Nils Möllerström

Jag är 52 år och bor i Karlskrona. Jag är gift med Gunilla och vi firar silverbröllop nu andra veckan juni. Vi har två utflugna barn, Alexandra och Calle, som också dyker. Antal dyk måste dock bli en gissning eftersom allt inte finns nertecknat, loggböcker fanns ju inte ens när jag började dyka. Så jag gissar på ca 1500+ dyk mellan tummen och pekfingret, kanske 2000, jag vet faktiskt inte riktigt. I år har jag dock koll på att jag fått ihop ca 10 timmar under vattnet.
Medlemsnummer: 2908

Tjenare Nils, är allt bra med dig?
Jorå, allt är bra. Lite stressigt bara eftersom vi håller på och flyttar också. Det har blivit dags för lägenhet och därmed mer tid för båten. Ny fas liksom, Villan är såld likaså Volvon, och Vovven dog för två år sen och därmed är VVV avklarat och passerat…

Vem är egentligen Nils Möllerström?
Jag är sjöofficer, örlogskapten, och chef för Sjöstridsskolans nautiska sektion där vi utbildar allt från värnpliktiga och kadetter upp till förbandschefer inom området navigation – nautik – sjösäkerhet. Min bakgrund i marinen är värnplikt som röjdykare – därefter minör – men huvudsakligen sjömätare. Det blev många år på sjöfartsverkets sjömätningsfartyg från våren -82 till hösten -01. Från -97 var jag befälhavare och mätningsledare på Johan Nordenankar och sedan på Ale som vi byggde om till sjömätningsfartyg med multibeam-lod. Annars är jag väl lite av en livsnjutare, lite lat, lite fet, svag för god mat och särskilt svag för goda viner, ja överhuvudtaget ”det goda livet”.

Du har ju blivit nominerad av våra läsare varför tror du att de är nyfikna på vem du är?
Bra fråga – men egentligen borde man såklart fråga de som nominerat mig!?

Men om jag ska försöka gissa så är väl det mest troliga att jag är rätt öppen och lite till och från skriver en del i forumet, så det har ju blivit en del inlägg nu varav ett och annat säkert retat några. Och syns man så väcker man automatiskt nyfikenhet, så är det ju. Lite smickrande är det ju också, såklart.

När började du dyka och varför?
Jag har slängt mig i närmsta vattenpöl sen så långt jag kan minnas, det har varit en medfödd drift bara. Hemma i bokhyllan fanns böcker av Hans Hass och när jag såg Cousteaus ”Den Tysta Världen” på matiné så var jag såld, som så många andra. Men jag fick mitt första kit med fenor snorkel och mask (en klassisk Cressi-mask som hängde med mååånga år) av min farmor när jag var sju år. Min bana som apparatdykare inleddes med en kurs tillsammans med min far på Ekens 1969. Jag var då 14 år och spenderade sen hela sommaren i Turunc, en liten by utanför det numera rätt kända Marmaris i Turkiet. På den tiden var dock Marmaris en okänd, fattig och sömnig svampdykarby med enstaka besök av turister från Rhodos. Efter att min far åkt hem så bodde jag omväxlande hos en pensionerad svensk konsul och i en turkisk svampdykar-familj. Mitt dykpaket fyllde jag på inkomna kompressorförsedda yachter vilka ibland stannade lite längre så vi kunde dyka ihop under flera dagar. Däremellan blev det mycket fridykning och harpunjakt, ofta nog låg jag i vattnet hela dagarna. Bitvis levde jag på det jag fångade så det kunde vara rätt magert i början. Efterkommande år medförde vi dock kompressor för att öka delen apparatdykning. Vi hittade många ställen med keramik såsom tallrikar och amforor, ställen som det idag är totalt dykförbud på. Det blev mycket tid i vattnet under en lång rad av mycket lärorika sommarlov mellan -69—73 och jag har fortfarande kvar ”min” turkiska familj.

Du är ju en flitig skribent i vårt forum, vilka styrkor och svagheter har ett offentligt forum som detta tycker du?
Styrkan tycker jag nog ligger just i att det är offentligt och tillgängligt för alla. Vem som helst kan ställa en fråga eller lägga fram en tes och få den genomlyst och debatterad av sina gelikar. Uppriktigheten är ofta påfallande och tydlig. Det ger nya infallsvinklar och man kan lära sig helt nya synsätt. Jag har lärt mig mycket på forumet och fått en eller annan åsikt söndersmulad, tex i vrakdebatten av Henrik Enckell och Erik Lindberg. Svagheten med ett offentligt forum är möjligen att alltför många blir avskräckta och avstår från att framföra sina funderingar. De vill kanske inte ha sina åsikter skärskådade. Men så är det överallt annars också, en del väljer att nöja sig med att läsa och kanske att muttra lite i det tysta hellre än att bli offentliga.

Hur ser en perfekt dykdag ut för dig?
Här hemma kan det nog vara en lugn vårdag, havet ligger blankt som en oljefläck, luften är sval och sikten i havet är som bäst. Under ytan finns kanske ett vrak eller så är det en simtur runt Södra Syster för att hälsa på alla humrar som väntar. Efteråt väntar en skärgårdstur till nästa dykplats och en god lunch som ”sjöhäxan” serverar. Alla som varit på Conatus en Kristi Himmelsfärds-helg vet vad jag menar.

Annars är Röda Havet och Indiska Oceanen två favoriter. Tänk dig tex Maldiverna, Kuramathi och vi är igång redan kl 0400 långt före soluppgången. Dhonin är lagom på plats precis när solen går upp och alla är redo att hoppa i, det vankas hammarhaj och strömdyk med manta, helt enkelt.

Har du gjort något favoritdyk som du vill dela med dig av?
Haha, många, det är väl det som håller en kvar. Jag tror faktiskt att jag just beskrev ett par lite kortfattat. Annars är en av mina absoluta favoriter från just Maldiverna 1989. Vi hade kommit dit med långresefartyget HMS Carlskrona och jag hade med hjälp av Pierre Weckman och via telex kommit i kontakt med ett dykcenter som lovade ta hand om oss under den korta tid vi skulle stanna. Jag hade skickat sista telexet med alla dykdeltagare strax efter att vi lämnat Bombay och fått svar att allt var klart för fyra dyk. Detta dyket genomfördes på Lions reef utanför Villingili, av Hans Hass utnämnt som ett av de bästa i världen. Vi inledde med att gå ner på ca 13 meter och placera oss på en hylla på revet med löfte om att hajar då skulle visa sig. Och så blev det, en ändlös parad av riktigt stora svartfenade revhajar som simmade tätt förbi oss där vi satt. Fascinerad av kraften de utstrålade filmade jag hysteriskt och planlöst med min Super-8, lite här och lite där. Till slut bestämde jag mig för att filma en längre sekvens på hur bara en utvald haj passerade. Just den hajen blev av någon anledning väldigt nyfiken på just mig så den vek av från de andra och kom simmande rakt emot mig. Först tänkte jag att det här blir ju kanon, vilka bilder. Sen när det blev riktigt nära tänkte jag att filmkameran kan han väl få om han är hungrig så jag började lirka av mig nackremmen. Men hajen vände tvärt mitt framför kameran på kanske 1 meters håll och sam iväg. Sen var det dags för strömdyk, vi gled runt kanten och fångades direkt av en mycket kraftig ström. Det var bara att åka med, vi for upp och ned som tummelgräs i en halvtimme i ca 3-4 knops fart. Efter en dryg timme var ett av mitt bästa dyk nånsin över. Och ja, filmen blev bra, allt kom med.

Har du planerat nått kul i dykväg?
Visst, tillsammans med min son och en kompis har jag nu gått en kurs i rebreather, Buddy Inspiration. Så vi ska väl försöka komma till våra gamla vrak med den nya utrustningen när den väl kommer. Roligast vore nog om jag äntligen kunde hitta den gamla skutan Mamaia som sjönk här utanför Karlskrona juldagsnatten 1972. Det var en skuta från Västervik som jag och min far var på väg att köpa men som såldes framför näsan på oss till en amerikan som sen gick på grund med henne.

Vad vill du säga till alla som läser detta?
För varje dyk man avstår har man tusen åter. Alltså, dyk inte om du är det minsta tveksam, känns det inte bra så beror det förmodligen på att det inte är bra…

Tack för att du tog dig tid!