Dyk nr: 42, Galeasen, Lillsved, Värmdö

200-30
H2O temp 3 C

Parkamrater: Janne Pons, Martin Otteskog, Dmitri Gorskij och Kristian Lyberg.

Tanken var att vi skulle se Nacka strands-vraket idag, men då platsen redan var inmutad av ett annat gäng beslöt vi oss för att åka till Harm istället.
Väl på plats inser vi att det blåser rätt bra och ytströmmen ser inte alls rolig ut, och med tanke på vad som skulle kunna hända vid en eventuell olycka och ett ytsim mot strömmen så valde vi att skippa Harm. Istället siktade vi in oss på lilla Galeasen som ligger lite mer lättåtkomlig. Dmitri hade koll på bilnycklarna den här gången ska tilläggas, så vi kunde börja rigga ganska omgående, utan att åka länet runt först. Han hade dessutom med sig en pressening, så vi kunde byta om torrskodda. Tack för det!

Väl i vattnet visar det sig att navigatören, Martin alltså, lämnat lite prylar hemma, så Janne får ta täten och leda oss mot brädhögen. Sikten var helt okej och vi gled fram skitsnyggt genom vattnet. Vi måste ha sett helballa ut där på rad.. ;-)
Fem "frogkickande" wannabees som inte rörde upp ett siltmoln efter sig.

Strax når vi vraket och nästan på en gång hittar någon en liten fotboll där på botten. Det dröjer så klart inte länge innan vi yr runt helt galna och siltar upp det totalt runt om oss. Hur man än vände och vred på sig så hade man nån under sig, över sig, bredvid sig eller på sig.. Och silten yrde som en snöstorm på kalfjället.
Men kul var det!

Efter en stund börjar jag såklart frysa lite. Vafan, här köper man värsta understället i stan, kompletterar med ytterligare ett underställ och rejäla ullsockar, och likförbannat börjar jag huttra först!?
Jag frågar Martin om han fryser, vilket han förnekar, och när han frågar mig detsamma svarar jag att det börjar kyla litegrann. Wips, i nästa sekund håller han upp en extra socka framför näsan på mig. Det här leder förstås till att jag börjar asgarva och skakar i skrattkramper. Martin verkar inte riktigt förstå det roliga i situationen och undrar om jag mår bra. Min mask fullkomligen flodades av vatten och jag garvar och tömmer mask om vartannat.
Strax efter får Dmitri låna sockan, inkilad i vingen någonstans..

Det börjar bli dags att simma tillbaka igen och Janne försöker förtvivlat kommunicera det till oss andra vilket inte är helt lätt när alla yrar runt och stökar till det. Vi kommer iväg i alla fall men tyvärr simmar vi inte lika vackert tillbaka. Jag och Krisitan ligger sist och vi får bägge strul med torrdräktsventiler som inte vill tömma, så vi ligger där bägge två på rad och simmar snett för att få uppp armen som högsta punkt. Jag får inte något större problem med det men Krisitan suger slutligen tag i en sten för att lösa situationen.
Vi bryter ytan till slut och inser att vi såklart INTE är tilbaka där vi startade. De andra ytsimmar medans jag och Janne lägger oss på dryga metern istället.
Vi spanar uppåt för att se om vi kan hitta någon av de andra, så vi kan dra ner dem underifrån, men lyckas tyvärr inte med det. Trist.

Kul dyk med kul folk!