| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Har du missat del 1? http://www.dykarna.nu/forum/response.asp?id=27295&main_Id=27295 Vi hade alltså en ensam och stressad dykare på gränsen till panik, 35 meter ner i havet, någonstans inne i ett vrak. Vad som har hänt med hans parkamrat är det ingen som vet. Med bara några minuter kvar av luften och oförmögen att ta sig ut…åter till handlingen. ... Efter att ha varit helt uppjagad av panik och dödsångest tog snart känslan av uppgivenhet överhanden. Jag hade förlikat mig med tanken på att detta var min sista stund. Att det var här, nere i mörkret som slutet fanns. Att livet var helt enkelt slut redan och det var inte mer med det. Denna insikt var tydligen vad som behövdes eftersom anledningen till panik konstigt nog inte fanns längre. Varför bry sig så mycket om att hitta ut, när man ändå ska dö? Efter ett par djupa andetag kändes allt bättre och huvudet kändes lite klarare. Jag tänkte ”Varför inte göra ett sista försök i alla fall?”. Det var ju kanske lite dumt att ge upp helt i onödan. Jag rullade ut några meter av linan och började simma runt och leta efter en annan väg ut. När jag sjönk lite djupare blev sikten genast bättre och bara 6-7 meter från platsen, där linan konstigt nog ”gick genom taket”, fann jag en öppning. Linan hade lyckats glida in hela vägen mellan två plankor i vad som antagligen var däcket och därför kunde jag inte hitta ut. Jag förstod varför linan hade kunnat ”gå genom taket” trots att det verkade omöjligt vid första anblicken. Jag simmade uppåt och började veva in linan. Plötsligt dök min kompis upp ur tomma intet och samtidigt som jag förbannade honom för att han inte var där när jag trodde min sista stund var kommen, var jag glad att inget hade hänt honom. Vi hjälptes åt med linrullen sista biten och lossade den från nedstigningslinan. Konstigt nog kändes det som vägen tillbaka var mycket kortare än vägen dit. Vem vet, kanske var det bara inbillning? Datorn visade att det var dags att gå upp vilket passade mig alldeles utmärkt. Jag hade mer luft kvar än jag trodde och det räckte till en långsam uppstigning och ett säkerhetsstopp. Därefter gick vi upp till ytan och klättrade upp på båten igen. ”Fast mark” under fötterna kändes bra, mycket bra. Jag satte mig ner och pustade ut. Efter dyket bytte vi flaskor och diskuterade vad som hänt. Jag berättade inte riktigt hela historien. Dels för att jag inte ville göra en alltför stor affär av det och dels för att vi hade ett dyk till att genomföra. Min kompis hade i varje fall aldrig uppfattat att jag haft problem och tyckte bara jag varit borta några minuter innan vi återfann varandra. Tydligen hade han följt relingen medan jag simmat rakt fram med linan som guide och därför hade vi lyckats komma ifrån varandra. Vi tog lite fika, pratade om ditt och datt samt förberedde oss för vårt andra dyk. Jag kände en viss osäkerhet men tänkte samtidigt att det är bara att resa sig igen och göra ett nytt försök. Det andra dyket gick helt utan problem. … Jag tror att alla dykare som gjort ett liknande dyk börjar fundera. Men vad gjorde vi egentligen fel? Kanske var det bara olyckliga omständigheter, otur helt enkelt? Vad kunde vi gjort annorlunda? Var vi redo för detta? Hur vet man när man är redo? Hur vet man vad man inte vet? Tyvärr har sportdykningen har förändrats de senaste årtiondena. Det har blivit en sport för alla och utbildningarna har successivt utarmats till att bara innefatta det allra nödvändigaste. En snabb, billig kurs som ger en ”körkortet” som behövs för att dyka är ju dessutom en marknadsförares dröm. Samtidigt är det positivt för annars skulle vi inte ha de ca 130 000 certifierade dykare som finns i Sverige idag. Vad som också är tragiskt är att de senaste tio åren har vi haft fler än 50 dödsolyckor i Sverige och många kunde säkerligen ha undvikits. Som svar på denna globala trend, inom framför allt avancerad dykning, grundades Global Underwater Explorers (GUE). De finns endast runt trettio instruktörer men de är kända för sina omfattande utbildningar, väldigt höga krav och säkerhetstänkande in i minsta detalj. GUE är en icke vinstdrivande organisation och några av grundarna tillhör den absoluta världseliten inom bl a grottdykning med ett flertal världsrekord bakom sig. Efter att ha haft förmånen att få gå några av dessa utbildningar kommer min dykning aldrig att bli sig lik igen. Jag började med att gå igenom ovanstående dyk och räkna upp fel. Saker som borde funnits med i dykutbildningen. Saker som vi behövt känna till. Saker som vi gjorde fel. Den listan blev väldigt, väldigt lång. Så därför har jag bara tagit med några få punkten och lämnar resten öppen för diskussion. 1. LUFTEN Det största misstaget med detta dyk var ”luften”. Man får djupberusning vid dykning med luft eller nitrox (syreberikad luft) och detta börjar så fort man är under ytan, inte på ett visst djup som många tror. Ofta kan det vara svårt att märka om man är grundare än 20m, men det finns där. Till exempel brukar man känna när man går ner att det börjar bli djupt. Denna lilla känsla är djupberusning. Andra effekter är din förmåga till resonemang och logiskt tänkade. Tunnelseende, bristande uppmärksamhet och till slut också motoriken påverkas. Det tar till exempel längre tid att knyta en fast en lina på 30m än vad det gör på 3m, även om du inte märker skillnaden själv. I vårt fall bidrog djupberusning till att vi inte höll kontakten som vi skulle. Det ökade andningsmotståndet leder till ökad koldioxidproduktion vilket leder till ökad narkos och ökad andningsfrekvens. Det blir en ond cirkel som det kan vara svårt att komma ur. I mitt fall var detta en bidragande orsak till att paniken och känslan av att jag skulle dö. Självfallet påverkade detta också omdömet och även tidsuppfattningen för oss båda. Djupberusningen påverkar också känslor och humör. Idag vet jag djupberusningen gör mig lättirriterad och bekymrad. Det märks speciellt mycket när man har mycket utrustning eller skall utföra något komplicerat under vattnet. Det enda sättet att minska djupberusningen är att tillsätta t ex helium till andningsgasen. GUEs standard gas för detta djup (30-45m) hade varit 21/35, dvs 21% syre, 35% helium och resten kväve. 21/35 ger samma djupberusning som luft på 20m, fast med ett mycket lägre andningsmotstånd. Ett lämpligt maxdjup för luft (eller nitrox) är 30m. Min personliga gräns går vid 20-25m. Planerar jag ett dyk djupare än så vill jag ha minst 30% helium och många gånger använder jag helium även grundare. 2. GASPLANERING Alltid när man planerar ett dyk måste man se till att ha tillräckligt med gas. Vad är då tillräckligt? Om man tänker sig ett dykpar som har problem och måste dela luft upp till ytan så är det en bra utgångspunkt. Minsta mängd gas bör räcka för två personer att dela hela vägen till ytan inklusive ett säkerhetsstopp. I vårt fall från 35m: 1 minut på 35m för att börja dela luft. 4 minuter för uppstigning (max 9m/min) 3 minuter på 5m för ett säkerhetsstopp. Med en luftförbrukning på 20 l/min krävs det 400 liter per person för att kunna göra detta. M a o behöver vi minst 800 liter gas kvar när vi måste gå upp. Med en 10 liters flaska blir det alltså 80 bar. Skulle någon dykare alltså nå denna minimigräns då måste vi påbörja vår uppstigning direkt, oavsett var vi befinner oss. Resterande gas kan vi använda för dyket. I vårt fall blir det 220bar dvs 2200 liter och bör räcka i 24 minuter på 35m. De flesta tabeller ligger på ca 12-20min maxtid på detta djup och eftersom dekompression kräver redundant utrustning ska vi
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
 Visa alla svar
«TILLBAKA Svara på detta inlägg Vi ber dig följa de riktlinjer som beskrivs under Netiquette. Rubrik: Svar: |
