Dyk nr: 266, Hällebäck, Gullmarsfjorden
DYKARE :
PARKAMRAT :
Jonas Rölander
DATUM :
2010-07-22
MAXDJUP :
26,0 meter
DYKTID :
55 minuter
VISAD :
49 ggr
Efter nästan två timmar var det dags för dagens andra och sista dyk, ett dyk som kommer gå till historien för det osannolika som inträffade och det osannolika som nästan inträffade. Vi gick hur som helst i på samma ställe (ner från vändplatsen och sedan åt höger) men gjorde ett kort men intensivt ytsim innan vi gick ner. Detta för att snabbare hamna på väggen helt enkelt.
Väl på väggen började dyket att arta sig. Så småningom var det dock dags att vända och hemsimmet bjöd återigen på stenrösen med tidigare nämnda fiskarter. Dessutom hävdar Jonas att han såg inte mindre än två humrar men eftersom det var han som såg dem och inte jag står säkert det latinska namnet på hummer säkert att läsa i hans logg men inte här.
Hur som helst, 43 minuter in på dyket på inte mindre än 10 meters djup ser jag att jag får möte. Är det en stor fisk? Nej, det är inte en stor fisk. Det som möter mig på mindre än två meters avstånd är så mycket som en fågel! Efter att ha försökt gnugga mina ögon men gått bet på grund av det tempererade glaset i min mask inser jag att jag inte ser i syne. Jag får kort och gott se en andfågel (Anseriformes) av någon sort simma förbi. Efter att ha sett den försvinna vänder jag mig om för att se om Jonas sett det hela men jag kunde utröna av hans lugna beteende att det hade han inte. Jag hade funderingar på att försöka illustrera vad jag just sett genom att dansa fågeldansen men det osannolika i det som just inträffat kändes svårt att beskriva med gester och ännu svårare att tolka..
Strax därefter simmade vi på en ål (Anguilla anguilla), första gången för mig vilket var spännande. En kort stund senare låg vi på säkerhetsstoppet igen, klockan visade på 5 minuter kvar till 60 minuter men min blåsa talade om för mig att det var läge att ta sig upp på torra land innan ytterligare något osannolikt skulle inträffa. Då jag inte ville stanna och köpa nya kalsonger på vägen hem (igen…) signalerade jag till Jonas att det var läge att bryta vilket vi också gjorde.
Ett stort tack för frontzip och ett memo till mig själv att snåla på kaffet nästa gång ty 'det är inte lätt att hålla det man inte håller i handen' som min mormor brukade säga.
Tidig eftermiddag var vi hemma i Sjömarken och jag passade på att städa bilen inför den stundande bilresan till den kungliga huvudstaden med familjen. Familjen var för övrigt i torpet och jag kunde i lugn och ro skölja samt fixa med mina blöta prylar.
Det blev havet till slut, vackert!
Väl på väggen började dyket att arta sig. Så småningom var det dock dags att vända och hemsimmet bjöd återigen på stenrösen med tidigare nämnda fiskarter. Dessutom hävdar Jonas att han såg inte mindre än två humrar men eftersom det var han som såg dem och inte jag står säkert det latinska namnet på hummer säkert att läsa i hans logg men inte här.
Hur som helst, 43 minuter in på dyket på inte mindre än 10 meters djup ser jag att jag får möte. Är det en stor fisk? Nej, det är inte en stor fisk. Det som möter mig på mindre än två meters avstånd är så mycket som en fågel! Efter att ha försökt gnugga mina ögon men gått bet på grund av det tempererade glaset i min mask inser jag att jag inte ser i syne. Jag får kort och gott se en andfågel (Anseriformes) av någon sort simma förbi. Efter att ha sett den försvinna vänder jag mig om för att se om Jonas sett det hela men jag kunde utröna av hans lugna beteende att det hade han inte. Jag hade funderingar på att försöka illustrera vad jag just sett genom att dansa fågeldansen men det osannolika i det som just inträffat kändes svårt att beskriva med gester och ännu svårare att tolka..
Strax därefter simmade vi på en ål (Anguilla anguilla), första gången för mig vilket var spännande. En kort stund senare låg vi på säkerhetsstoppet igen, klockan visade på 5 minuter kvar till 60 minuter men min blåsa talade om för mig att det var läge att ta sig upp på torra land innan ytterligare något osannolikt skulle inträffa. Då jag inte ville stanna och köpa nya kalsonger på vägen hem (igen…) signalerade jag till Jonas att det var läge att bryta vilket vi också gjorde.
Ett stort tack för frontzip och ett memo till mig själv att snåla på kaffet nästa gång ty 'det är inte lätt att hålla det man inte håller i handen' som min mormor brukade säga.
Tidig eftermiddag var vi hemma i Sjömarken och jag passade på att städa bilen inför den stundande bilresan till den kungliga huvudstaden med familjen. Familjen var för övrigt i torpet och jag kunde i lugn och ro skölja samt fixa med mina blöta prylar.
Det blev havet till slut, vackert!
