Dyk nr: 110, Hönö både

Väder : Mulet och 16 grader.
Vattentemperatur : 14 grader på 22-23 meter.
Sikt : inget vidare, 5 meter kanske?
Paket och vikter : 327 och 5 kg
Djup max/medel : 22,5 / 12,2 meter.
Luft i-upp : 265 - 135 = 130 bar
Tid : 49 minuter
SAC : 16,73
Stopp : 5 minuter på 5 meter.

Stina hade skickat en flaskis om att hon skulle dyka på bästkusten med hönö och undrade om jag ville haka på. Självklart! Dvs om jag bara hinner bli av med den envisa förkylningen tyckte jag. För en gångs skull måste mr Murpy ha glömt mig för torsdagen kom, jag var frisk nog och det fanns plats över på båten! Enda smolken i bägaren var att Anders inte kunde följa med och jag då förlorade guiden som jag behövt..

Så, då var det bara att fylla luft, packa grejer, köpa lunch och stiga upp gryniningen och undra "varför gör jag det här mot mig själv..?" Tog mig upp på något vis i alla fall bara för att upptäcka att det uppenbarligen bodde en tidstjuv hos oss, någon snodde en timma från mig, hur gick det till? Kan omöjligt bero på morgonseghet.. Nåja, iväg med tid över. Sa jag med tid över? Tja, det hade det kanske funnit om jag inte tillhört gruppen med guldfiskorienteringssinne "här har jag aldrig varit förut, här har jag aldrig varit förut, här.." Hade en orienteringshjälp a' la' "sväng höger nästa" med mig men den la av och givetvis körde jag vilse och missade självklart färjan.. Stackars Anders fick ge sig ut med motorcykeln och guida mig rätt, han är en ängel! Nåja, tur att Jheremy är mänsklig så han lugnade mig med att de väntade på mig.

Anländer så med andan i halsen till en underbart stressbefriad plats där folk haft den goda smaken att lulla omkring och ta det lugnt medan de väntade så att jag slapp anlända till folk som stod och hoppade med allt klart, skönt! För att minimera tiden fick jag dessutom hjälp av Anders att packa dykpryttlarna på vagnen så det gick fortare, har jag sagt hur snäll han är? Så, på med grejer, heja på de andra, lätt genomgång av tecken och vad vi ville ha ut av dyket och hur vi ville dyka med Stina och så iväg! Väl på båten får vi en extra buddy, danska Charlotte, så åter en snabb koll av tecken och rutiner. Blev nog långt ifrån perfekt då vår danska inte var bra ("Vad säger hon? Jag fattar inte mycket.."). Absolut inte hennes fel då hon verkligen försökte tala sakta och tydligt men det verkar som om hon ger upp och gör en egen med de tecken vi gått igenom för säkerhets skull. På vägen ut verkar Rigdahl lätt sjösjuk om man ska gå efter den tomma blicken över horisonten i det lätt lidande ansiktet och det fasta greppet om relingen, något han bestämt förnekar men.. Varför stå fullt påkittad direkt, och länge, om man har sådana tendeser..?

Tid kollas av Jheremy som verkar förvånad över att jag tycker att 50 minuter räcker gott? Bara för att jag har ett stort (och tungt..) paket och ville göra långt dyk sist betyder det inte att jag gillar tanken på 2 långa dyk på en dag.. Plums i och ner nästan direkt, ytsim är tråkigt och lite längre fri nedstigning är inget farligt! Landar i början/slutet av revet och kommer nästan direkt in i ravinsystemet med helt underbara smala vindlande raviner med mysiga överhäng och allmän skönhet, jag älskar raviner! Stackars Stina som navigerade var nog kanske dock inte var fullt så förtjust just över vindlingarna, även om hon verkade gilla dem hon med. Vår plan om hur vi skulle ligga gick åt helsefyr och blev inte någonsin under det dyket vad den varit så jag undrar vad Charlotte tänkte.. Jag vet i alla fall att jag saknade lampsignaler där vi låg på rad men nu hade jag tyck att kameraanpassat dyk var ok och ljust var det ju så..

Kommer snart till något som först verkade som övervuxna stenplattor över bumlingar. Lyser givetvis in i jakt på fiskar och får, förrutom en bunt feta torskar, se att stenarna har stålbjälkar i sig.. Aha! Vi har hittat ett av vraken som fanns här! Försöker få uppmärksamheten genom lampsignaler men uppenbarligen funkar det ej så bra då först "nu är jag less men bländning i masken och fenryck funkar nog.." Drar så tillbaks vår tappra ledarinna för att visa henne det (hon hade klagat att hon alltid missar vrak) och låta henne fota torskarna. Uppenbarligen måste jag fila lite på min teckenförmåga då min "Simma helt om och samma väg tillbaks till sidan och se på vraket där feta fiskar finns att fota" uppenbarligen tolkades som "Simma lite tillbaks och lys i hörnet i den minimala skrevan där ingenting finns att se". Av någon underlig anledning fortsatte dyket nästan direkt vidare och Stina hade missat ytterligare ett vrak, något som jag som medlem i bussiga klubben senare självklart retade henne för..:)

Ett antal vackra raviner, sandplättar och en riktigt stor ätlig sjöborre senare börjar vi ge upp hoppet om väggen och lyckas förmedla det ("var är väggen..?") med tecken, vi tar oss! Bestämmer för att simma lite till och tur var väl det för några meter senare upptäcker Charlotte, som ligger längst åt vänster, början på väggen och domderar (inte elakt bara vänligt med tydliga tecken) dit oss. Tur var väl det då vi annars riskerat simma vidare in i revsystemet. Så, ned och in i sämre sikt och efter en vägg där jag ofta vände mig om och undra var Carlotte var och trodde vid ett tillfälle att vi tappat henne till hon hade vänligheten att ge ett fenryck a' la' "hey du blinda typ, här är jag!" Jepp, har blivit van vid lampsignaler, så mycket lättare för halvblinda typer att hålla koll vid väggar då!

Väggen bjöd väl inte på något direkt upphetsande, en bunt stensnultor, någon smörbult, en (ja Stina, jag vet att du vann som såg 2) krabbtaska och några berggyltor och vanliga sjöstjärnor bara. Visst, den var ok men inget otroligt och hade ju faktisk små havstulpaner inne i skrevorna som var fina och efter en vägg skulle ju inte ens vi kunna tappa bort oss! Charlotte tecknar hur mycket luft hon hade på ett sätt jag inte var van vid så i några sekunder trodde jag att hon hade 20 bar istället för 70 bar och var på väg att donera longhosen tills hon visar manometern. När vi började gå uppåt fick vi dykets höjdpunkt! Lyser förstrött in i en skreva och där ligger en helt underbart stor och fet långa! Febrila (tur att ingen av dem var lättstressad) lampsignaler och ivriga "kom och titta!" tecken och så beundrade vi den under "stooor, jättestooor, wow! tecken innan vi gick upp på säkerhetsstopp.

Väl uppe tar Stina komandot och tycker att jag ska gå upp först då jag var minst. Ehh, varför..? Visar sig att stegen visst hade minst sagt långt mellan stegen och att det kunde vara praktiskt då att de som hjälpte till hade mest ork kvar att slita upp.. *Gulp!* detta blir nog inte roligt, speciellt inte med dubbelpaket.. Börjar höjdhoppningen uppför under hjälp att nå kedjan och tips (som säkert passat betydligt längre typer) av Jheremy. Det gååår inte! Christoffer "Toffe" Rigdahl tar ett rejält grepp i paketet och nästan drar mig upp. Beslutar mig på vinglande fot att Toffe är en stor stark hjälte! Efter mycket hjälp raglar så ombord med taskig balans i gunget, fullt muttrande om för djävlig stege.. Nåja, har haft ett underbart dyk ialla fall, tack Stina och Charlotte!