Dyk nr: 86, Lövsta Kalkbrott
Det här dyket var inte det minsta kul. Trots att jag satt på masken försiktigt och noggrannt innan dyket med Jannes överinseende så RANN det in vatten mest hela tiden. Några ggr under dyket var jag tvungen att toktömma masken 5 ggr på rad, sittandes på bottnen. Annars räckte det väl med en tömning per minut eller så. Det här var fan inte kul, så jag vände detta dyket mkt tidigare än förra. När jag bröt ytan kände jag mig desorienterad. Jag blev så förbannad på min mask, skrek och tänkte att det här var droppen. Sen jag sparkade tillbaks maskjäveln i vattnet efter att vi gått upp. Jävla skit.
2*12: 130 bar => 90 bar.
*************************************************************************
Nu är det dags för en riktig personlig utvärdering om varför jag håller på med den här hobbyn. Efter det där dyket kom jag till en vändpunkt. Antingen skaffar jag ny mask och stark lampa, så att jag kan SE under vattnet, eller så skiter jag i alltihop förr eller senare. För det mesta känner jag mig som ett jävla blindstyre och har så svårt att hålla avvägningen för jag har så dåliga visuella referenser när det är becksvart. Sen ska jag ta reda på om jag kanske inte är lite för stressintolerant för att dyka. Dock kommer ju säkert stressintoleransen delvis från min depression som jag behandlar, då blir man ju bräcklig. Men är jag stressintolerant som standard är det kanske ingen större vits att fortsätta med den här hobbyn överhuvudtaget. Dock tycker jag dom dyk där jag kan se ordentligt (dagdyk för det mesta), tillsammans med en icke-läckande mask kan vara riktigt sköna. Har många sköna känslominnen från såna dyk. Det känns som ett riktigt waste om jag skulle ge upp nu. Det går ju att ha fruktansvärt kul, och dyka fruktansvärt skönt, det har jag ju gjort. Jag kanske ska lugna ner mitt tempo bara. För mig kanske dykningen är som bäst som en form av meditation, en halvtrans liksom. Lite mindre att göra, lite lägre tempo, MKT bättre lampa och mask, sen borde dyken bli så där härliga igen.
Vad är det som är skönt med dykning egentligen? Inte är det att kånka på min utrustning på tunnelbanan, bråka om plats i vagnen och få förklara för spärrvakten: "Nej det är ingen bomb", "Ja det är bara luft i dom", när han frågar vad mina dubbeltolvor är för ngt. Sätta på sig all utrustning är väl sådär, man kan väl inte kalla det kul. Det är en means to an end, för man vet att man snart ska i vattnet. Det är INTE roligt att tömma mask hela jävla dyket, och det tar bort känslan när min lampa bara känns som en Clas Ohlssons backuplampa. Det är inte kul att få minitryckis för att man kånkar utrustningen uppför en brant backe direkt efter ett dyk. Det var inte roligt att på mitt 22:a dyk se min buddy få slut på luft på 30 m, sen se denna människa förvandlas till ett djur och vända sig mot mig med vilda ögon och sen simma våldsamt fram till mig, grabba tag i mig, och trycka ner mig i dyn...:( Frysa är väl ingen favorit, men det är något jag tror jag kan leva med om jag får se ordentligt under vattnet. Att va så pinknödig att jag håller på att vanhelga dräkten är INTE roligt.
Vad är då roligt med dykning????
Det kan va känslan av att sväva utan ansträngning. Att sväva omkring i ett flytande medium som en liten ubåt. Känslan av kontroll gillar jag. Känslan av att vara steget före, att vara "på" utan att behöva stressa, att kunna styra förloppet utan större ansträngning, den är härlig. Känslan av att utforska ett nytt ställe (nytt för mig, andra får gärna ha varit där innan). Känslan av äventyr, när jag planerar dyket med en vän och sen reser dit med bil. Se alla sorters djur större än små abborrar är roligt. Dyka i Lövstagångar är spännande. Dyka på och i mindre mån i vrak är också kul. Att SE ordentligt under vattnet är fascinerande. Att komma upp hel och ren utan tryckis känns skönt. Att ha genomfört en dykplan känns rätt bra. Att få till en schysst backning är skönt och en schysst ego-kick. :) Att känna att jag har flytet under dyket med känslan av kontroll, fungerande utrustning, lugn och säker buddy som håller ögonen öppna efter mig och som jag kan kommunicera smärtfritt med och saker och ting går enligt planerna, då får jag jag en sån där känsla. Känslan som infinner sig alltför sällan...
Kanske jag borde softa ner. Kanske jag borde ta det lugnt. Kanske jag borde skaffa mig bättre lampa. Kanske till och med en Robust HIRC+... Julafton kommer nu, sen fyller jag år den 6:e jan. Kanske borde jag till och med sluta dyka. Byta hobby. Inse mina begränsningar. Även om det känns som ett waste att ge upp nu...
Du som har läst den här loggen, om du vill ge någon synpunkt på mig, min dykning eller vad annat som helst, feel free att skriva i min gästbok eller maila mig. Alla tips, råd, bannor eller peppningar är välkomna. Jag vill inte ge upp den här hobbyn, men det kommer jag att göra om jag är förvissad om att någon annan hobby kommer ge mig mer.
