Namn: Lösen:

Dyk nr: 111, Hönö huvud, vid bilvraket


DYKARE :
PARKAMRAT :
Stina Persson  
DATUM :
2005-09-24
MAXDJUP :
20,1 meter
DYKTID :
40 minuter
VISAD :
679 ggr

Dyk nr 2
Väder molningt med spår av sol.
Vattentemperatur : Fortfarande 14 grader.
Sikt : 3-13 meter
Paket och vikter : 327 och 5 kg (sommarunderställ, t-shirt och cykelbyxor)
Luft i-upp : 135 - 35 bar = 100 bar smuttat
Tid : 40 minuter
Djup max/medel : 20,1 / 15,2
SAC : 13,89 !!! (Wow! WOW!)
Stopp : 1 minut på 9 och 3 minuter på 5 meter.


Efter förra dykets ombordkravling/uppdragning ville Jheremy uppenbarligen få lite skoj han med, då han tog oss till en ö som "bara" krävde "balansgång på smal kant och längdhopp till lodrätt klippa samtidigt som du håller din lunchpåse och sedan drar du dig uppför klippväggen med hjälp av repet och enstaka rostiga stålöglor med 3 stegs mellanrum" som rastplats för matstunden. För att inte göra honom alltför besviken, och för att cementera in det faktum att jag totalt saknar balanssinne, gjorde jag mitt bästa för att halka ned några gånger. När jag slutligen kom iland skedde det under övervakning av flera som verkade hålla ut armarna beredda att rädda mig från mig själv, förstår inte varför...?

Mat intogs, Stina trackas för att hon missat ett vrak igen och brottstycken om ett bilvrak hörs diskuteras. Knallar iväg och frågar och får veta att man får välja mellan en vägg och bilvraket. Hm, bilvrak som ligger grunt.. Jag har aldrig dykt på en bil förut och ligger det så grunt behöver jag inte slåss med remmarna för att byta flaska utan kan bara ta på paketet.. Dessutom kittade man på där vi låg utan vågor som försökte knuffa ned mig, hmm, låter både kul och bekvämt och skulle ge Stina ännu en chans att se någon form av vrak dessutom..:-) Kollar med de andra och då ingen anser sig ha någon preferens för något av de 2 dyk som erbjuds beslutar jag att de vill se bilen! Visar sig att det bara blir jag och Stina. Tja, jag har också skippat dyk ibland och när det inte verkar bero på att vi valt "fel" börjar vi kitta upp och jag får veta att "Nu är det din tur att navigera!" Va! Hon måste gilla att hamna på villovägar..? Men men, en ödslig sandbotten totalt där vi inte förväntas komma kan säkert vara kul det med..

Från början får vi sällskap av ett par till och innan vi går ned görs det upp att paren håller ihop parvis även om vi tänkt följas. Så, riktning tas ut och det blir dags att gå ned! Stina dundrar ned i 180 medan jag dalar ned sakta utan oro då sikten är rätt bra så hon syns klart och tydligt hela tiden. Väl nere får kompassen nästan all min uppmärksamhet och jag är bara vagt medveten om det andra paret och totalt omedveten om när de försvann, tur att Stina är smart nog att ligga precis så jag kan se henne hela tiden.. Så, vi simmar och simmar över sandbotten med enstaka sjögräs och mängder av snäckor av olika sort och storlek men inget bilvrak.. Blir lite filosofisk och slås av tanken att hur trevligt det än var att slippa byta så innebär det att jag får slita dubbelpaketet uppför stegen en gång till och skynda mig att simma lite till!

Simmar lite till och får se några stensnultror och berggyltor men inget bilvrak trots att vi ska vara på rätt djup..? Simmar igen och tycker mig höra något ljud men kan inte se något (jag har ju sagt jag är halvblind!). Visade sig senare att det varit Stoffe som försök få vår uppmärksamhet då de sett oss från vraket.. Han berättade att han försökt sitt bästa men kunde ju inte lämna OW-eleverna för att hämta in oss och med risk att för evigt förstöra hans rykte måste jag säga att han är väl för söt! Trevligt att få veta att min navigering inte var fullt så illa som jag trott, om jag nu bara kunde träna upp synen och uppmärksamheten också så..:-)

Simmar och tecknar lite mer "var är bilen?" igen.. Beslutar mig för att det nog är min kompass det är fel på och jämför med Stinas och mycket riktigt, de visar inte helt lika! Att vi kan ha legat lite ojämt och vattnet förvrängt synbilden lite är totalt oväsentligt, nu har jag ju ursäkt för min navigering och den ska inte få förstöras av små bagateller som obehagliga sanningar! Nu inser vi att vi är för djupt och börjar ge upp för att se oss omkring istället. Stina fotografrar och skrämmer upp en gigantisk maskeringskrabba som skrämmer upp en gigantisk maskeringskrabba till som skrämmer upp en tredje gigantisk maskerings krabba som skrämmer upp en eremitkräfta som som skrämmer upp en eremitkräfta till som... Härligt Stina, måste dyka fler gånger med dig! Mer liv på det sättet ju!

Jagar de stackarna med lampa och kamera ett tag men låter dem sedan löpa för att kika på stand och simkrabborna som så småningom dyker upp. Efter ett tag ligger Stina och fotar för blotta livet och vill visst visa mg något. Det hon, med säkerhetsavstånd då den var lite läbbig, var en gullig och oberörd skäggsimpa med klara fina färgmarkeringar. Lämnar den och simmar in en liten stund i något sämre sikt. Sikten under dyket varierade f.ö mellan 3-13 meter.. Tittar på manometern och påpekar att det är dags att gå uppåt mot säkerhetsstopp. På vägen över väggen blir sikten helt underbar och vi ligger över kanten och bara njuuuter av en obegränsad syn hela vägen ner till bottnen, rena tropikvattnet plötsligt! Skulle kanske koncentrerat oss mindre på den vackra utsikten och mer på att tänka på att vi sakta kom uppåt för när vi sedan får göra säkerhetsstopp i midvatten får vi betala för ouppmärksamheten genom att häva ett uppflyt, klantigt!

Så var det dags att bestiga mördarstegen igen, usch! Beslutar mig för att råden jag fått säkert var anpassade för långa grejer och kör min egen metod, den med ena knäet i uppe på stegen, det som man INTE skulle göra då det blev för djupt att resa sig.. Mycket riktigt hade jag rätt, för långa typer blev det säkert djup böjning, men för lilla mig så blev det bara halvböjda ben och MYCKET lättare! Väl på centret sköljdes grejer, tittades på foton och fiskbilder för identifiering och loggades det innan jag for hem, denna gången mirakulöst nog helt utan förvirrar "detour"!