsan mot stranden och fick en våg i ryggen som gjorde att jag gled iväg, fortfarande ståend på knä, någon meter och drog knäskålen rakt i en stenkant. Efter många om och men, och efter att jag krupit på knä bland stenarna i nästan 10 meter lyckades jag med hjälp av Jonas komma upp. Helt slut, svinkall och jävligt less!
Tur att humörbarometern steg i takt med att vi närmade oss Tofta och det underbara huset och de väntande kalla ölen och den gorgonzolafyllda lövbiffen som jag skulle laga!
*Gotland har pallkanter som enkelt kan beskrivas som kontinentalsocklar i miniatyr.
Dessa pallkanter börjar oftast en bit från land och det farliga med dem är att stranden kan gå från långgrund till ett djup på 50-60 meter väldigt plötsligt.
Parkamraters loggar:
Jonas Roos - Sweden, Fårö, Hammars
