Namn: Lösen:

Dyk nr: 71, Värdshusvraket, Essingen-Gröndal, Stockholm


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2005-12-04
MAXDJUP :
16,3 meter
DYKTID :
26 minuter
VISAD :
584 ggr

Precis som en del andra damer jag träffat på i livet vill tydligen inte heller den här ha mitt besök... Det är tydligt nu.

Men vi börjar lite tidigare. Jag och Jonas skulle ute och dyka igen. Det var ju ett tag sen sist... Några andra tillfrågades också men skulle det inte jobbas så skulle det pluggas eller så skulle det bakas tillsammans (Jo, vissa av mina sk. dykpolare bakar faktiskt tillsammans, Jag ska med hänsyn till deras familjer inte hänga ut dem med namn här på internet) eller så skulle det Tech-kursdykas eller vad det nu var. Men som sagt, två blev vi i alla fall.
Jonas var lite trögstartad på morgonen så jag började dagen med att klämma ännu ett avsnitt av LOST. Förbannat spännande serie det där...
Till slut möttes vi upp i alla fall och begav oss till Waterhouse för att fylla lite luft och hämta en extra flaska. Medans de startade igång dieselaggregatet till kompressor gick vi och inhandlade lite frukost.
Jonas rigg hämtades upp på hans jobb och sen styrde vi mot Gröndal.

I bilen på vägen dit berättar jag för Jonas om mina tidigare försök att hälsa på hos den här gamla skutan. Det har aldrig lyckats... Har det inte varit trasiga eller glömda grejer så har det varit båttrafik.
Men nu, tredje gången gillt!!

Vi börjar plocka ihop grejerna och när jag ska testa lampan efter att ha anslutit acken så vill den inte lysa. Kikar in på själva glödtråden och den skramlar som i en marackas. Hmm... Ska det strula även på det här besöket? Ska jag se det här som ett tecken på att jag helt enkelt inte ska dyka här?

In med grejerna i bilen igen och så beger vi oss iväg på lampjakt.
Som tur är har jag ju en halogen så den är både lätt att hitta OCH billig.


En dryg halvtimme senare är vi åter på platsen som både bagar... förlåt, Tysken och Ryssen beskrivit vägen till.
Den här gången får vi grejerna att funka så vi lastar på oss paketen och beger oss ner i vattnet.
På ryggen har jag en 10x300 istället för min vanliga 12x232 men annars är allt precis som vanligt.
Efter en stunds ytvila tummar vi ner oss och jag känner direkt att jag tippar framåt.
Jag fyller vingen och får till ett hyfsat trim i alla fall.

Vi simmar neråt mot 12 meters kurvan där vi ska vika av till vänster.
I mörkret ser vi ingenting förutom de små ytor som våra ljuskäglor lyser upp.
Jonas ber om min uppmärksamhet och visar att han saknar sin dräktslang. Jag fiskar upp den bakom hans rygg och efter att han pluggat in den simmar vi vidare.
Jag märker ganska omgående att jag har en väldigt jobbig obalans. Om jag inte hela tiden simmar med höger ben så faller jag åt sidan. Jag gör några försök att vrida till paketet och vikterna men lyckas inget vidare. Allting verkar sitta som det ska så jag kan inte riktigt förstå vad den här obalansen kommer sig av.
Det är i vilket fall inte en ohållbar situation så jag accepterar läget och vi simmar vidare. Vid något tillfälle känns höger öra lite trilskt att utjämna men det löser sig till slut.

Snart hittar vi linan och svänger av ner åt vänster, ner i än svartare mörker.
Så smångiom kommer vi fram till vad som verkar vara en reling. Linan sitter fäst i hörnet av något och vi beslutar oss för att följa objektet åt vänster.
Det verkar inte vara mycket till vrak utan påminner mest om nån liten pråm.
Sikten och mörkret gör att vi inte kan se riktigt var vi är på vraket men det hoppas vi snart märka.

Jonas signalerar med lampan. Han ligger snett ovanför mig och jag förstår inte riktigt vad han vill till en början men sen ser jag. Rakt framför mig ca en meter bort har jag en vägg. Det ser ut som ett skrov men när jag tittar lite uppåt och ser fönster anar jag att det är bygget på skutan.

Smack! Yrsel! Faan..... Jag tar tag i fönsterkarmen och försöker få koll på läget.
Näe, det här känns inte bra. Skallen är inte helt hundra och jag vågar inte släppa taget om kanten jag håller fast i. Jag tar några djupa och rejäla andetag men inget förändras till det bättre.
Jag vänder mig uppåt för att försöka se ytljus men ser bara total svärta....
Jag inser att vi inte har någon som helst aning om var fan vi är. Jag lyser in genom gluggen men ser inte ett jota. Har vi tak över huvet, har vi simmat in under nåt, vart kommer vi om vi fortsätter, hittar vi tillbaks samma väg nu när jag siltat till det lite genom att hålla i vraket?

Jag signalerar Jonas och när vi får kontakt signalerar jag om att vi avbryter. Förbannades skit.... Men men, det känns jävligt dumt att simma vidare på ett okänt vrak, i totalt beckmörker, med trötta batterier i lampan samtidigt som skallen känns snurrig.
Vi vänder om och tar samma väg tillbaks. Min puls känns hög och jag fokuserar stenhårt på att andas ordentligt och inte börja hetsa...

När vi når linan tar jag den i handen och sen simmar vi bara på för att komma därifrån. När vi kommer grundare känns det bättre i skallen och vi drar ner på tempot lite. På fem meter gör vi ett stopp och nu känns det som att yrseln är helt borta.

När vi kommer upp så jämför vi luftförbrukning. Jag har en känsla av att jag sugit i mig en del men det visar sig att vi dragit nästan exakt lika mycket. Hmm...

Vi diskuterar lite om ett andra dyk men då mörkret börjar falla, det är seg-söndag, kallt som fan och soffan känns lockande så beslutar vi att skita i det.
Jonas bjuckar på lite kaffe på hans jobb och sen trycker vi oss lite dykmat på Valhalla-grillen, näringsrikt och nytttigt.

Som sagt, Värdshusdamen vill kanske inte ha mig där... Undrar om hon är värd ett fjärde försök?

Näe, den här dan får sluta på samma sätt som den började, med ett avsnitt av LOST. Undrar vad den där magnetismen kommer sig av egentligen??