Namn: Lösen:

Dyk nr: 67, Hölödroppet, Värmdö


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2005-10-30
MAXDJUP :
29,1 meter
DYKTID :
43 minuter
VISAD :
549 ggr

Hela lördagen (nästan) tillbringades i sängen, så jag borde ju ha varit superpigg denna söndags morgon. Men icke. Dock insåg jag efter en stund där på morgonen att vi nu trätt in i vintertid och att klockan därmed bara var NOLL SJU NOLL NOLL och inte åtta som jag trodde. Nice, suuuupernice!!! En timme till under täcket var precis vad jag behövde!!
Jaja, till slut var det ju bara att masa sig upp och hoppa i kläderna.
Bilen packades och strax stod jag utanför Grodmansskolan för att få lite luft.
Men där var jag ensam skulle det visa sig... Lokalen nersläckt och inte en själ syntes till. Jaja, då blir det ju svårt.
Jag hämtade upp Zell i alla fall och efter ett par telefonsamtal hade han konstaterat att Waterhouse skulle vara öppet.
Ett 7 eleven-besök senare klampade vi in på ringvägen med våra pavor, redo att fyllas. Ett par timmar senare var flaskorna fyllda och vi beslöt oss för att besöka Hölö ute på Värmdö.

Vi log lite åt de handskrivna skyltarna som Länsstyrelsen tydligen börjat med medans vi plockade ihop våra pryttlar...
Efter att ha fått på oss paketen och alla dess tillbehös masade vi oss ner för backen och kom i plurret. Det gick lite sjö men dock inte oroande hög.

Efter att ha tummat ner oss sjönk vi snabbt ner mot 15, 20 och strax 30 meter.
När vi planar ut på 27-28 nånstans så känner jag en lätt yrsel i pallet.
Jag fokuserar på att ta det lugnt och andas ordentligt och strax släpper snurret i skallen. Zell surrade om Co2 uppbyggnad men själv tror jag mest på tryckutjämningens påverkan på balansnerven, eller vad man nu kallar det.

Sikten var GRYM!! Väggen, ytljuset, skrevorna (bergsskrevor, inte Zells skrev) bidrog till en helball stämning som gjorde en lite lätt rörd.

Djurlivet för dagen bestod av ett stycke tånglake och ett stycke aborre. Som på skansenakvariet nästan.

Vi vände ganska raskt uppåt igen och simmade vidare längs med väggen och beundrade dess former.
I SAMTLIGA av världens hav hade en liknande vägg varit fylld av koraller, växter och konstiga djur, men då vi befann oss i Östersjön så slapp vi sånt skit som skymmer den fina stenen.

Så småningom vände vi och simmade tillbaka igen.
Det var lite lätt strömt och ju grundare vi kom desto mer vaggades vi av vågorna som slog in.
Min snok var nu sprängfylld av äckligt snor och jag längtade efter att få bryta ytan och få göra en riktig fotbollsspelarsnytning i näven.

Och efter en långsam gungande uppstigning fick jag äntligen sticka upp huvet, dra av mig masken (och vända den bakofram så Zell inte skulle tro att jag fått panik, som jag lärt mig i ett spännande inlägg i forumet på dykarna.nu) och pressa ut 1,5 dl härligt välpackat snor.

Efter att ha såsat en stund på stranden pallrade vi oss upp för backen och in i bilen.
Vi lämnade hjulspår efter oss....