Dyk nr: 101, Siyul Island
DYKARE :
PARKAMRAT :
Frederick
DATUM :
2004-04-22
MAXDJUP :
25,5 meter
DYKTID :
33 minuter
Vattentemp: 23,1 grader
Det här var ett vrakletardyk - någonstans längs revet ska det finnas ett ryskt lastfartyg på ca 25 m djup. Vi såg vare sig vraket eller några spår efter det, men fick ett härligt dyk bland massor av vacker bordskorall.
En liten Yellow boxfish-hona (Ostracion cubicus) fick vi se.
Halvvägs genom dyket vände strömmen, och vi fick simma i allt kraftigare motström. Så som dyket var planerat var det inte läge att vända och följa strömmen, utan vi var tvugna att fortsätta i samma riktning. Det gjorde att min luftförbrukning ökade ganska kraftigt.
Av någon anledning missförstod Frederick mina signaler om att jag hade såpass lite luft kvar att jag ville påbörja uppstigningen, utan han pinnade iväg utom räckhåll för mig. När jag väl kom ifatt honom och fick visat min manometer var jag rejält stressad, och hade dragit ännu mer luft.
Nu förstod Frederick läget, och vi påbörjade uppstigningen. När vi kom till säkerhetsstoppet var jag nere på 20 bar, vilket jag tycker är otäckt lite. Hur som helst, luften räckte hela vägen upp, så det blev aldrig någon riktig fara, men att bryta ytan med bara 10 bar kvar i flaskan är verkligen inte något jag vill göra om!
Efter dyket pratade Frederick och jag igenom vår kommunikation, och varför det gick snett. Det visade sig att vi hade lite olika syn på vilka tecknen för "under hundra bar" respektive "ont om luft, dags att fundera på att gå upp" egentligen var, fastän vi dykt så länge ihop...
Det här var ett vrakletardyk - någonstans längs revet ska det finnas ett ryskt lastfartyg på ca 25 m djup. Vi såg vare sig vraket eller några spår efter det, men fick ett härligt dyk bland massor av vacker bordskorall.
En liten Yellow boxfish-hona (Ostracion cubicus) fick vi se.
Halvvägs genom dyket vände strömmen, och vi fick simma i allt kraftigare motström. Så som dyket var planerat var det inte läge att vända och följa strömmen, utan vi var tvugna att fortsätta i samma riktning. Det gjorde att min luftförbrukning ökade ganska kraftigt.
Av någon anledning missförstod Frederick mina signaler om att jag hade såpass lite luft kvar att jag ville påbörja uppstigningen, utan han pinnade iväg utom räckhåll för mig. När jag väl kom ifatt honom och fick visat min manometer var jag rejält stressad, och hade dragit ännu mer luft.
Nu förstod Frederick läget, och vi påbörjade uppstigningen. När vi kom till säkerhetsstoppet var jag nere på 20 bar, vilket jag tycker är otäckt lite. Hur som helst, luften räckte hela vägen upp, så det blev aldrig någon riktig fara, men att bryta ytan med bara 10 bar kvar i flaskan är verkligen inte något jag vill göra om!
Efter dyket pratade Frederick och jag igenom vår kommunikation, och varför det gick snett. Det visade sig att vi hade lite olika syn på vilka tecknen för "under hundra bar" respektive "ont om luft, dags att fundera på att gå upp" egentligen var, fastän vi dykt så länge ihop...
