Dyk nr: 105, Huset, umeåälven, västerbotten

LINDA DRAR TILL NORRLAND, NR 5


Väder : Grådaskigt med växlande som övergick till regn
Vattentemp botten : 11 grader
Sikt : 0,5 - 2,5 meter
Paket och vikter : 10 L 232 och 6 kg (lagomt)
Tid : 30 minuter
Djup max/medel : 14,6 / 10,0 meter
Luft ner-upp : 215 - 105 = 110 bar slurpat
SAC : 18:33
Stopp : 3 minuter på 5 meter

"DYKA PÅ ETT HUS I EN ÄLV, HÄFTIGT!!"
Hade hört talas om ett ställe i umeå där man kunde dyka på en gammal damm och en kraftverksbyggnad, häftigt, måste testas! Men hur hittar man dit och får en dykplatsbeskrivning var frågan..? Drog till det rekomenderade stället Dive extrem där en himla trevlig typ vid namn Nicklas såg till att vi fick både rejäla luftfyllningar och alla beskrivningar vi behövde! Sedan bar det av med mig full av förväntan då att dyka i en älv på damm om byggnad skulle bli nya spännande erfarenheter!

Väl på plats var bojen borta, men ingen fara, vi hade ju fått en beskrivning hur vi skulle hitta huset just för den eventualliteten, så det skulle nog gå bra! Trodde jag ja... Ytsimmade till tornet på ön och, när den usla sikten ej lät dammens överkant synas från ytan, gick ned vid strandkanten för att söka. Irrar runt lite tills vi hittar något som kan stämma. Anders verkar ha missat det och vill simma bort, så jag domderar oss tillbaks med hela handen, har fått order om att bli mer självständig ju! :-)

"ETT DUMT BESLUT..."
Lagom tills att vi börjar följa det vi tror är sluttningen till dammkanten ned inser jag att min svartklädde buddy med svartvit flaska och svarta fenor är perfekt kamoflageklädd i dessa förhållanden, hmm, inte bra i denna dåliga sikt.. En liten lina mellan oss hade, för ovanlighetens skull, inte varit helt fel då det enda som på 2 meter skymtas är de ljusa fälten på hans flaska och det alltför svaga skenet av våra lampor... Snart börjar dammen även skugga alla spår av ljus från ytan. Mörkret, förutom de små fläckar lamporna lyser upp, är komplett och jag börjar känna mig inte helt väl till mods.. Funderar på att bryta men bestämmer mig för att åtminståne ge dyket en chans tills vi åtminståne sett huset, ett dumt beslut...

Snart blir, om möjligt, ännu mörkare och sämre sikt men vi hittar i alla fall något väggliknande som måste vara dammen. Lutningen på ovansidan ger till och från illusionen av en rundning över oss och orden "Det kan vara lätt att simma in i dammluckan av misstag ibland" envisas att eka i mitt huvud.. Är vid detta laget definitivt nervig av förhållanderna vid detta laget och försöker tumma dyket, men hur jag än lyser på handen verkar Anders inte se.. Nåja, ingen kris med luft så jag tar några lugnande andetag och bestämmer mig för att fortsätta tills vi fått bättre referens upp innan jag verkligen kommer att testa allt för att komma upp!

Tankarna på insimmningsrisken ligger dock kvar, särskilt när dammen lutning och ev stenar på ovansidan förstärker känslan av tak i min överaktiva nervösa fantasi och jag vill DEFINITIVT INTE vara med längre! Försöker tumma igen och får fram budskapet denna gången så vi börjar, ÄNTLIGEN gå upp! Anders går upp snabbare och börjar plötsligt lysa i en halvbåge över huvudet (* se fotnot) innan han snabbt går ned igen med inte alltför lugna ögon (* se fotnot)... "Argghh! Vi måste ha tak över oss, vi är ofrivilligt I dammen!" rusar genom hjärnan! Hjärtat börjar rusa och andetagen blir definitivt snabba och i några sekunder är paniken inte särskilt långt borta..

"STOPP, TÄNK, AGERA!"
Ibland är det inte helt fel att genom utbildning, jobb och kampsportsträning ha träning och erfarenhet att ta ett mentalt steg åt sidan.. Börjar med att ta kontroll och lugna ned andningen, tar Anders hårt i handen och inser, så småningom, att om så är fallet vet jag ju hur vi ska ta oss ut, dumma nerviga Linda! Bara, även om det fortfarande är lite småknepigt, ta det lugnt och föla väggen framåt för att få säkerhet! Antingen når vi dammluckan och får följa sidan tillbaks, eller så når vi hörnet av huset! Att jag kan ta tillbaks lite mental kontroll innebär dock inte att jag är kolugn.. Det enda jag egentligen vill är att nå ytan säkert och under tiden dit är jag djupt fäst vid Anders hand, han är en klippa! Äntligen når vi ett ett hörn, där är alltså huset och vi har inte gjort en ofrivillig penetration, underbart!

Vad som är ännu bättre är att vi kommit urskuggningen och jag ser ljuset och har säker referens till ytan, lättnaden är enorm! Efter några sekunders glädjerus ser jag att vi ligger ovanför ett av de stora fönstren. Anders signalerar en fråga om "Ska vi kika lite nu när vi nått vårt mål?" Visserligen har jag luft nog kvar, men nu har jag fått nog, jag vill härifrån!
Lägger oss därför på säkerhetsstopp vid resterna av bojlinan innan vi går upp. Hastigheten på uppstigningen sedan? Tja, inte var det några 3 meter/minut men i alla fall under 18 meter/minut! :-) Nåja, en ny erfarenhet blev det ju och onekligen spännande, precis vad jag visst tänkt innan dyket! :-D

Om jag någonsin kan tänka mig dyka där igen? Visserligen var första tanken "Aldrig i livet!" men jag är nog lite felkopplad, för ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag! Fast, då vill jag gärna ha huset bojat så jag slipper dammen, eller i sällskap av någon som kan stället som sin högra hand och med feta strålkastare, speciellt åt mig! Hmm.. På tal om ljus, undra om min kamoflageklädde Anders skulle bli väldigt putt om jag "råkade" sätta en ljusstav på honom i så fall..? :-)


FOTNOTAR EFTER DYKGENOMGÅNG OCH FUNDERING
* När Anders lyste i en halvbåge var det för att han försökte lysa på datorn samtidigt som han kände att han blev lätt och därför höjt armen med datorn, varvid ljusbågen blev som den blev. Skärrade ögon berodde på en kombination av stress och irritation över detta då det var länge, mycket länge sedan han blev ofrivilligt lätt senast..

Dyket väckte en hel del tankar... Dels blev jag sur på mig själv som lät hjärnspökerna komma och förstöra dyket och dels att jag kände mig dum som blev så skärrad av att Anders för ovanlighetens skull blev skärrad och inte tänkte direkt.. Men, jag jag är även stolt över mig själv att jag kunde ta tillbaks kontrollen och tänka logiskt där på gränsen till paniken. Känns skönt att veta det.. Sedan kom tankarna på förra dykets swim trough, där förhållanderna var betydligt bättre och tankarna på penetration lockat men jag är nog inte riktigt redo för det än, nej..