Dyk nr: 176, Sverige, Stockholm, Alvik

Det hela började med att vi satt kvar i bilen på parkeringen och mummsade i oss dykbullssubstituten och kaffe. Riktigt ätbart faktiskt, väldigt ätbart. Stefan plockade på en singelflaska på sin vinge istället, och jag bara softade. Släpade bort paketet till bänkarna och så. Väl ståendes så frös stefans inflator, försökte dra loss slangen och sånt, fast det misslyckades så klart. Stänger av luften istället. Då kommer herr barth på den alldeles brilljanta iden och slicka på metallkopplingen till inflatorn, varpå hans tunga fryser fast, och dras loss inte så långt efter, varpå det går hål på tungan. Så sjukligt lustigt! Och rätt så jätteklantigt, dumbass! Hoppar i vattnet och märker att en av handskarna läcker. Förbannar mig mycket över jula, och lovar hedeligt och innerligt att aldrig använda det skräpet igen, att man aldrig lär sig. Värt att nämna är att dom blir totalt stenhårda när det är kallt ute. Praktiskt taget omöjligt att röra på fingrarna. Sticker ner ändå och försöker med klassikern med handen i högposition, men det forsar ändå in vatten mellan fingrarna. Kanske skulle döpa den till jula positionen? Stefan kommer på den brilljanta iden att suga åt sig mina wetnotes och skriva vad vi ska göra på det, jag bara hoppades på att han inte skulle skriva något som inte kunde svaras med en rund lampring, för att min hand hade om möjligt än mindre rörelseförmåga, och ingen känsel. Simmade upp på land och tänkte byta handskar, allt enligt wetnotes planerna. Där visade det sig att ringarna hade frusit eller något, så båda var helt omöjliga att få loss. Krånglade ett bra tag, och fick tillslut loss dom med brute force metoden, fast det är ju på fel sätt, så handskarna satt ännu kvar där dom gjorde, fast jag kom loss. Pillade lite med det, fast det gick inte att få loss dom. Efter mycket övervägande och hjälplöshet kom vi fram till att vi var tvungna att ta oss hemmåt, och ta en lite softare kväll framför tvn(hemska tanke). Tydligen ville inte dykgudarna att vi skulle dyka idag, när praktiskt taget allt strular, fast inte så mycket så man inte kommer ner i vattnet. För övringt har jag börjat gilla dubbelpaket i vattnet, men inte lika mycket på land. Är helt förundrad över varför min backupreg, som sitter förtillfället på ett apex förstasteg andas hur bra somhelst, medans primären som sitter på orginalposeidon förststeg praktiskt taget vägrar ge luft.
Summa summarum, eller vad det nu heter. En trevlig dykdag i teorin, som blev riktigt sunkig av diverse strul. Men vad gör det, när man äntligen fick komma ner i vattnet och faktiskt se två hela linor som ledde till vrak?
Nu blir det att försöka väcka sin parkamrat som tycker om att sova bort hela dagarna, och när man väl väcker honom så sover han igen. Sover ännu trots att jag väckt honom minst en gång, och att han pratat i telefon ett par gånger. Och inte låta honom övertala mig att ta falken idag, misstänker rent självmord i att gå ner för klipporna i all den där snön.