Namn: Lösen:

Dyk nr: 236, Röret, Vättern


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2007-02-04
MAXDJUP :
33,2 meter
DYKTID :
51 minuter
VISAD :
597 ggr

Klicka för förstoring

Till album »

Max-/medeldjup: 33.2 m / 12.3 m
Ytintervall: -:-
Dyktid: 51 min
Ner-upp: 14:43 - 15:33
Temp yta/maxdjup: 5 gr / 4 gr
Gas: luft
Gasförbr. o tank: 85 bar 2x10/232
SAC: 14.9 L/min
OLF: 4 %
Vikter: 5.5 kg, battericannister 0.5 kg.

Inte ett dyk sedan massnattdyksrekordförsöket (hur gick det egentligen, någon som vet om det blev rekord?) i Hästholmens hamn för två månader sedan. Torrsprickorna är påtagliga, liksom dyksuget. Eftersom gästerna till Veras 1-årskalas snabbt vände hemåt igår när de fick höra talas om begynnande magsjuka i huset, så blev söndagen plötsligt tämligen obokad... När dessutom magsjuketendenserna klingade av snabbt så var jag skapligt sugen på en kortare dykaktivitet.

Mitt SMS-spam till den dykande delen av bekantskapskretsen gav ett positivt svar, Micke Thulin - vem annars? Övriga hade diverse undanflykter. Hulken hade "lovat honan att hålla mig på landbacken idag". Manligt! Hoppas "honan" var tacksam. Klintan hade visst hittat en snorkråka i näsan på morgonen och vågade inte dyka p g a sin kraftiga förkylning. Thulin hade ju bara haft dykbutiken halva veckan, stått vakt på krogen tors, fre o lördag och arrangerat pistolskyttetävling på lördagen, så han hade ju inga ursäkter i klass med Hulken och Klintan.

Vi bestämde samling på Oxygéne kl 13, och så blev det nästan. I vanlig oordning var jag lite sent ute, trots att jag som den nya mogna människa jag blivit efter att jag fått barn börjat packa väskan och förbereda lunch flera timmar innan. Trots att jag fortfarande 12:10, mot slutet av herrarnas jaktstart i skidskytte-VM, låg jäkligt bra till i schemat stöp det på att jag blev fanatiskt bajsnödig precis när jag enligt planen skulle gå ut genom dörren. Tyvärr har vi i vårt lilla hus endast en toalett, och eftersom min fru stod och sminkade sig och jag inte ville utsätta henne för mina egenproducerade sumpgas-cyanväte-föreningar så fick jag vackert vänta...

Märkligt f ö hur mycket tid kvinnor som är så vackra av naturen tillbringar med att göra sig "i ordning". Allt medan en hårig och knotig manskropp inte behöver mer än lite AXE (because first impressions last) under armarna och firma-T-shirten man fick i bonus 2004 på överkroppen för att vara Guds gåva till kvinnosläktet.

Lyckligtvis så var T-mannen eventuellt på väg att nästan just ha kommit upp ur sängen när jag ringde och meddelade min försening, så jag kom fram rätt lagom ändå. Vi fyllde lite flaskor och grejade. Mina var halvfulla med någon okänd brygd, så jag tog och analyserade resultatet efter fyllning. Gammal vanlig hederlig trimix 21/0 visade det sig. Vi plockade ihop paketen färdigt och langade in dem i Mickes Forrrrrrrd Exploder.

Vi kom i vattnet förvånansvärt smidigt och utan stress eller tidsspillan på diverse felgrepp. Man börjar kanske helt enkelt bli vuxen nog att inte noja över att vara sist utan bara lugnt och metodiskt tänka efter hur man vill ha sakerna riggade, vad vet jag? ...troligt!

Tanken var att slippa det hiskeliga simmet på 4-6 m djup för att nå ut till sluttningens början, så vi beslöt att ytsimma så långt vi orkade. Skitkul... Siktet ställdes på bojen Micke satt vid det inre fundamentet. Detta är enligt min bedömning minst 200 m, om inte 300 m, ut i vattnet. Sedan är det väl inte mer än 150-200 m simning kvar under ytan ut till den djupa röränden, men då är det ju i alla fall frågan om dykning... Med dyket jag gjorde med DeBAFFS hösten '05 i någorlunda färskt minne, då vi dök från stranden ut till djupa röränden och tillbaka på ca 75 min, så kändes ytsimmet ändå som ett vettigt alternativ.

Så vi satte igång att ytsimma. Efter en bra stund vände vi oss om och kollade mot bojen. Det såg knappt ut som om vi närmat oss. Vi fortsatte en bra stund till. Plötsligt var bojen 20 m bort! Vi samlade ihop oss, kollade reggar och tände lampor och sjönk ner under ytan. Sikten här ute var betydligt bättre (mindre kass) än inne på det grunda, så fundamentet på 6 m djup syntes tydligt. Väl nere viftade Micke lite mot sin torrdräktsslang. Jag trodde han ville att jag skulle kolla så den inte gick konstigt över någon annan slang eller så, men enligt meddelande på hans skrivskiva så hade den inte varit i alls när vi gick ner. :-]

Han var nu inte längre vacuumförpackad och vi kunde köra våra små övningar som jag föreslagit. Till min förvåning nådde jag alla mina kranar, och långslangen låg där den skulle men ändå löst och fint att släppa ut. Sedan jag gick över till dubbelpaket för snart två år sedan har jag inte riktigt på allvar tagit tag i detta med kransnurrande och annat som "hör till". Men ska man nu få ut den egentliga valutan med dubbelpaket så får man ju faktiskt öva!

Nåväl, äntligen kunde vårt fantastiska dyk börja. Mängder med skogsskräp låg samlat längs röret (strömt). Stora drivor av mossa, och på andra ställen gamla löv. Lustigt bara att det var så sorterat; mossa på ett ställe, löv på ett annat. Vi såg också en lustig liten halvgenomskinlig räka. Detta var nu på 11 m djup så vi var verkligen inte knarkade i hjärnkontoret, men den såg verkligen ut som en räka! I Vättern...? Ett par lakar och en mer blåaktig fisk (rätt stor) sågs också. Undrar om den senare kan vara samma sort som jag och Tomas Asp såg i Öninge i somras?

Här och där sitter gamla försök till bojning av röret kvar, gamla linändar som hänger rakt upp mot ytan. Detta tillsammans med diverse gamla fiskelinor som fastnat gör att man får se upp lite. Gjorde en mental notering om tre tampar på samma ställe runt 19 m djup för att visa för Micke om vi bytte sida om röret till hemsimmet.

Som vanligt lite spänd förväntan på när den spöklika konstruktionen med den uppåtvända röränden och dess stag skulle dyka upp ur bråddjupet. Mindes ett dyk hit på luft för ett par år sedan när jag skulle fotografera, men blev rätt snurrig i kolan och det blev just ingenting. Nu kände jag mig påverkad men lugnare och mer förberedd, så jag lyckades faktisk få fram kameran ur benfickan och göra ett försök. Det hela krävde dock så lång slutartid ett det bara blev mos.

Vi gled runt fundamentet och kollade lite efter lakar, men det var inga hemma. Vi hängde och stirrade lite men snart var det dags att glida uppåt. Som vanligt lurigt på röret där bottnen runt omkring inte bjuder på några detaljer alls för ögat att fästa på, men lutningen ändå är rejäl. Det gör att avvägningen inte är trivial trots att man simmar längs en plan botten. Eller så är det bara jag som är gnällig.

Hemåt går det alltid snabbare, så vi var ganska snart uppe på slätten runt 7-8 m och de båda fundamenten passerades. Här någonstans stack Micke fram skrivskivan med "PIZZA" skrivet på samtidigt som han klappade sig på magen. En bra idé tänkte jag och gjorde en telefonlur med tummen och lillfingret.

Den första sandslätten där röret försvinner under sanden passerades lätt och vi kom rakt på röret igen. Trots att man varit här förut blir man lika överraskad över hur grunt det är; bara 3.5 m en kort bit. Sedan går det ner mot 6 m igen. Här någonstans fick jag min första krampkänning i ena lårets baksida. Sträckte ut det och bytte till flutterkicks vilket gick bra. Återgick till frogkick senare men det blev kramp igen...

Plötsligt kom det där konstiga gula ljuset igen som Dan och jag såg för 1,5 år sedan. Undrar om det är en kombination av sanden och att solen går ner lågt? Något med vattnet eller vad som är i det är det i alla fall. Jag såg aldrig änden på det kortare parallella röret, men sikten blev rejält kass efter att den andra sandslätten passerats. Med kanske 1-2 m sikt blev det lite spökligt när knotiga pinnar dök upp ståendes i sanden mot röret.

Snart var vi framme vid stenkistan där röret löper ut i stranden och djupet blev bara runt 2 m. Nu var sikten nere på gulasch-nivå och plötsligt var Micke borta. Eftersom vi inte kunde vara långt från stranden och vi nu gjort ett 17 min säkerhetsstopp på 4-6 m gick jag helt enkelt upp. Mickes bubblor var kanske 3 m framför mig och han ploppade upp en minut senare.

Det krävdes inte mycket övertalning för att få med Jenny på en beställning från Tigris, The Pizzahak i downtown Taberg, och dagen avslutades med mycket trevligt dyksnack, inspelat skidskytte (heja ACO!) och pizza hemma i Månsarp. Trots idoga försök att spela trött kom Micke inte iväg hemåt förrän framåt 21:30...