Dyk nr: 41, Kungsviken, Nacka

Luft: Skitmycket
Sikt: 2 m kanske
Temp: 4 grader.

Söndag igen och dags för ännu ett härligt dopp i det blå..
(man säger "blå" för att vattnet i vissa länder tydligen kan inta en blå ton.
Med "det blå" menas samma vätska vi känner som brun)

Jag lastade bilen och blåste Värdmöleden ut mot Janne. För en gångs skull hade jag gott om tid så jag passade på att tvätta bilen i Nacka.
Oj så ren och fin den fick vara i en kilometer.
Väl på plats lastade vi i Jannes grejer och väntade in två dykpolare till.
Det visade sig bara bli en, nämligen Dmitri.
Dmitri hoppade ur sin lilla BMW och morsade glatt. Strax efter skulle han hoppa in i bilen igen, men det gick inte lika glatt.
Dörrarna var låsta och lilla plastkortet som ska föreställa en nyckel satt kvar i instrumentpanelen. BMW rekommenderade att han skulle slå en ruta, men då förslaget inte var särskilt lockande satte vi oss i min bil och blåste ut till Järfälla efter en reservnyckel. Då fick Dmitri åka riktig bil en stund..
En timme och en kvart senare var vi hos Janne igen och nu kunde vi slutligen åka iväg till dykplatsen.

Vi skulle tydligen till Kungsvik, en plats som varken jag eller Dmitri hade besökt innan men som Janne hade ett gäng dyk på.
När vi gör oss i ordning kliver Dmitri i en tunn jävla våtdräkt och jag tänker tyst på att jag lyckats träffa ännu en galning som "är varm av sig".
Så visar sig inte vara fallet, utan han ska ha våtdräkten underst pga. läckande torrdräkt. Puh..
Själv konstaterar jag att jag glömt tröjan jag brukar ha mellan underställen. Jag känner på mig att det kommer bli kallt..

Janne ger oss en dykplatsbeskrivning och strax efter ligger vi i det bl..bruna och guppar.
Vi planar ut på någon meters djup och simmar sakta utåt. Sikten är kass konstaterar vi snabbt.
Botten är rätt dyig så det gäller att hålla fenorna och frogkicksen på plats.
Janne lägger sig först som teamleader och jag och Dmitri hänger efter så gott vi kan.
Efter en stund tornar ett skrov upp sig i dimman.. Vi gör ett varv runt skutan och kikar in lite där vi kan.
Ett rätt trevligt vrak. Inte så intakt, men dock bättre än ex. Svartfotsvraket.

När vi gjort varvet simmar vi vidare i jakten på nästa skuta. Vi passerar flaskor, skor, tegelpannor, diverse bråte och en jäkla massa vidrigt äckliga skorvar, stora som fotsulor..

Medans jag ligger där ovanför den siltiga bottnen tänker jag på Dmitri bakom mig. Stackarn simmar i mitt gigantiska siltmoln..

Någon skuta hittar vi inte, och plötsligt hittar vi inte Janne heller.
Jag och Dmitri stannar upp en stund och efter ett ögonblick ser vi Jannes lampa tränga igenom silten mot oss.
Mitt luftförråd har halverats och det börjar bli lite kallt, så jag signalerar att vi bör vända. Fan vilken tunn gnällis jag är..
Dmitri verkar också lite frusen medans Janne som vanligt inte klagar på något.
Vi simmar snart längs en sluttning på ca. 5 meter då min dräktventil som vanligt inte vill tömma i tempot jag vill. Jag stannar upp en sekund för att räta ut kroppen och få ut luften. Det går bra, men när jag simmar vidare är både Janne och Dmitri borta. Fan.. Jag simmar vidare i samma riktning och hoppas på att se deras fenor vilken sekund som helst, men det gör jag inte.
Jag tar tag i en sten för att tömma dräkten lite till och i nästa ögonblick sitter fenan fast.
Det är rätt fantastiskt egentligen, men på en milliskeund hinner man tänka rätt mycket faktiskt. Jag hann med att tänka nåt i stil med "jahaja, det är ju typiskt. Lagen om alltings jävlighet!! Här tappar man polarna för ett ögonblick och självklart är det precis då jag ska fastna med foten i nån bråte. Hur gör jag nu? Och hur ska det gå med min Asienresa nästa vecka om jag ligger här i dyn här med foten klämd i en bräda? Fan, jag som verkligen ville se Vietnam."

Foten sitter inte alls fast visar det sig. Det är Janne som ryckt lite i den... Hehe.. Det visste jag väl.. Eh..
Vi gör en långsam uppstigning och möter upp Dmitri som redan ligger där och guppar.

Tyvärr har vi navigerat liiite fel och kommer upp en bit ifrån där vi tänkt.
Jag känner mig inte alls sugen på ett ytsim utan föreslår att vi lägger oss på en meter eller två och simmar tillbaks. Janne hakar på medans Dmitri väljer att ligga kvar på ytan och simma.
(Därav de olika bottentiderna i våra loggar för den som uppmärksammat det)

När jag och Janne kliver upp står Dmitri redan vid bilarna och skakar. Han frös lite kan man väl säga.. Eller rätt mycket..
Jag frågar Dmitri hur han haft det i mitt siltmoln, om han sett något alls under dyket. Det hade han!!! :-)
Han tyckte jag hade bra koll på mina frockicks och att jag inte siltat alls mycket. Fan vad härligt att höra!

Vi packar ihop så sakterliga och börjar sakta återfå värmen. Efteråt tar vi en tur till Statoil för den sedvanliga dyk-korven och en kopp kaffe.
Nu återstår det bästa med dykningen! En vecka med badrum och lägenhet fyllt av dykprylar på tork. Mmm..