Millis Keegan

Ålder: 50
Yrke: redaktör, projektledare, dykinstruktör, PADI MSDT, fotojournalist.
Bosatt: Deerfield Beach, Florida
Antal dyk: 2000 plus
Senaste dyk: Bahamas, mars 2008.
Medlemsnummer: 15540

Hej Millis, allt bra med dig?
Låt mig se, jag bor I Florida. Det är sommar året om, det tar en timme från Bahamas härifrån, någon timme och lite till med bil så når jag fantastiska Florida Keys. Jag cyklar till stranden, jo det är rätt bra, faktiskt.

Vem är egentligen Millis Keegan?
Hon är en som ständigt sökte, tills hon började dyka. Då landade allt.

Vad gör du nu för tiden, är du kvar i media/dykbranchen?
Ja, jag har en hemsida som svarar på frågor för dykare, snorklare, ja alla som älskar havet och är nyfikna på vad som finns där. www.diveguru.net. Dessutom arbetar jag för den internationella dyktidningen X-ray, som du kan ladda ner som pdf och läsa i fullskärmsformat på din dator. www.x-ray-mag.com

Du har ju blivit nominerad av våra läsare. Varför tror du att de är nyfikna på vem du är?
Vet inte. Som chefredaktör för tidningen Dyk höll jag en förhållandevis låg profil. Tämligen tråkig, var jag nog. Jag hade höga krav och värderingar, typ, inte plundra vrak, ta inget mer än bilder, lämna inget mer än minnen. Bevara miljön både under och över ytan. Med mer. Allt reflekterades i Tidningen Dyk, vilket jag vet uppskattades av de allra flesta, men det skapade också en och annan fiende.

När började du dyka och varför?
Jag var och är en orolig och nyfiken själ som kastade mig från aktivitet till aktivitet, Under några år ägnade jag mig åt motorsport, rally och rallycross både som kartläsare och förare och med licens att arbeta med rallycross- och rallyarrangemang. Jag var också aktiv inom frivilligförsvaret, och så reste jag mycket. Men så en dag frågade en vän, som senare kom att bli min bästa vän, om jag hade lust att lära mig dyka. De var en grupp officerselever på Berga i Haninge som skulle gå en intensivkurs, och de behövde en extra person för att fylla kursen. Jag var lite tveksam, av ekonomiska skäl, men sa till honom att om min rallybil blir såld så okey. Jag sålde den tre dagar senare, och en månad senare var jag open water dykare. Det var som ett gift i kroppen. Varenda vattenpöl lockade och drog. Inom ett år hade jag loggat typ 100 dyk.

Har du några andra intressen förutom dykningen?
Ja, mat och dryck, resor, som naturligtvis passar in med dykning. Fotografering. Geocaching, en slags skattjakt med GPS. Bergsklättring. Havskajak i Everglades. Gillar överlevnadskurser i olika miljöer. Hockey – Go Cats Go! (Panthers) i Florida, Modo i Sverige. Natur, kultur, musik – allt från klassiskt till hårdrock. Jag har lite mindre tolerans för pop, lite mer för rock. Jag gillar att leva, helt enkelt. Men jag är faktiskt en badkruka. Om det inte är varmt i vattnet får det vara, om jag inte dyker.

Hur ser en perfekt dykdag ut för dig?
Eftersom jag ironiskt nog hör till dem som kan bli sjösjuk, måste förutsättningarna för en perfekt dykdag vara en spegelblank yta, gärna en strålande solig dag. Då når också ljuset bättre ner till vraket, och man ser detaljerna bättre. Perfekta dyk, däremot, kräver inte alltid bra väder. Så fort man tagit sig ner under ytan störs man inte av gungningarna, men det hjälper om det går att njuta av båtresan också. Med det svaret har jag också berättat att dyk från båt är och på vrak är bland favoriterna. No offense, tropiska rev har sin tjusning, men de har också sin begränsning.

Har du gjort något favoritdyk som du vill dela med dig av?
Min Intro-to-cave-utbilning i Central-Floridas kallvattenskällor hör till favoriterna. Det intensiva lugnet, (jag vet, en motsättning i sig, men det var vad som var fascinerande), och den där känslan när lampans sken tränger igenom mörkret och avslöjar bit för bit vad som ligger framför dig. Det plus de vackra och spännande miljöerna i kalkstengrottorna. Det lockade att det var mig det berodde på om jag skulle klara dyket. Det finns inga genvägar om luften tar slut, om lamporna havererar. Om man kommer vilse. Allt handlar om fokus. Jag kom från Sverige med en viss macho attityd, att bara tuffa, vältränade dykare dyker i grottor. Jag togs snabbt ur den villfarelsen när vithåriga mormor och morfar kom uppklättrande ur ett grotthål med barnbarnet Tom, 35, i släptåg . De hade dykt tillsammans i fyra år, och det fanns ingenting macho över dem där de under stånk och stön släpade sig fram till ett stadigt picknickbord av trä, där de med en suck av lättnad släppte av sig dubbelflaskorna. De hade varit på en tretimmars tur I grottsystemet och hade mycket att berätta.

Med det sagt vill jag också säga att jag räknar mig inte som grottdykare. Jag har inte dykt I grottor på snart sex år, och då är man ingen grottdykare, certifikat eller inte. Tror man det är man korkad.

Ett annat favoritdyk var när jag för första gången slamsög propellern på ett flygplansvrak i Stockholms skärgård. Andra gången var det inte lika glamoröst, bara tungt och lerigt. Fortfarande kul, dock. Vi var en grupp som gett oss tusan på att bärga vraket, bara för att se om vi kunde. Det kunde vi, men ironiskt nog, när vi senare sålde vraket, sänktes det på västkusten som en del av en svenskproducerad tv-serie.

Madagaskars undervattensmiljö var häftig också. De har en undervattensmiljö som är klarblå på sina håll, en färg man normalt inte ser under ytan. Men av tropiska dyk är det Indonesien som gäller. Ett ord beskriver dykning i det området av världen. Wow!

Vad tycker du om dykarna.nu?
Skojar du? Jag är väldigt imponerad av sidans utveckling, och hade gärna sett ett nära samarbete om jag varit kvar som ansvarig för tidningen DYK. Ni är precis vad Sverige behöver. Jag menar det verkligen. Ni förmedlar svensk dykning till svenska dykare, med den lokala närvaron som behövs.

Har du planerat nått kul den kommande tiden?
Jag arbetar med ett fantastiskt projekt som kan innebära stora förändringar för dykturismen I Stockholm. Återkommer om det

Vad vill du säga till alla som läser detta?
Hur nördigt det än kan låta, följ dina drömmar.