Dyk nr: 126, Craigland/Ullånger, Bjuröklubbs fyr, Västerbotten

Väder : Soligt men sedan förbenat gungigt och lite blåsigt.
Vattentemperatur : 16? / 7 grader
Sikt : 2 - 5 meter
Utrustning : Läckande torris och torrhanskar och sommarunderställ (vinter nästa gång)
Paket och vikter : 327 och 6 kg
Djup, max/medel : 19,5 m / 14,3 meter
Tid : 33 minuter
EAN ??


Dykets syfte : Klanta mig, glömma bort allt jag lärt mig/borde kunna och göra bort mig maximalt..???

Nu hade det gått en tid sedan lägret och abstinensen hade lyckats övertyga hjärnan om att det kunde vara värt att slita som ett djur för att komma ned i vad denna bortskämda västkustvarelse kallar "svart, dött, kallt vatten, troligast utan något annat än brädhögar att se på." Såå.. vad göra..? Jo! Man ringer givetvis Nikke! Visade sig att han och lite folk planerade en tripp till Bjuröklubbs vrakkyrkogård och där fanns ju faktiskt sevärda saker förra året så varför inte, nu när de hade kordinaterna och vi hade båt så blev det ju perfekt!

Plats och mötestid bestäms till kl 09.00 vid magasinet i bjuröklubb. Om vi var i tid? Glöm det! båten (det var den och inte vi, jag looovar!) lever i en annan tidzoon än alla andra så vi var där ett tag efter alla andra.. Babblades och sekades en del och så bestämdes iläggningsplats. Väl där blev jag myyyycket skeptisk till lämpligheten och inte blev direkt bättre av snacket om fyrhjulsdrift.. Nåväl, dags att få i båten! Hej vänta nu, jag har glömt.. (läs Nikkes logg, jag har glömt). Bara att köra tillbaks, piinsamt!

Hur som helst lyckas Anders så småningom få i båten genom ett smärre mirakel och vi förväntar oss att han ska lägga fast den och få upp bilen för att jag skulle klara det med den terrängen var bara att glömma! Hey! han for iväg med båten! Vad göra nu..? Ok, det är vår bil så jag får väl försöka... Glöm det! Allt jag lyckades med var att få fast den värre.. Bara att bita i det sura äpplet och gå ut och med bedjande bimbohundögon be Nikke försöka.. Inte han heller fixar det.. Skitkul! Är inte alls sur och irriterad vid detta laget, inte alls då.. Börjar just gå tillbaks när den andre killen kommer och ger oss skjuts tillbaks för att hämta terrängkörninsmästaren, som lyckligtvis får upp eländet. Skönt, nu hade vi iaf en bil och slapp göra oss till åtlöje för traktens bonde!

Så, väl vid magasinet, och de smått irriterade camparna (de hade inte nyttjanderätt, det hade nikke & CO..) plockas utrustning ihop och vikingen Nikke beslutar sig ett dopp i isvattnet, brrr! Hm, hade det inte varit en ide' att ta på fenor..? Den slutsatsen drar Nikke också när han väl är i.. Måste medge att han bjöd på viss underhållning när han försökte röra sig utan och humöret blev bättre,skadeglädje är den enda sanna glädjen ibland!

Uppenbarligen hade doppet inte svalkat av honom tillräckligt, för när vi langar ned grejer i båten beslutar han sig visst för ett dopp till och denna gången med öppen torrdräkt och innervantar på, förstår inte varför..? Smolken i bägaren var att detta skedde när han var en gentleman och bar ned mitt paket och grejer.. Orsaken till det var enkel, jag har inte en droppe bergetsgener i mig och balansinne är bara ett ord för mig. M.a.o så behövde jag alla fyra för att ta mig ned för stenbumlingsslänten levande och att ha saker med mig i händerna var förenat med livsfara så jag fick åter känna mig totalt inkompetent, något som började bilda ett oroväckande mönster vid detta laget..

Så, varför bryta en trend! Vraken och djupen som pratades om (visade sig visst vara inom gränsen sedan) låg precis på gränsen till vad min lilla flaska klarade och jag kunde nog dra mer än vanligt så givetvis valde jag dubbelpaketet! Vadå? Visst kunde det bli bökigt på båten men här i hamnen var det ju spegelblankt?? ("Idiot! Kom du inte ihåg hur det gungade förra året Linda...") Nåja, till slut var all utrustning i och båten var full innan dykarna kom men finns det hjärterum såå.. Fick bara lättare rädsleattacker några gånger på vägen ut när det mycket riktigt gungade rejält och jag höll på att kastas ur i full fart, något som nog gjort ont..

I den perfekta sinnesstämningen av en hjärthastighet av 200 och sedan värmeslag under väntan på att par i taget pusslade fram sina grejer medan jag konstarade att det inte fanns några riktningar (man kan bli desorionterad över ytan också, så visst så!) i detta gunget skulle så utrustning tas på.. Jag ville doppa mig för att minska värmen under väntan men röstades ned av de andra pga tiden, dum val, nu fick de stå ut med mig i desorienterat värmeslagshumör.. Humöret blev som på en trött och hungrig 2-åring och kompetensen att få på grejer ungefär detsamma så åter kände jag mig kompetent och nu väldigt trevlig, vad skulle folk tro.. I normala fall, (läs med mark under fötterna) brukar jag inte ha några problem med longhosen men nu bara sket sig allt och allt jag kunde tänka på var att komma i och undan från värmen som gjorde mig illamående! Fick jag sedan till långslangen? Njae, läs Nikkes logg och inse att han där är väldigt snäll mot mig.. Han nämde t.ex inte alls taskig avvägning pga felgissning av vikter..

Nåväl, nu var jag nere och efter en stunds tillvänjning var det dag för..! Ett gäng multnande brädhögar..väldigt intressant.. har jag verkligen gått igenom detta bara för ett gäng brädhögar a' la plockepinn.. Kikar på klockan, det har bara gått 5 minuter.. simmar och ser på brädhögen en lååång stund, boooring! Känner hur det ena efter det andra vattenfallet plötsligt går igenom min f.d torrdräkt, perfekt! Norra Sveriges sommarvatten är rent uppenbarligen svinkallt några cm under ytan.. Nåja, nu kan jag iaf inte klaga på att jag fryser.. och buddyn är det inget fel på! Tittar på klockan igen, nu har det gått 8 minuter.. Undra om Nikke stryper mig om jag vill gå upp nu efter allt han stått ut med..? Det hade jag så definitivt gjort så nu ställer jag upp på honom trots uttråkning! Hm, sa vi verkligen 50 minuter..varför då..?

Simmar runt lite och smågrejerna runt om vraket är intressantare så vi följer skräpspåren lite hit och dit och plötsligt är vi på en brädhög igen, bra då vet vi var vi är! Tar en runda och.. vänta nu, så djupt var vraket väl inte förra gången..? Fortsätter och nu uppenbaras faktiskt något vrakliknande till skillnad från brädhögen, dyket är räddat, vi har funnit det andra vraket, jippie! Simmar runt på det en stund och Nikke fotar medan jag slåss med utrustningen och känner mig allmänt inkompetent mellan tittarna på vraket som är småintressant men inget att hurra för.

Men, trots att allt nu blivit bättre börjar jag få en obehaglig känsla i magen, som om något är fel.. Nu vill jag upp! Signalerar till Nikke och börjar simma tillbaks och allt bryter ut.. Först hör jag ett bubblande någonstans ifrån, shit! Var är det, ser inget! Kikar på manometern och tycker jag drar lite väl mycket.. Signalerar att något är fel till Nikke och att vi påbörjar uppstigning och säkerhetsstopp NU! Låt oss säga att nyss kände jag mig tung men plötsligt får jag tömma och tömma både vinge och dräkt.. Ovanpå det så förvandlas vattenfallet i dräkten till en sjö och inget är där det ska, jag är stressad..

Att dra ut inflatorerna faller mig inte in, jag behöver ju flytkraft på ytan..? (Och vad kan man användra lyftsäcken till och kan man dumpa vikt..va!?) Kämpar en stund medan jag kikar på datorn och inser att jag pga nitroxen fortfarande ligger inom gränsen, tight i min smak vid tanke på nedkylning och stress men ändå, för uppstigning utan stopp från maxdjup. Med den trösten ger jag upp tanken på ett säkerhetsstopp och ploppar upp i definitivt för hög fart från någonstans mellan 12-7 meter?... Signalerar ett ok till Nikke så att han inte ska bryta stoppet för min skull (Anders har redan sett mig) och han stannar klokt nog kvar. Ligger sedan kvar och tar det riktigt lugnt på ytan en stund för säkerhets skull och låter Anders hämta mig istället för att simma.

Ett andra dyk är sedan bara att glömma, det där var lite väl nära gränsen i min smak pga hinkprofil och dessutom är jag fullständigt dränkt och har fått hälla ut vatten ur dräkten. Fryser som en hund/Linda men efter torrt ombyte och mat och filten så mår jag gott och helt utan men och skickar ut de andra på ett till dyk. Har det sedan oförskämt gott med fika, dryck, en god bok och en filt i solen på kajen så slutet gott, allting gott! Tack Anders och nikke & Co för att ni inte ströp mig! :-D