Dyk nr: 55, Svartfotsvraket

Megakapitalisten Calle har investerat i en alldeles ny dykkamera, han ligger nu absolut först när det gäller antal pengar per dyk. kr/dyk som det anges i den matematiska världen. Kentha den lilla smygaren behöver inte betala för sina saker, han tvingar sin arbetskamrat Skärer att låna ut sin utrustning på obestämd tid!!! Trots att jag har lagt ut ett antal tusenlappar mer än han så har han lika mycket prylar som jag, det känns bittert värre. Vi beslöt oss för att göra ett enkelt dyk för att först och främst prova Calles kamera. Kentha föreslog Björkvik, jag var måttligt intresserad av det, Calle hade inget att tillägga då han aldrig riktigt lyckats lära sig vad som är vad när det gäller Stavsnäs och Björkvik...
Jag föreslog Nacka Strandsvraket eller Svartfotsvraket, Kentha förklarade på ett mycket pedagogiskt sätt att Nacka Strandsvraket säkerligen låg under isen.
Kort sagt, han fick bestämma.

Efter diverse irrande på Värmdö så kom vi på att Stavsnäs är snäppet intressantare än Björkvik, vi transporterades dit av Kentha, när vi väl stog där i solskenet (ja, faktiskt) såg vi skylten DYKFÖRBUD, apkuk sa vi alla samtidigt och hoppade in i bilen. Jag sa att Svartfotsvraket låg på vägen och Svartis blev det. Det var is men den var ganska tunn, vi beslöt oss för att dyka.
Jag ville knyta fast min linrulle på land men de andra tyckte att det var fullt tillräckligt att ta ut kompassriktningen mot vårat hål i isen. Vi kompromissade och slog sönder isen ända fram till vraket. Jag har bulor i huvudet då jag provade olika metoder att bryta isen, det var en dålig, dålig idé att använda fontanellen för det ändamålet.

Vi kom ner på brädhögen från ett annat håll mot hur vi kommit dit förut så det var nästan lite spännande. Sikten var kalas, säkert 10 meter. Kentha och jag fick nästan epilepsi av Calles blixtrande blixt, det var nästan dagsljus därnere av Calles blixt. Jag hade varit oseriös och struntat i backuplampa, det var dumt då min Vega 100:a slocknade efter ett tag, den var inte laddad... Det var ju iochförsig bara att följa Calles blixtrande.
Dyket var helt ok, jag är faktiskt lite hemligt kär i gamla Svartis. Efter själva dyket drack vi i vanlig ordning upp Kenthas kaffe, han gör otroligt gott kaffe!
Min Coca-cola fick vara, den lockade inte i minusgraderna.

På kvällen blev jag rejält packad hemma hos Emil och Heléne, tack för mat och alkohol Emil.