Namn: Lösen:

Dyk nr: 194, Väldans babord om Jörn…, i närheten ungefär...


DYKARE :
PARKAMRAT :
Humle & Dumle  
DATUM :
2005-01-29
MAXDJUP :
24,1 meter
DYKTID :
31 minuter
VISAD :
1014 ggr

Skitvraket Najade tycks vara komplett, fullständigt helt j-a omöjligt att få se pga. väderhelvetet. (stavningskontrollen gillar inte ”väderhelvetet”).

Lelle, precis som förra året tog befälet över årets vinterdykning. Även i år var det Tony och Emily som körde ut oss till, ja vadå?!
Vi blev fem stycken mycket avancerade tekniska dykare som slöt upp på alla utfärders moder:
”Techdiving –05, the winterpart”.
Lelle
Janne
Fille
Terese
Jag

Jag var som vanligt stressad på morgonen då maten från dagen innan inte hunnit genom tarmsystemet ordentligt. Jag var tvungen att ta medicin åt det så det blev OKQ8 som fick sälja en mugg kaffe åt mig. Väl i bilen påmindes jag om varför jag måste sälja min Pegga, det saknas en mugghållare!

Med ena handen på ratten och andra handen runt muggen och följaktligen armbågen på växelspaken styrdes kosan ut mot Dalarö.

Jag var där 30 minuter innan alla andra så medicinen hann verka (ja jädrans vad det blev bråttom helt plötsligt) och dessutom så hann jag i lugn och ro bära min utrustning.
När jag var klar så hade Humle och Dumle anlänt.
Vi väntade på vårat dykpar som anlände ngt sent men det var värt att vänta på dom då det brukar bli rätt gemytligt med dom med.

Väl ombord på båten så diskuterades dykmålen. Tyr var et mål men det försvann ur diskussionerna, vet inte varför riktigt.
Efter ett tag så blev det då dels ett dyk på Fylgia, dels ett dyk på ett för de allra flesta okänt vrak vid namn Jörn.

Vi puttrade iväg mot Jörn. Vi hoppade i vattnet, planen var att jag skulle ta hand om Humle & Dumle som en dyktrippel, okej då TEAM för helvete.

TL tog sig an Fille. Teamen skulle dock slå följe. Tony pekade ut vart vi skulle simma.
Vi gick ner till 5-6 meters djup där vraket ska börja. Jag simmade iväg längs bergskammen då vi borde stöta på vraket. Jag såg direkt några stålplåtar som jag antog hade förts iväg av strömmarna, alltså borde vraket dyka upp snart. Jag såg inget vrak trots sikten på 10-15 meter.
Jag simmade ut mot djupet lite snett då jag tänkte att Tony har uppfatta fel avseende på vilket djup vraket börjar. Jag tittade bakåt och såg i det vackert ljusgröna vattnet hur fyra HIDDAR låg som i ett pärlband bakom mig, mycket fint. Jag försökte göra lelle uppmärksam på det men han förstod nog inte mina tecken.

Lelle tog efter ett tag befälet och kommenderade vändning uppåt och hem. Han pekade på sin dator som tydligen var nära att protestera mot kvävemängden.
Jag skickade fram honom som etta och låg sedan och beundrade hans frogkicks och stjärt resten av dyket. Inte en enda fisk såg vi. Jag antar att dom få som finns kvar ligger på djupare vatten under vintern.

Vi simmade upp längs ett berg och där resignerade vi, inte ett vrak. Det fick bli ett naturdyk istället. I Östersjön betyder naturdyk att man tittar på runda stenar med musslor på. Lelle hittade en vit sten till exempel. Den beundrade både jag och Janne. Jag blev lite avundsjuk men hittade ingen finare. Lelle la upp den på en större sten så att alla efterkommande generationer av dykare kan beundra den.

Jag och världens tredje starkaste polis, Janne (nåja, det är ju ett par år sedan…) tävlade i att stöta kula/sten. Vi kom nog lika långt.

Här kom Filese-teamet ikapp oss och lekte dom med ett tag tills jag såg dom på ytan. Jag låg då på 10-11 meters djup!

Jag började få tråkigt så jag började skruva kranar i min ensamhet. Jag byggde också en stenpyramid samt lekte störtbombare.
När jag tröttnat på det klippte jag av Jannes manometer och la den på hans flaskor.

Vi tittade på varandra och gjorde tummen upp. Naturligtvis så gjorde vi uppstigningen i trekantsformation, precis som våra magistrar lärt oss.

Sexmetersstoppet gjordes elegant av Lelle medan jag och Janne irrade omkring på lite olika djup. Jag tror det är extra bra för utvädringen av gammalt surt kväve.

Väl på ytan så stog Tony på båten och hånflinade åt oss och kastade glåpord över våra sökmetoder. Han frågade vem som gått etta. Jag blev raskt utpekad av mina ”kamrater”.
Jag försökte lamt att skylla på de andras oerfarenhet och att ”det varit ett helvete att hålla reda på cocktaildykarna” Vi gladdes snart av Terese som klättrade upp på stegen och sedan kröp ner på däcket. Vi i vattnet såg ett par jetfenor som sprattlade på relingen. När vi skrattat klart så skulle vi klättra upp i tur och ordning, ettan först osv. Janne knuffade undan mig och Lelle och beslöt enhälligt att han prompt skulle upp innan isen lagt sig.

Väl ombord så var alla glada men besvikna. Terese hade vansinnigt ont i händerna då varmt blod återigen började pulsera genom händerna.

Vi blev serverade varmglögg och varmkorv av kapten och kaptenskan, MYCKET trevligt.

Vi hade i alla fall tur med sikten. Och upptäckten av den fina vita stenen icke att förglömma.