Namn: Lösen:

Dyk nr: 237, Stora Lund, Vättern


DYKARE :
PARKAMRAT :
Marcus Fingalsson, Thomas Helmersson  
DATUM :
2007-04-15
MAXDJUP :
27,7 meter
DYKTID :
51 minuter
VATTENTEMP :
5 grader
SIKT :
5 meter
VISAD :
528 ggr

Max-/medeldjup: 27.7 m / 16.4 m
Ytintervall: -:-
Dyktid: 51 min
Ner-upp: 12:21 - 13:12
Temp yta/maxdjup: 6 gr / 5 gr
Gas: EAN29
Gasförbr. o tank: ? bar 2x10/232
SAC: ? L/min
OLF: 12 %
Vikter: 5.5 kg, battericannister 0.5 kg.

"Familjedykning" hade föreslagits av de nyblivna småbarnsföräldrarna Marcus och Anna (Grattis till lille Alexander!!). Detta var ju ett förträffligt förslag och när helgen såg ut att bli riktigt varm och go' och inget annat var inbokat plockades tråden upp.

Ryktet spred sig och vi fick sällskap även av Tomas Helmersson, den evigt dyksugne med sin dammsugare på ryggen.

Väl på plats i Stora Lund bestämdes att papporna skulle dyka först och mammorna plus Helmersson på nästa dyk. Vi satsade på en sväng söderut från parkeringen, en tur som i alla fall jag inte kört alltför ofta.

Påklädningen gick förvånansvärt smidigt. Trots att jag bara gjort ett (1) dyk i år lyckades jag undvika diverse trassel. Jag börjar väl bli mogen och mer avstressad. ...ha, ha! Troligt!!

Jag efterfrågade också en liten genomgång av säkerhetsfrågor och nödprocedurer för RB-dykare, då jag inte har många hum om detta. Känns ju skönt att känna till några grepp och trix att ta till om något bajsar sig. Tomas förklarade fint och om jag fattade rätt så är det bara att dela med sig av vad man har att andas i eventuella slut-på-gas-situationer, eftersom även han i princip dyker luft/nitrox enligt samma principer som öppet system.

Det man ska hålla lite koll på vad gäller just RB-dykare är om de börjar verka slöa eller förvirrade, då kan det vara något kack med reningen som ger en koldioxid-hit. Men som Tomas sa; "byter man bara kattsanden i lådan regelbundet så händer inte sånt". Efter detta betryggande försäkrande plumsade vi i vattnet.

Min lampa tände inte på första försöket och jag han tänka några bittra haranger om mitt sunkiga liv, men sen kom den igång på försök två. Konstigt nog hade min dräkt inte slutat läcka frampå vänster vrist av sig själv heller, men detta löser sig när man kommer ner i horisontellt läge och får upp fötterna. Läckaget verkar vara så litet att luften i underbenen (dräktens, alltså) verkar pressa emot såpass att det tätar. Eller nåt.

Maxdjupet var satt till 25 m, och maxtiden till 70 min med siktet inställt på 60. Vändning på halvtid eller dito tank. Maxdjupet spräcktes direkt av tätmannen. Jag nämner inga namn, men jag hoppas det inte var pga att katten fått diarré. Jag planade ut på 27 m i kön och bara hängde där och lät hetsporrarna framför bli tvungna att snurra runt och leta efter mig när de upptäckte att jag inte var med bakom, lite demonstrativt sådär.

Dykprofilen blev "som vanligt" att man sakta jobbade sig uppåt, och efter drygt 30 min var vi uppe på 13-14 m. Då hade vi också hunnit vända för att någon frös (inte jag! ...förvånansvärt nog), samt tappa bort varandra utan att tätduon märkte det. Jag skulle fota en särskilt attraktiv gammal bomb av något slag (skjutfält, ni vet) och ägnade så mycket tid åt det att grabbarna hann försvinna i dimman.

Hemvägen blev odramatisk men lätt förvirrad när jag tyckte Tomas var på väg förbi den flacka viken nedanför parkeringen där vi skulle upp. Vi kom överens (med standardiserade PADI-handsignaler, såklart) att vi faktiskt skulle upp just här.

Sedan följde en fantastisk uppvisning i säckskjutande. Jag och Marcus försökte båda få upp våra säckar från runt 10 m, medan Tomas helt enkelt gick upp till 5 m och halvhängde på någon sten. Varför krångla till det? Marcus fick iväg sin boj på stora linrullen (skulle jag aldrig våga - lintrassel deluxe!), medan jag gjorde ett halvdant försök med spolen. Först nu märkte man hur strömt det var (nordlig riktning) så med ett segel i ytan fick man ligga och simma emot en del.

När vi bröt ytan fanns världens sötaste och finaste välkomstkommitté på plats nere vid vattnet!

Sedan följde en mycket trevlig lunch på höjden i nästan vindstilla och strålande sol, mycket gött. Efter ett tag var det dags för nästa dykpar att förbereda sig; Jenny och Anna samt Tomas såklart som passade på att göra två dyk. Första dyket sedan oktober för Jenny och vem-vet-när för Anna... De verkade ha väldigt roligt i alla fall. Enda strulet var Jennys oservade Apeks-regg som pös och hade sig. Hon fick min högerpost istället, en oservad Jetstream - hennes favorit! Not.

Medan de andra var i och dök satt Marcus och jag med barnen ute på bryggan på en filt och bara njöt. Helt fantastiskt vad avkopplande en sån här dag är. Tack alla för en bra dag!