Dyk nr: 222, "Eldaren"

vt: 2 grader, m: 18 meter

Efter ett ofrivilligt uppehåll i dykningen (mestadels pga ispropp) hade vi bestämt oss för att göra allt för att komma i denna helg. Först var Ojamo på tapeten, sen skulle vi med Lelle & co till Wärdshusvraket (vilken amplitud!) och till sist ringde Manne och meddelade att han fått avopp på sin lördagsutfärd till Eldaren och det var där vi hamnade. Kunde inte ha valt bättre!
Vi fick betala fantastiska siktförhållanden (30+) och sol från klar himmel med snålkyla och arg sjö och det var värt varenda vågskvalp! Min lampa var på lagning hos lampmakare Faringstam och härför hade F lånat nån tretons-tordan-halogen-lampa som låg och skräpade i nån back (?) på Otäck.

Med på utfärden fanns idel kända ansikten som Per och Lotta, Tilja och min gamle parhäst Ubbe. Manne och Tulle (som Maria så familjärt kallade Anders Thulin) manövrerade Moby Dick med glans över Eldaren, hyfsat grov sjö till trots.

Hela dyket var som en dröm, en smaragdgrön dröm och det enda som fick mig att vilja komma upp på land igen var istapparna runt andrasteget. Vi kom ner på ankarlinan tiotalet meter babord om vraket och under nedstigningen vet jag att jag tänkte "vad synd att det inte var lika bra sikt idag som sist" precis innan jag såg hela vraket torna upp sig i vitögat. Vi simmade förut och jag njöt av att flyga tre meter över hela skapelsen. Min lampa hade ett minst sagt brett och därmed snarast bländande gult ljusspann och jag insåg snart att allt bara var vackrare utan den och jag hade den därefter endast för att "prata" med. Efter att ha inspekterat fören vände vi akterut och nådde snart bygget. Otroligt stilla och skönt! När vi kom till aktern insåg jag att jag faktiskt kunde se de dykare som nu var vi fören. Makalöst!

Fast det var, som sagt, verkligen kallt och vi lyckades inte hålla ut ens de nödplanerade 25 minutrarna på botten och sneddade av vraket uppåt mot linan. Uppstigningen gick över förväntan efter så långt uppehåll och vid sex meter frågade F om vi skulle köra nån syrgas, nu när dyket blev mycket kortare än planerat. Jag
tyckte det verkade onödigt och tecknade "nej" men när han ändå gjorde gasbyte tyckte jag att det var ännu onödigare att inte ta tillfället i akt och öva på gasbyte.

Väl uppe på ytan hade vindarna rusat upp en smula och eftersom det var andra med förtur upp i båten, började det kännas lite jobbigt med kylan och vågorna. Manne körde loopar med MD och plockade skickligt upp allihopa men då jag skulle upp var det som om Murphy blandade sig i vindfarterna och fler än en gång hann jag tänka tanken att jag skulle bli mosad av båten eller stegen. Som tur var fick jag lyft- och fenavplockningsassistans av Micke och Manne och annars hade jag förmodligen legat kvar därute ännu.

Trots att jag tagit mitt halva Postafenpiller kvällen innan fick Montesumas grepp om mitt balanssinne och varje gång jag skrattade var det som om magen samtidigt ville passa på och vända sig ut-och-in. Men det är ju tur att man kan skratta i alla fall. (Det gjorde inte "green/gray face Ubbe", vars balanssinne inga piller i världen rår på.) Nån matlagning i byssan var det inte till att tänka på, det gick inte ens att hålla sig på benen där inne.

Jag var i över två timmar fast besluten att inte dyka nåt mer den dagen.