Namn: Lösen:

Dyk nr: 195, Fylgia


DYKARE :
PARKAMRAT :
Humle & Dumle  
DATUM :
2005-01-29
MAXDJUP :
11,6 meter
DYKTID :
42 minuter
VISAD :
889 ggr

Vi styrde mot Fylgia som jag inte varit så intresserad av förut, vad kan väl vara intressant på ett vrak som ligger på 11 meters djup?
När Fille (stavningskontrollen föreslår festligt nog Fulle samt Fylle) sa att det var ett schysst vrak så anade jag att det var dykbart.

Vi lade till på ön med fyren efter lunchen. Vi knatade upp till fyren där de andra beundrade utsikten medan jag och Janne lekte krig. Jag förevisade robotställningen och Janne talade tårdrypande om 200-och 300båtar.
När vi gick hem till båten såg jag ett av dagens två djur. Den person som gick framför mig måste ha skrämt en liten mus som kom springande framför mig och kastade sig in under snön. Bara ett litet hål syntes samt små, små fotavtryck.
Jag såg sedan att det var småspår lite varstans på snön.

Janne blev jätterädd så vi fick bära honom till båten. Möss är läskiga!
Jag passade på att markera revir på ön . Plötsligt så hör jag ett skrammel och dån. Jag sprang småskvättandes mot båten där Janne reser sig upp och säger:
- Tur att Aspen inte såg det här för det skulle ju ha kommit med i loggarna.

Jag förklarade lugnt att det skulle det göra ändå. Janne blev tydligen så paff så att han återigen trillade omkull.

Vi stävade mot Fylgia, la till i bojen och påbörjade påklädningen. Det var inte så roligt att dra på sig en stelfrusen torris. Masken min har en neoprenrem, naturligtvis märkt HALCYON. Den var inte gjord för vinterbruk för den hade precis som mina gators frusit ihop till en stel klump. Tony hade dock kokat upp vatten för att avhjälpa detta. Janne skrattade gott åt oss andra som ville ha varmvatten. Det slutade precis som Lelle sa. Janne nyttjade själv så pass mycket vatten att Tony fick koka upp lika mycket till. Det skulle vi andra fyra dela på…

Janne klagade över sin kalla och stela huva, fick varmvatten och började klaga över att huvan var för varm för att ta på sig…
Jag fick en tesked varmvatten i min huva och det räckte åt mig. Den sista millilitern varmvatten fick min neoprenrem.



Vi hoppade i och sa i kör:
- Skönt med värmande 2 gradigt vatten efter att ha stått på båten iförda långfillingar i –10…

Tony var lite spjuver och pekade på bojen och sa tydligt att hörni, om ni följer linan hela vägen ner så finns ett vrak där. Det är i trä och ser ut som en båt.

Han drog också en anekdot om några personer som dykt där förut.
Med respekt för de personerna så skriver jag inte mer men det var vansinnigt roligt i alla fall!

Vi som hade Halcyons nya rostfria, frysskyddade inflatorer fick varmvatten påhällt så att dom skulle fungera. Vi låg alla på ytan ett tag så att allting skulle värmas upp och fungera.

När vi skulle gå ner längs linan kändes det lite onödigt då man såg vraket från ytan. Lite Brishtolkänsla var det allt.
******************************
Begreppet ”Brishtol” myntades av en kamrat som numera lyser med sin frånvaro både till lands och till havs. Killen heter Kenth Hällgren och berättade en gång i tiden en smula påverkad entusiastiskt om att i Brischtol där finnsch minschan en ubåt schom man kan sche från ytan, minschann!

Nåväl, vi kom ner till ankarspelet som linan är fäst i. Jag fick direkt en Ubåtsmassakernkänsla.
Vi följde efter Fillerese som gled genom lastutrymmen och maskinutrymmet. Kul!
Vraket är lastat med kalk så minsta dåliga avvägning resulterade i stora moln av kalk. Vi hade alla hyfsad avvägning, det är när man skulle byta djup som man dippade ner med fenorna i kalken. Så försmädligt!

Vi gled isär i teamen så plötsligt var det jag och mina två kamrater kvar. Vi simmade mot den fint rundade aktern där jag beundrade formen, vi gick ner till propelleraxeln för propellern är borta. Bakom vraket ligger det som antagligen varit bygget. Det hela såg ganska intakt ut, precis som om man lyft av bygget och lagt det bakom. Hade man sprängt bort det borde det ha varit mer skadat. Runt vraket låg ett fiskegarn som vi aktade oss för.

Vi simmade ut en bit och beundrade vraket som nog nu blivit ett litet favvisvrak för mig.
Vi kom till stäven som var helt rak.
Vi gick upp på däck där jag tog en runda till i lastrummet. Där krälade en skorv sakta framåt i det vita underlaget. Djur nummer två för dagen…

Vi satte oss på det som nog varit masten. Lelle låtsades ha sex med masten. Sen kom Janne och satte sig bakom Lelle och där satt vi då alla tre och hade det jättemysigt tillsammans på ca 8 meters djup. Fillerese hade redan klättrat ombord på Emily.

Jag och Lelle låtsades spela kort. Vi simmade iväg på däck och jag började leka krig, Jag krälade omkring på däcket, låga ställningar ni vet. Jag plockade fram en planka som jag sköt Janne med. Janne tog plankan och sköt Lelle med som kontrade med en ännu större planka han sköt granater med.

Jag formligen kastade mig i skydd bakom relingen på utsidan av vraket.
Vi hittade ett hål i relingen som det satt en metallpinne i. Jag låg på utsidan och lekte fängelse, skakade galler. Jättekul!

Jag plockade bort en tova sjögräs jag höll mot hakan och pekade mot Lelle som numera har ett pipskägg.

Jag gjorde tecken att dom är helt sjuka i huvudet och sedan gick vi upp till ytan.

När det var dags att klättra ombord på Emily så viftade jag och Lelle fram Janne. Han vill ju så gärna klättra ombord först.

På vägen hem lyckades jag för en stund föra över det dykrelaterade samtalet till vapen, lumpen och krig. Mitt favoritämne kort sagt.

Vi gratulerade Fille som nu har gjort dyk nummer FYRAHUNDRA.
Om jag fortsätter dyka såhär så har jag kommit till fyrahundra dyk år 2011…

Kom hem, åt , drack, somnade.

En sjukt bra dag trots att någon villade bort sig på vägen till Jörn…