Dyk nr: 233, Det här var inte Kul, Tomas!

Om en vecka är vi i Narvik och håller på och förbereder oss för att dyka djupt på annat än luft. Eftersom lilla huset, trädgården och själen krävt sitt den senaste månaden, har vi sysslat med allt annat än att kliva upp i ottan och bege oss ut på dagstripper på/i vatten. Det har varit otroligt skönt, då den tid av dygnets timmar som spenderats på arbetsrelaterade göromål tagit mycket energi i anspråk men slipning av trim, uppstigningar, gasbyten och annat har fått stryka på foten. Därför var det mer än dags att bege sig ut på ett "riktigt" mixdyk och eftersom jag inte sett Kul, tyckte jag att det skulle bli... ja... KUL.

Taralds blåvitt greklandsinspirerade fartvidunder fick den stora äran att bära den något decimerade Narviksstyrkan på Calle, Fille, Lelle, Telle och förstås kapten själv under detta genrep. (Fritscharna vårdade sina öron och Richard var upptagen med nåt av alla sina saker han sysslar med när han inte dyker.) Wild card för dagen var Patrik Bergman, tillkommen efter förmedling via Kimmo och så hade vi förmånen att få med oss blivande hjärtpatient Asp som andrepilot.

Förutom att vindgudarna för en gångs skull inte plågade just oss med sin närvaro, hade både gammelsjö-, regn- och dimmgudarna valt att vräka på ganska bra till och från. Jag hade knaprat postafen enligt empiriskt utprovad dos och procedur (en ½ tablett vid sänggående kvällen innan utfärd får mig att vara "lagom" stenad för att få behålla sans och maginnehåll) men snuvade både Tomas och Lelle på detsamma, eftersom jag lämnat svarta lådan med alla typer av förstahjälpenmedel hemma i all iver att slimma packningen. Är huvudet dumt får andras kroppar lida och jag har nog inte sett Lelle Tuffing lida så ordentligt hitintills. Han jojade upp och ner i båten/friskluften under påklädning, för att hålla ordning på balanssinnet och ögonen slutade inte snurra förrän vi kom ner under ytan. Själv var jag lite magsjuk av annan anledning och tvivlade in i sista sekund på att jag skulle kunna komma ner och utföra ett dyk, eftersom hela jag brann inombords.

Väl ute på stora vida hafset var sikten allt annat än god men vi beslutade att i alla fall kasta vikter och boj på Kul och Tarald ropade "NU!" till vår allt i allo Asp. När jag, F och L förberedde oss slutligt på däck passerade flera segelbåtar modell större och vi tänkte på förra gången Taralds båt hade närkontakt med seglare och folk hoppade över bord i skräck. Men vi klev i , rättade till masken, fick våra dekopavor och kollade varandra och allt verkade gå enligt plan, då Lelle plötsligt gastar åt mig att "BÅÅÅÅÅÅÅÅÅT I HUVUDEEEEEEEET" och när jag tittar bakåt har jag en stäv en halvdecimeter från bakhuvudet. Som tur var, var det Tarald och som tur var, var det väl uträknat av honom att skydda oss från ytterligare passerande jättesegelbåtar, som inte tittade så noga efter dykflaggor i dimman.

Det var så skönt att komma ner i lugnet. Förberedelserna hade varit mödosamma, då vi inte dykt på länge och ännu mindre dykt mix men nu föll bitarna på plats. Vi kan ju det här! Vi gjorde en hyfsat långsam nedstigning längs linan och sikten verkade rent utsagt bedrövlig, för att vara ytterskärgård. Plötsligt såg vi en liten hög med blyvikter och det var ju inte Kul. Inte Kul alls!
Fille tog en cirklad lov inom synhåll för att spana efter det förlorade vraket men utan resultat. Sikten var så dålig att vi knappt skumtade varandras lampor på med än fem meters avstånd. Jag fiskade upp min spool ur fickan och Fille gjorde fast den i linan, och så gav vi oss ut i mörkret. Snart kom vi till en kätting, modell jättestor och sånt brukar ju inte bara ligga och skräpa, så troligen hade vi hittat en ledtråd till Kul. Fille gjorde nödtorftigt fast spoolen i kättingen och vi simmade åt höger. När vi kommit ett antal meter, tecknade Fille för vändning och jag trodde tt det var dead end, så vi vände och gick tillbaka. När vi passerade linan igen, gjorde F fast den enligt konstens alla regler och så promenerade vi åt andra hållet. Snart kom vi till ytterligare ett slut på kättingen och jag bev förbryllad. När vi väl var tillbaka till spoolen igen hade det gått 17 minuter och eftersom vi hade planerat för max 30 minuter kändes det inte som nån god idé att starta ytterligare sökningar. F skar av spoolen, för att lämna den dragna linan och vi återgick till uppstigningslinan och påbörjade genast uppstigningen.

Vid 30 var det dags för djupa stopp. Det brukar vara segt att komma iväg och få upp hastighet de första metrarna men denna gång gick det galant. Vid 30 tecknade jag enminutersstopp fr.o.m. nu och de båda andra bekräftade. Vi fullföljde sedan hela decot enligt plan (eftersom medeldjupet under sökningen troligen var större än det planerade dykdjupet på 37 meter) och vi segade en smula på enminutersstoppen men annars gick det mycket bra på gasbytet och de grunda stoppen. Havet var stilla i x-led och det var en fröjd att ligga på deco utan tillstymmelse till ström och titta på algtofsarna och sakta gungas i y-led.

Jag låg och filosoferade över dyket och över mina nya tillskott i dykprylshögen: ett par 232:or och en 21-wattshid. 232:orna fick jag i födelsedagspresent av min älskling och jag kommer inte vilja byta tillbaka till mina gamla 200-flaskor för fyttihelvete vad skönt jag ligger i vattnet med 232:or! Lampan är också åtminstone till dryga hälften finansierad av min goa sambo men det beror på att han misslyckade lite med modifieringen av min för en dykdator, en cykel och en 10-wattshid inhandlade begagnade 18-wattshid.... Behöver jag säga att det finns ingenting ont som inte för nåt gott med sig. Jag är skitnöjd med min lampa också!

När vi bröt ytan var det tre förnöjda dykare som OOO-ade OK till månbas alfa i horisonten. Vi blev snabbt uppmärksammade och snart kom en lina att håva in sig med. Nu hade andrepilot Asp tagit över spakarna eftersom överste Tarald had eför avsikt att själv ta sig en titt på Kul. Allt gick lysande och jag vet så här i efterhand inte riktigt hur Tomas klarade av att vara både vid ratten och styra samtidigt som han kastade lina till oss och hjälpte oss upp i båten medan nästa dykteam satt redo på däck. Lysande! Om det kan har varit Tomas fel att bojvikterna hamnade utanför vraket, så var han nu förlåten...

Det var här nån gång jag fick reda på att vraket förmodligen visst fanns till höger i änden av kättingen och att vi vänt bara för att Fille tyckt att vi måste göra fast spoolen ordentligt. De andra hade sedermera goda utsikter att finna vraket och det gjorde de också. Sikten hade dock varit så dålig att vi bestämde oss för att inte gräma oss över att ha missat Kul, eftersom vi ändå uppfyllt vår mål för dagen: Att utföra ett mixdyk enligt plan utan missöden. Med beröm godkänt, till och med!

Och Kul kan vi se nån annan gång...