Dyk nr: 78, War Fundy Fan! nu var det dags igen...

Kentha hade en längre tid tjatat om ett vrak kallat War Fundy. Varken jag eller Calle visste vad det var men för att vara snälla så tackade vi ja till en utfärd. Kenthelikentkentikentkentisen hade haft mailkontakt med allas vår Stf Führer, D. Fröberg ang. vraket, han visste tydligen också om vraket och ville dit.

Medan Kentha febrilt sökte dom som en gång lovat att ta oss ut till vraket i utbyte mot kontanta medel så passade jag på att bjuda in lite löst folk då båten var stor.

Jag mailade Tilja som skyndsammast tackade ja, Fröberg hängde också med, det var skönt då han och Kentha hade tappat kontakten ett tag tidigare. Calle släppte verktygen och körkortsboken och hängde med (stackars lilla Södertälje-pöjk, om han bara hade vetat…)
R. Åhnberg följde med till våran glädje och även fru Almqvist som jag hade försökt lura av en E. E. lampa lite tidigare.
Festligt nog så visade det sig att R. Å. och A. A. hade jobbat ihop en gång för länge sedan när de var unga människor.
Även ord-ekvilibristen Linus skulle med men stannade hemma pga penga-brist.

Alla utom fru Almqvist träffades på en bensinmack, det var en märklig men ändå en högtidlig känsla att äntligen få träffa de för oss alla närmast mytiska människorna D. Fröberg samt Överste Tilja.
Efter en helvetiskt lång bilfärd i Kenthas banks bil så stannade vi till på en bensinmack i Långtbortistan för att R. Å. skulle få bajsa på land denna gång samt för en snabb kopp kaffe.
Min första klunk (kaffe alltså, inte bajs) resulterade i en fantomsmärta som jag som erfaren FN-soldat föredömligt dolde för alla andra, kunde det möjligtvis bero på min enorma fylla jag hade haft två dagar tidigare på jobbet? Endast Jesus Kristus vet svaret på det.

Vi träffade A. A. i Kapellskär och hittade snart båten, en förlängd 300:a båt MED toalett (det du Taraldsson). Den verkade perfekt för ändamålet.

R. Å. hade denna gång lyckats glömma sin torris hemma vilket han konstaterade på kajen!!!Tack vare att andra människor har spring i benen och ett varmt hjärta så trollades det fram en torris åt honom.

Vi steg på båten och påbörjade seglatsen ut till vraket, det skulle ta c:a 1,5-2 timmar vilket det också gjorde.
Jag hade tryckt i mig en sjösjuketablett hemma tidigare på morgonen då jag aldrig har haft och aldrig kommer att få ”sjöben”.

När vi kom fram gungade det ganska rejält men jag kände ingenting, alla var friska och krya.
D. F. Hade t o m legat inne i båten och sovit, vi andra var lite mer spaka och stod på däck stirrandes på horisonten.

Vi hoppade i och påbörjade nedstigningen, den här gången var det Calle som försvann ner i djupet med en enorm fart, kanske ville han hämnas för min ”Frangila-nedstigning” sist vi var ute! Jag hade problem med tryckutjämningen hela nedfärden men med ett sprak och en smäll i örat så redde allt upp sig med det. Sikten var ganska hyfsad. Vi såg ganska snart glasprismorna som är nedfällda i däcket, dom var en gång till för att sprida dagsljuset in i skeppets inre, häftig teknik.
Vi simmade omkring lite och kom fram till en dörröppning där det enligt Argus (dykbåten) skulle finnas en oöppnad burk Pickels stående på en hylla. Tyvärr så tycks ngt as ha tagit med sig den för varken vi eller de andra dykparen hittade den.

Vi fortsatte och tittade ner i lite lastutrymmen. Till sist kom jag och Calle till aktern där det finns en korridor man kan simma igenom. Calle hade med sig sin linrulle som han fäste i vraket, han fick gå först. Detta var min första riktiga penetrering av vrak, spännande värre.

Jag noterade att Calle absolut inte fäste linan med jämna mellanrum utan han litade tydligen på att sin första knut skulle hålla. Detta var ingen fara då korridoren hela tiden har kontakt med ett schakt som man kunde ha gått ut i vid problem i korridoren.
Till sist gjorde jag Calle uppmärksam på att jag vill göra en liten knut, vi var nu 20 meter in i vraket. Han missförstod mig och trodde att jag ville vända. Det gjorde inte så mycket då det tidsmässigt ändå var dags att tänka på refrängen. Det var en häftig känsla att vara inne i vraket och dessutom så var vår avvägning god. Det finns överhuvudtaget väldigt lite dy på vraket så man drar inte upp en massa skit.

Vi gick utanpå vraket till aktern men hade nu lite småbråttom då Calles luft började sina, vi vände.
Vi simmade lugnt mot linan, jag noterade att relingen var gjord i 40cm brett trä, jag såg också att ett svin har försökt att ta bort en knap.
Jag frös nu ganska mycket då jag hade lite mindre bly än vanligt så min dräkt satt som ett korvskinn på mig. Vi hann med att se den raka fören och ett enormt ankare innan uppstigningen påbörjades.

Vi gick upp väldigt lugnt och låg på säkerhetsstoppet i minst 4,5 minuter. Jag kände vid säkerhetsstoppet att det började pirra i benen men det var inte så mycket att göra åt.

Calle gick upp först på båten och när jag kom upp så tog det c:a 20-30 sekunder så tappade jag all kraft. Jag fick hjälp att ta av mig utrustningen. Kuken också, var det dags igen, jag har fan inte gjort ngt fel tänkte jag.

För att göra en lång historia kort så fick jag andas 78% Nitrox så jag piggnade till så gott det gick.

Vi (jag) beslöt att strunta i ev. helikoptertransport. Jag stod av naturliga skäl över dyk nr. 2. Jag såg hur de försvann i djupet och såg samtidigt hur ett oväder kom närmare båten. Det var som en svart vägg, både jag och båtchefen såg lite oroliga ut, det var lite en kamp mot naturen.
Alla kom upp innan ovädret slog till, vi drog iväg så fort sista paret var uppe.
Detta dyk gjorde Calle och Kentha ihop, dom var tydligen långt inne i vraket utan någon större koll på varandra, inte så bra men tydligen spännande.

Jag kan verkligen rekommendera ett besök på War Fundy.

Jag stod i regnet och höll i mig i relingen hela hemfärden, de andra var lite småspaka dom med.
När vi ÄNTLIGEN kom till kajen så fick inte jag bära ngt, skönt som satan faktiskt. Jag gled runt i Kapellskärs centrum och kissade lite under tiden dom fixade med utrustningen.

Hemfärden gick bra, jag var hemma vid 20:00.
Heléne var inte så glad över att jag hade blivit dykkrasslig igen, det var inte jag heller kan jag nu avslöja…

På söndagen så kände jag att jag hade rejält nedsatt känsel från naveln och nedåt, det var också svårt att pinka. Jag skulle naturligtvis ha kontaktat dykläkare men man är ju lite småkorkad så jag stod över det.

Däremot så ringde jag dykläkaren en dag senare och förklarade problemet, jag kunde nu pinka helt själv.
Hon sa att det nu var försent att sätta mig i en tryckkammare, det gjorde inget, det är ganska tråkigt därinne kan jag meddela.
Jag skulle ta det lugnt med dykningen tills alla symtom var/är borta och kontakta en husläkare om jag inte blev bättre. Nu när jag skriver detta (2001-09-23) så känner jag mig mycket bättre men inte frisk och har gett mig själv dykförbud tills november-december.

Funderar för övrigt på att dyka Nitrox men på ”lufttider” i fortsättningen.

Jag ska här nedanför skriva om mina teorier ang. det hela.
Det är bara att välja och vraka bland teorierna, alla spelar nog in lite grann.

· Vi följde dyktabellen och vi gjorde inga misstag så sånt kan vi utesluta.
· Problem med tryckutjämning kan resultera i ”blackout”, det sa både båtchefen och dykläkaren.
· Jag är i allt annat än i god fysisk form.
· Jag kände fortfarande av baksmällan från torsdagen.
· Jag hade ätit sjösjuketabletter, sist jag åt det så fick jag en hemsk djupberusning. Man ska nog undvika såna piller, i alla fall jag.
· Jag har på sistone känt mig lite sliten.
· Dykläkaren sa att infektioner kan bidra till sånt här.
· Min dräkt var så ”squeezad” att jag frös hela dyket men inte kände det då dyket var så spännande.