Namn: Lösen:

Dyk nr: 230, Ingrid Horn


DYKARE :
PARKAMRAT :
Andreas Brodow  
DATUM :
2006-11-11
MAXDJUP :
35,6 meter
DYKTID :
41 minuter
VISAD :
878 ggr

Regn och rusk, trots blåsten så var det relativt lugnt i sundet.
Andreas och jag var först klara. I vattnet upptäckte vi att det var en ganska stark ström. Vi tog oss ganska snabbt ner och väl nere på vraket var strömmen betydligt mindre. Sikten var OK med Ingrid-mått mätt, ca 2-3 m.
Vi simmade utmed styrbords reling ner till 35 och utforskade lite dess närhet. Sedan simmade vi runt överbygget ochh tillbaka samma väg. Kul att kunna orientera sig lite och få en bättre bild av hur vraket ser ut.
På vägen upp mötte vi tre dykpar. Strömmen var lika jobbig och jag var glad att vi inte dragit på oss någon deko.

Väl uppe på Storsjön softade vi på däck med dräkterna på och hjälpte det sista paret ner och de andra paren upp. När ett par inte syntes till efter att deras tid gått ut (70 min) började oron sprida sig. Vi sökte bubblor men såg inga. Efter ca 15 minuters övertid såg vi bubblor vid/pricken/bojen och jag gick ner för att kolla vilket par det var och om det saknaded parets deko-pavor låg kvar vid klumpen. Det var det sista paret och pavorna låg kvar. Direkt upp till ytan och se till att det larmades.
Nu blev det riktigt jobbigt de närmsta ca 45 minuterna. Mörka tankar, inte nog med att vi saknade tre dykare, en av dykarnas döttrar fanns med på båten.
Vi åkte bort med strömmens riktning och letade, men vände tillbaka när vi inte hittade något. När vi nästan kommit tillbaka till pricken fick vi meddelande från sjöräddningen att de var oskadda på Dalarö Skans. Helikoptern flög precis över och vi jublade och hurrade för dem.

Det visade sig att de tappat bort varandra på Ingrid, lyckades återförenas men istället tappa vraket samtidigt som de var tvugna att börja uppstigningen. De sköt korv men hade då varit nere drygt en halvtimme så det var ingen som spanade åt det hållet. När vi började kika efter dem i strömmens ritning hade de redan hunnit drygt en kilometer bort. Strömmen måste ha varit drygt en knop och de kom nästan två kilometer på en knapp timme.

Nu är jag helt slut det blev helt klart en rejäl psykisk ansträngning att frukta att man kanske förlorat tre dykkamrater. Samtidigt är jag otroligt lycklig och tacksam för hur det slutade!