Namn: Lösen:

Dyk nr: 21, Svartfotsvraket, Stavsnäs


DYKARE :
PARKAMRAT :
Anders Löfqvist, Johan Larsson, Rolle Tinggren  
DATUM :
2005-02-13
MAXDJUP :
15 meter
DYKTID :
25 minuter
VISAD :
502 ggr

Andra dyket för dagen. Trots hård vind som piskade snöflingor i ansiktet gav vi oss, efter vårat första dyk på Hölödroppen, iväg till Svartfotsvraket. Detta dyk skulle visa sig vara väldigt lyckat, så det var tur att ingen ville ge upp redan efter första dyket.

Vi steg i vid sidan om bryggan och dök ner till några meters djup. Vi kom i princip direkt på vrakets för, som ligger på bara 5 m djup. Att se det trasiga skrovet sticka upp är en mycket imponerande syn. Johan och Rolle simmade iväg neråt, mot aktern, och Anders och jag stannade en kort stund och tittade lite på skrovet. När vi skulle följa efter de andra så var sikten alldeles för dålig. Jag visade med handsignaler att jag tyckte att vi istället skulle simma tvärs över däcket, och sedan ner mot aktern, och Anders höll med.

Så vi simmade istället lite långsamt över däcket till andra sidan vraket. Själva däcket är ganska stökigt och trasigt. Jag såg inte så mycket annat än brädor. Men frånvaron av prylar stör inte; istället är det den speciellt stämningen som råder vid vrak som man vill ha; den dystra, närmast spöklika atmosfären som skapas i det bleka gröna ljuset. Vraket upplevs som ett skelett; resterna av något som en gång levde, men nu är dött och ligger tyst och stilla på bottnen. Man vågar nästan inte röra vid vraket, eftersom det skulle kunna störa dess vila. Omedvetet försöker man att smyga så tyst som möjligt. Kylan omkring oss - vattnet höll bara 2 grader C - påminner om att vi bara är där som gäster, på begränsad tid. Då och då släcker jag min lampa, bara för att stärka intrycket av miljön.

Anders och jag ligger en stund och tittar på det delvis trasiga skrovet som sticker upp, och bara inandas stämningen. Vi möter snart de andra dykarna. Det blir lite trafikstockning när de passerar oss. Jag och Anders vänder dock åt andra hållet och simmar ner mot aktern, där de andra dykarna kom ifrån. Vraket ligger lutandes mot en klippvägg som är i princip lodrät, dock inte speciellt hög (ca 2 m). Det är härligt att simma ut över klippväggen och sedan långsamt sjunka ner mot botten. Precis där finns också ett mellanrum mellan skrovet, bottnen och klippväggen där man kan titta in lite, och säkerligen simma igenom. Vi släckte våra lampor och tittade in. Man kunde se ett svagt grönt ljus från andra sidan. Med en mycket bra kamera och mycket bra sikt skulle man kanske kunna få ett fantastisk fotografi.

Vi simmade sedan runt aktern, där vi såg en gammal järnspis. Då det hade börjat bli kallt så signalerade Anders om att han ville upp. Jag var inte heller speciellt sugen på att stanna så mycket längre eftersom mina händer började bli kalla. Vi gjorde ett säkerhetsstopp på 5-6 m, då jag provade att hovra alldeles stilla nån halvmeter över bottnen. Det var nog första gången jag hade riktigt bra balans. Jag låg med armarna utåt och benen lätt böjda, alldeles stilla i vattnet. Efter några minuter lämnar vi stillheten under vattnet, och beger vi oss upp till en kall och blåsig februaridag.