Namn: Lösen:

Dyk nr: 49, Falken, Fredhäll


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2005-06-12
MAXDJUP :
12,1 meter
DYKTID :
54 minuter
VISAD :
535 ggr

Det höll på att bli ett dyrt dyk det här...

Efter att ha vänt mig i sängen ett tiotal gånger sedan 0700 drog jag mig till slut upp när mobilen larmade att tiden var 11.
Prylarna var snabbt packade och med en kopp kaffe i handen (jag har gratis kaffe på Shell resten av året, skitbra!) svängde jag in hos Janne strax innan tolv.
Efter att ha fyllt våra flaskor inne i stan åkte vi mot dagens dykmål, Fredhäll.
Senast jag var här kom vi aldrig i vattnet eftersom det redan var så många andra på plats, men nu skulle jag äntligen få se Falken.
Vi rekade vägen till vattnet först och sen började vi rigga grejer...
Här märker jag att skallen inte riktigt har hängt med upp från sängen.
Först funderar jag på hur in i helvete reggen helt plötsligt kan ha vänts fel!?
Hur jag än gör kommer slangarna åt fel håll, reggar mot vänster axel och manometer-, dräkt- och inflator på höger. Jag lossar steget från flaskan igen och klurar på vad fan som hänt, tills Janne vänligt upplyser mig om att flaskan ska vändas åt andra hållet, med kopplingen mot mig...
Eh... Ja, det vet jag väl. Skulle bara testa lite.. ;-)
Strax därefter upplyser han mig om att viktbältet ligger kvar på marken.
Jaja, man kan inte vara skärpt jämt.
Hursomhelst, till slut kommer vi ner till vattnet och plumsar i.
Jag slås direkt av en äcklig avloppsstank och blir lite äcklad, men det är ju bara bita ihop.

Vi går ner och finner genast rören som försvinner ut i vattnet. Vi följer först dem och sen linan och strax ser vi Falken framför oss.
Det är en ståtlig gammal skuta och jag njuter av tystnaden, känslan av viktlöshet och utsikten framför mig. Sikten är sådär, tre meter kanske men ändå fullt tillräcklig.

Vi gör ett varv runt henne och tittar in i genom fönster och dörrar lite här och där. Janne föreslår en enklare penetrering men jag väljer att avstå. Ett okänt vrak som jag aldrig sett förut tänker jag inte bråka med...
Vid ett tillfälle fastnar Janne i en lina som gör en ögla runt hans kranar men annars går dyket bra utan några som helst komplikationer.
Obehagskänslan jag fick vid Nackastrand känns väääldigt avlägsen.
Nåt som dock stör mig är att jag är så jäkla törstig!! Ska börja ta med mig dricksvatten på dyken tror jag..

Så småningom känner vi oss nöjda och påbörjar hemsimningen.
När vi kommer till linan som leder bort till en gammal pråm checkar vi gasförråden och beslutar oss för att ta en tur även dit.
Så, det blir en runda runt det gamla förstörda skrovet innan vi vänder tillbaks mot stranden.
Som vanligt har jag lite problem att tömma dräkten men det löser sig till slut.
När vi kommit till två meters djup stannar vi en stund. Jag har känt vissa tendenser till en lätt obalans så jag ligger helt stilla för att se vad som händer. Jag är något lite tyngre på höger sida märker jag, vilket gör att jag tippar lätt efter en stund. Jag får nog flytta lite mer bly för att kompensera för lampan verkar det som.

Väl uppe på ytan ligger vi och flyter en stund och förbereder oss för klättringen upp mot bilen. Det är en seeeeeeg backe...
Men, de e bara bita ihop och knata på.

När vi packat in oss i bilen igen åker vi och fyller flaskorna och sen trycker vi i oss varsin flottig pizza på Gärdet. Sjön suger som sagt...

Ja, sen ska Janne hem, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort. När vi kommit till Vikingterminalen får vi veta att Danvikstullsbron fått resning och stannat där.
Jaja, bara vända och ta en annan väg alltså. Via Hornstull, Liljeholmen, Årsta och Södra länken kommer vi till slut ut på Värmdöleden, en knapp timme senare.

Jag släpper av Janne och det är nu kopplingen till loggens första rad kommer, det där om dyrt dyk.
På väg från Janne kör man efter en 30-sträcka. Här kör jag sällan så långsamt, jag har ju faktiskt en sportbil som knappt kan köras så sakta.
Men, nu passerar jag Kling & Klang från Nackapolisen i en korsning och när de svänger ut efter mig beslutar jag mig för att lätta lite på gasen.
Jag tycker dock att det känns väl löjligt att köra i exakt 30 bara för att polisbilen ligger efter mig så jag kör ganska... ja, "normalt". Dvs. hastigheten varierar lite och är ibland 35 och ibland kanske lite mer i nerförsbacken.
Poliserna kör inte helt lagligt de heller utan ligger med samma avstånd till mig hela tiden, vilket alltså betyder samma hastighet.
Solen skiner, tunga basgångar från Talisman på stereon och allt är frid och fröjd tills lugnet störs av ett rött och blått blinkande i backspegeln.
Ja men det var väl faaaaaaaaaaan!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag blir bara såååååå less!!!!! Det här är andra gången jag får med nackasnuten att göra och förra gången kostade det mig ett par tusen....
Det är ju bara att stanna och snart har de bägge konstaplarna klivit fram till min nervevade ruta.
Och nu följer den där konversationen som ni nog kan föreställa er hur den låter.
Jag vet inte hur många lektioner de har i attityd på polishögskolan men det måste vara ett gäng eftersom alla låter likadana.
-"Hej du... Vet du vad det är för hastighetsbegränsning här?"
Ja, det är klart jag vet. Jag har passerat minst fem 30-skyltar och dessutom står det målat "30" i stora vita bokstäver på hela vägbanan. Jag tror inte det är en hyllning till min ålder så det är klart som fan jag vet det.
-"Ja det är 30". svarar jag dock lite kortare än jag tänker.
-"Hur fort körde du då?"
Ja inte fan körde jag 30 i alla fall. Den här bilen går inte så långsamt om jag inte drar handbromsen. Hur fort körde du själv? Och det är klart jag vet hur fort det gick, jag har faktiskt en mätare som visar det.
Jag svarar dock nåt i stil med "Nja, jag låg väl runt 30-40 nånstans".
-"Nja, jag skulle nog vilja säga runt 40 och nästan upp mot 50 ibland" svarar Kling, eller om det är Klang.
Sen ska det se körkortet och så tar de fram stora apparaten som man ska sätta mellan läpparna och ge ett blås i. Ja, alkomätaren alltså.
Sen upplyser de mig om att kortet ryker vid 21 för fort på 30-väg.
Jag tackar för upplysningen och sen säger de att de "bara vill göra mig uppmärksam på det". De säger hej och vänder mot sin bil igen.
Haha!!!! Yes vad skönt, gud gillar mig ibland, och tydligen Nackapolisen också.
Jag som hade sett tusenlapparna flyga iväg minuten innan.
Puh.... Varför blir man alltid lite stressad när man hamnar i såna här situationer??
jaja, det gick ju bra, så jag gasade hemåt och firade med att måla om vardagsrummet.

Tack Janne för soft dyk, och Tack Nackapolisen för att jag fick behålla mina pengar!