Namn: Lösen:

Dyk nr: 47, Nackastrandsvraket, Nacka


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2005-05-30
MAXDJUP :
17,5 meter
DYKTID :
25 minuter
VISAD :
490 ggr

Jahaja, då var det äntligen dags att få dyka på det beryktade Nacka strands-vraket.
Jag och Stefan möttes upp på Grodan där vi lastade över hans grejer i min bil från Krilles, som var landkrabba pga lätt snuva, eller vad det nu var.
Efter ett par timmar hade vi tagit oss igenom stan och hem till mig där vi plockade upp mina grejer. Middagen intogs på Max i Hammarby sjöstad och sen åkte vi vidare ner till Nacka Strand.
Jag har fått på mig dräkten och plockat ihop paketet när Stefan kommer på att han har Yoke-plugg i flaskorna och ingen insexnyckel med sig. Så vi testar ett gäng olika substitut, men tyvärr utan resultat. Det slutar med att vi stövlar in på Statoil i torrdräkter och ber att få låna verktyg.
Strax är vi i alla fall riggade och på väg mot istigningsplatsen.

Vi går ner och ser direkt att sikten är sisådär.. En meter eller två, men inte mer. Lampan måste tändas direkt.
När vi kommit till ca. 5 meter får jag svårt att tryckutjämna och måste stanna upp en stund för att få ordning på öronen.
Det klickar till och vi fortsätter vår färd ner längs avloppsrören.
Jag ser dambindor och diverse annat äckel i vattnet och blir lite...ja, äcklad.
Sikten blir dock något bättre på några meters djup.

Det känns inte helt bra. Jag tycker att jag andas häftigare än normalt, det känns kallt runt halsen och det blir allt mörkare för varje meter vi sjunker.
Stefan hittar linan som leder oss till vänster från avloppsrören ut mot vraket.
På bottnen kryllar det av vidriga skorvar som gladeligen lallar runt i äckelvattnet.

Linan vi följer lyfter från botten och försvinner i mörkret framför oss.
Efter ett par minuter på ca. 15 meters djup når vi vraket.
Vi simmar sakta längs med det och jag fattar inte först vad det är jag ser. Jag måste klura en stund innan jag inser att det ligger med kraftig slagsida och det är däcket jag ser framför mig.
Min avvägning är helt perfekt. Det funkar bara såå jäkla bra.
Men, jag har fortfarande en stark känsla av att det inte känns bra. Jag har bara min primärlampa med mig och funderar lite på hur vi gör om lampan skulle lägga av i det här totala mörkret.
Jag försöker hålla nere andningsfrekvensen men en blick på manometern säger mig att jag dragit i mig mer än jag borde. Halsen känns kall och jag börjar fundera på att avbryta dyket.
Men vafan, allt fungerar ju bra och något problem har vi ju egentligen inte med någonting, så vi simmar sakta vidare.
Obehagskänslan finns dock kvar och jag funderar hela tiden på huruvida jag vill fortsätta eller ej. Hmm... man bör ju avbryta om det inte känns bra, men vad är det som inte känns bra? Allt fungerar ju perfekt egentligen. Det är ju bara min andning som är lite snabb, min hals som är lite kall och en lätt ångest för att jag inte har någon back up-lampa med mig som gnager lite.
Äh vafan, vi fortsätter.. Eller nä, det gör vi inte alls.
Orden jag läst i så många loggar och artiklar repeteras i skallen; "dyk inte om det inte känns bra".
Jag påkallar Stefans uppmärksamhet med lampan och signalerar "hem".
Stefan undrar såklart vad som är fel och jag försöker förklara att allt är okej, men att jag ändå vill vända.
Jag har inget bra tecken som beskriver "allt är okej men en obehagskänsla gör att jag vill vända hem" så jag visar att jag "fryser men är okej" istället.
Stefan fattar galoppen direkt och vi vänder genast tillbaka.
Vi kommer tillbaks till avloppsrören och jag börjar känna mig lite bättre till mods.
Ett par kraftiga klick i öronen när vi sakta stiger ger mig en snabb yrsel men den försvinner snabbt när jag bara stannar upp en sekund.

När vi nått 5 meter känner jag att allting känns mycket bättre och obehagskänslan är borta. Jag visar Stefan att vi kan stanna här en stund vilket vi gör.
Vad som ser ut att vara ett gammalt guldmynt vid första blicken visar sig vara en enkrona från 2003, och så mycket annat finns inte att se.
Stefan skjuter korven och sen stiger vi sakta upp mot ytan.

Han undrar såklart hur fan jag kan vara så klen att jag fryser i det här varma vattnet, men när jag förklarat att det inte var köld som gjorde att jag ville vända utan något helt annat, så köper han läget och tycker det var rätt beslut
(säger han i alla fall;-) ).

Jaja, skitdyk ska man väl ha ibland sägs det.. Så det är bara att packa in sig i bilen, skjutsa Stefan och sen dra sig hemåt...

På inköpslistan står nu även ny back up lampa..
Nästa dyk, det ska bli bra!!