Dyk nr: 82, Nitroxkurs, Ljusterö-vraket (för sista gången?)
DYKARE :
PARKAMRAT :
Lasse Taraldsson
DATUM :
2002-05-20
MAXDJUP :
34,1 meter
DYKTID :
35 minuter
(Om ni tycker att denna logg är lite kort så beror det på att datorhelvetet pajade och stängde ner Word och den logg jag jobbat på i 30 minuter, jag orkar inte upprepa allt.)
- Jävla Bill Gates!
Nåja:
Så var det då dags att avlägga praktisk examen i Nitrox-kursen.
Jag, Lasse, Tilja, Stuart Bäck, Richard Åhnberg samt Peter stack ut i Lasses nymålade, ej helt torra 300-båt. Richard var för dagen nybajsad vilket gladde oss andra.
Kentha var hemma och tog hand om sin avkomma vilket betydde att jag kunde låna hans kompletta Halcyon-Legend-Skandinavisk sprinkler-utrustning.
Var Calle var? Endast gudarna vet, antagligen hemma övandes garage-vändning med sin Crescent. Calle har säkert lämnat dyk-världen för evigt.
Lasse hade utsett dyk nummer ett till att ske på Ljusterö-vraket. Det kan inte ligga långt ifrån hans marina, varken jag eller Stuart hann bli sjösjuka.
Konstigt nog så ligger botten på 36 meter. Om man tittar på topografin runt om så är det märkligt, inga berg av betydelse där inte. Jag har alltid trott att man kan se på naturen ovan ytan hur det kan se ut under ytan, tycks inte stämma riktigt.
Vi gick sakta ner, Lasse och jag. Lasse ville gå ner snabbare men jag ville ta det lugnt med tanke på avvägning och tryckutjämning. När vi kom ner så insåg jag att detta nog var det bästa vraket jag sett i Östersjön förutom möjligtvis War Fundy.
Det hängde rep i masterna och Tilja sa efteråt att lanternorna satt kvar. Vi gick runt vraket i sakta mak och tittade på detaljer. Lasse pinnade in i styrhytten men det var för trångt för mig. Dessutom hade vi ingen lina samt att det blev en himskans dålig sikt, undrar varför Lasse?
Min avvägning var naturligtvis fantastiskt god, dock när jag såg att Tilja och Stuart kom så passade jag på att silta ner. Med flit naturligtvis…
Dags att gå upp till ytan, något vi gjorde i sakta mak. Vi gjorde säk. Stopp med ca 5 meters avstånd, kändes tryggt.
Dyket blev godkänt av Lasse, skönt.
Ett suveränt dyk Lasse, tack för det!
Ett vrak som rekommenderas å det grövsta!
**********************************
Jag borde ha lagt ut denna logg mycket tidigare men jag har fått ett trist besked angående min framtida fortsatta dykning.
Min dyk-karriär tycks vara över. Över innan den ens hann starta!
Jag har dock haft turen att ha gjort mina bästa dyk så här i slutet.
Jag ska göra allt för att komma tillbaka, jag kan inte tänka mig att sluta med denna hobby som gett mig så mycket, både kompisar, upplevelser samt dålig ekonomi.
Till alla er andra, se till att hålla er i form. Dykning är inte för otränade slashasar, god fysik krävs. Det bästa är att slippa upptäcka det själv. Låt mig vara erat exempel på vad som kan ske!
Vad händer nu då?
Jag vet vad, jag har mina funderingar…
**********************************
- Jävla Bill Gates!
Nåja:
Så var det då dags att avlägga praktisk examen i Nitrox-kursen.
Jag, Lasse, Tilja, Stuart Bäck, Richard Åhnberg samt Peter stack ut i Lasses nymålade, ej helt torra 300-båt. Richard var för dagen nybajsad vilket gladde oss andra.
Kentha var hemma och tog hand om sin avkomma vilket betydde att jag kunde låna hans kompletta Halcyon-Legend-Skandinavisk sprinkler-utrustning.
Var Calle var? Endast gudarna vet, antagligen hemma övandes garage-vändning med sin Crescent. Calle har säkert lämnat dyk-världen för evigt.
Lasse hade utsett dyk nummer ett till att ske på Ljusterö-vraket. Det kan inte ligga långt ifrån hans marina, varken jag eller Stuart hann bli sjösjuka.
Konstigt nog så ligger botten på 36 meter. Om man tittar på topografin runt om så är det märkligt, inga berg av betydelse där inte. Jag har alltid trott att man kan se på naturen ovan ytan hur det kan se ut under ytan, tycks inte stämma riktigt.
Vi gick sakta ner, Lasse och jag. Lasse ville gå ner snabbare men jag ville ta det lugnt med tanke på avvägning och tryckutjämning. När vi kom ner så insåg jag att detta nog var det bästa vraket jag sett i Östersjön förutom möjligtvis War Fundy.
Det hängde rep i masterna och Tilja sa efteråt att lanternorna satt kvar. Vi gick runt vraket i sakta mak och tittade på detaljer. Lasse pinnade in i styrhytten men det var för trångt för mig. Dessutom hade vi ingen lina samt att det blev en himskans dålig sikt, undrar varför Lasse?
Min avvägning var naturligtvis fantastiskt god, dock när jag såg att Tilja och Stuart kom så passade jag på att silta ner. Med flit naturligtvis…
Dags att gå upp till ytan, något vi gjorde i sakta mak. Vi gjorde säk. Stopp med ca 5 meters avstånd, kändes tryggt.
Dyket blev godkänt av Lasse, skönt.
Ett suveränt dyk Lasse, tack för det!
Ett vrak som rekommenderas å det grövsta!
**********************************
Jag borde ha lagt ut denna logg mycket tidigare men jag har fått ett trist besked angående min framtida fortsatta dykning.
Min dyk-karriär tycks vara över. Över innan den ens hann starta!
Jag har dock haft turen att ha gjort mina bästa dyk så här i slutet.
Jag ska göra allt för att komma tillbaka, jag kan inte tänka mig att sluta med denna hobby som gett mig så mycket, både kompisar, upplevelser samt dålig ekonomi.
Till alla er andra, se till att hålla er i form. Dykning är inte för otränade slashasar, god fysik krävs. Det bästa är att slippa upptäcka det själv. Låt mig vara erat exempel på vad som kan ske!
Vad händer nu då?
Jag vet vad, jag har mina funderingar…
**********************************
Parkamraters loggar:
Micke Tilja - Lillsved Värmdö - "Harm"
