Dyk nr: 52, Svartfotsvraket (nästan i alla fall), Djurö

Mannen, myten, legenden och akrobaten Micke fick för en gångs skull tummarna ur och skulle med ut och dyka!! Det var ju inte igår direkt...
Snäll som han är plockade han upp flaskorna på Grodan och sen möttes vi upp ute i Gurraberg, vid Casa del Klingstedt.

Vi tröck in oss i hans lilla Italienska oljeeldade go-kart och sen begav vi oss genast till det nu klassiska dykmatstället Mc Donalds. Fan vad jag börjar bli less på hamburgare nu... Vi skulle diskutera dykplatser var det tänkt men med våra liv blir det lätt att samtalern glider in på andra ämnen, så när vi åter satte oss i bilen hade vi fortfarande ingen aning om vart vi skulle.

Jag hade snackat med Åkersberga tidigare och fått lite tips om ställen på "den sidan" vattnet men det kändes lite meckigt att köa till Rindöfärjan nu på kvällen.
Vi körde utåt i alla fall och hur det nu blev så var vi snart framme vid Djuröbron.

Hur det gick till har jag ingen aning om men som genom ett mirakel har vi faktiskt med oss alla grejer, något som annars inte är helt vanligt när vi två ska ut.

Så småningom fick vi på oss prylarna i alla fall och kom i vattnet. Vi beslöt oss för att gå ner direkt och simma mot vraket under ytan.
Så vi tog ut kompassriktning och sen tömde vi och sjönk.
Wow!!! Vilken sikt!!! Jag såg inte ett smack förrän jag slog i botten.
Micke syntes inte till trots att han nyss var bredvid mig. Jag snurrade lite och strax såg jag hans lampa flämta sig igenom silten.

Vi gav OK och började simma. Enligt min kompass simmade Micke åt fel håll så vi bestämde oss till slut för att gå upp igen.
Vi tog ut ny riktning och sjönk ännu en gång. Sikten var precis lika kass så till slut beslöt vi oss för ytsim.
När vi låg på platsen som vi trodde var rakt över vraket gick vi ner ännu en gång.
Vi sjönk, sjönk, sjönk och med en duns slog jag i botten på 8,5 meters djup.
Shit vad läskigt det är att bara sjunka helt utan referenser.
Vi hittade varandra och började leta vrak. Det var inte helt lätt kan jag säga... Med lampa såg man kanske en halvmeter, men utanför lampans sken såg man inte nånting alls.
Vid ett tillfälle slog mina fenor i något hårt, som skulle kunna vara vraket. Jag försökte uppmärksamma Micke på det men innan jag nått honom hade jag tappat bort det jag nyss slog i.
Efter någon minut hittade vi alla fall ett vrak, men inte rätt vrak. Här låg istället någon gammal plåtbåt i jollestorlek.

Nä, det här var inte kul och något vrak kommer vi aldrig att hitta, det är bara att inse.
Jag signalerar till Micke att det här är trist, jag ser dåligt och jag tycker vi tar bilen till Alvik istället där jag vet att sikten är bättre. Det verkade som han fattade det där med att ta bilen så vi börjar orientera oss mot stranden.

Då jag inser att vi inte har en aning om var vi är så beslutar jag mig för att skicka upp korven. För att inte åka med den till ytan tömmer jag vingen lite för att bli tyngre. Det leder såklart till att det redan siltiga vattnet blir ännu grötigare. Efter mycket strul så åker den till ytan i alla fall, efter många minuter fipplande med rulle och lina.
Vi simmar sakta och hittar en klippvägg som vi följer uppåt. En ny klippa tar vid och strax sluttar bottnen uppåt. Jag är då helt säker på att vi är vid hamnen och när vi nått ca. tre meter och bestämmer oss för att gå upp tittar jag extra noga efter båtar. När vi väl bryter ytan är vi inte alls där jag trott utan mycket längre ut.
Suck...
Jaja, det är bara att simma in och inse att det här dyket nog inte kan kallas för dyk...
Vi kastar in prylarna i bilen och iklädda våra sexiga underställ kör vi mot stan istället.
Jag inser nu att det tog nästan längre tid att skriva loggen än att genomföra dyket. Är det bra eller??