Dyk nr: 1, Björkvik

Första kursdyket. Vi ligger och simmar på rad i paren efter vår instruktör. Längst bak simmar vår hjälpinstruktör med uddakursaren.

Som jag ser det så är det som hände pga ett par nybörjarmisstag:

1) Jag hade för mycket bly på mig, det missade jag vid avvägningen och dels hade jag det blyet felplacerat så jag fick hela tiden kämpa i vattnet för att inte kränga.

2) Vid sista pooldyket råkas det bytas fenor och när jag är ute på dyket så går dom inte på riktigt. Size small på ett par 42- fötter visar det sig. Funkade väl iof men det kändes helknas och jag fick kämpa mer och hade småkrampkänningar mest hela tiden.

Så, när vi ligger i ledet, instruktör, första paret och vi och ett par inkl medinstruktör så följer vi botten ner. Sikten är ganska dålig, kanske fyra meter. Och när vi kommer längre och längre ner så får jag hela tiden putta upp mig från botten, ska kompensera och så sticker jag upp mot ytan. Jag hinner få ut luften, men då har jag hamnat upp 2-3 meter. Min parkamrat har stannat upp och väntar på mig, men de framför fortsätter att simma. När jag väl kommer tillbaka så har jag ett duktigt tryck på öronen. Hann varken utjämna på vägen upp eller ner och kan sånär tryckutjämna igen. Här börjar minnet av öronproblemen vid ett av pooldyken göra sig tillminnandes. Så gamla obehag blir som nya plus alla nya problem.

Till slut gick det bra, och vi simmade iväg i den riktning vi hade, trots att vi inte såg paret framför oss. Dumt kanske, men vi hittade dom till slut. Ännu ett orosmoment. Samma kämpande med att öht komma fram.

Samma procedur händer igen, vi simmar iväg, jag får problem med avvägningen igen och åker upp. Kommer ner igen, med ännu mer ont i öronen och kan inte utjämna. Kommer inte riktigt ihåg när jag börjar hyperventilera, antingen är det här men förmodligen på vägen upp för medinstruktören tar snabbt beslut att jag ska upp för jag har tappat lugnet här.

Jag börjar nu uppstigningen, utan att ha neutral flytkraft, jag är tung och sålunda går det tungt, riktigt tungt uppåt. Känns som om jag inte kommer någonstans hur mycket jag än paddlar med benen. Jag simmar upp för allt vad tygen håller nu, för nu vill jag verkligen upp. Jag blir riktigt andfådd, andas tungt, snabbt och inte alls effektivt och det känns som att vattnet aldrig tar slut. Här börjar paniken, tror jag, infinna sig. Minns iaf att jag undrade hur jävla länge det skulle vara vatten och när jag skulle bryta ytan. Men efter ett tag kommer medinstruktören och fyller på lite luft i västen och sista biten går lättare.

Ja, det blev ett kort dyk och inte speciellt angenämnt. Men något man får lära sig av. Framförallt är det viktigt med avvägningen och är man ny i vattnet och inte har erfarenhet att luta sig mot så kan minsta lilla grej bli en stor grej till slut. Men framförallt så ska man ta det lugnt, lita på sin utrustning och på sig själv och ha sån stor tilltro att man kan kan tro på dom och hitta tillbaka till den lugna zonen man har. Små, många misstag och dåliga erfarenheter ledde fram till det här som jag ser det och på något sätt känns det bra att ha varit med om det, för alla nästföljande dyk gick helt smärtfritt. En erfarenhet att lägga på minnet helt klart.