Namn: Lösen:

Dyk nr: 18, Kvinnersta


DYKARE :
PARKAMRAT :
Jonas Johansson  
DATUM :
2007-06-24
MAXDJUP :
14,1 meter
DYKTID :
60 minuter
VATTENTEMP :
7 grader
SIKT :
10 meter
VISAD :
609 ggr

Dyk 18 Nöjesdyk 24/6 – 07

Efter ytintervall och lite mat och vatten var det dags att sätta på en ny flaska och kasta sig i vattnet igen. Jag hade inte kunnat sluta le under hela ytintervallet. Det var så enormt vacker och mysig dykning det första dyket och så mycket djur att titta på att jag bara ville ner i vattnet igen. Jonas hade lovat att vi skulle skjuta decoboj om luften skulle räcka till det. Vi ytsimmade igen till tunneln för att inte göra av med luft i onödan. Solen hade kommit fram och himlen var klarblå, en sån dag som man bara ska ligga på gräset och sola och dricka kalla drycker – och allt jag ville vara att komma ner under vattenytan.

Vi gick ner och simmade igenom tunneln, det gick lika bra som gången innan. Vi möttes av samma underbara sikt och ett vatten som genom solstrålarna hade bytt färg till att vara mer gulgrönt. Vi simmade ner längs en vägg den här gången, lite snabbare neråt och lite svårare då man inte hade lika nära till botten. Men det gick bra. Jag hade koll på öronen och var med och tryckutjämnade hela tiden och dessutom var det så bra sikt att jag såg botten under mig i alla fall. Det kändes bra att kunna gå ner lite snabbare utan att öronen krånglade.

Den nya plattan blev jag mer och mer förälskad i. Den fungerade helt perfekt till mig. Den gjorde mig precis lagom tung och jag behövde inte kämpa för att fixa avvägningen hela tiden. Jag använde säkert inte ens hälften så mycket luft till dräkten som jag har gjort innan. Jag tycker att jag inte gör något annat än att fylla och släppa ut luft ur torrisen i vanliga fall. Nu gjorde jag det bara ibland och det fungerade i alla fall bättre än någonsin. Dessutom blev det så att med mindre luft i torrisen och bättre avvägning så hade jag lagom mycket luft i fötterna i stället för att som i vanliga fall alltid ha för mycket eller för lite luft till fötterna. För första gången sedan jag började så fick jag i alla fall ett litet hopp om att jag en dag, kanske, eventuellt faktiskt kommer att känna att jag vet vad jag gör när jag dyker. (Det är säkert att hoppas på för mycket - men fatta vad roligt det vore!)

Precis som innan var dock sikten inte mycket att hurra för där nere så vi vände redan på 14 meters djup och simmade uppåt igen. Vi kom upp ungefär vid det lilla ”garaget” på högersidan och Jonas kollade om jag ville simma in. Klart jag ville! Jag påminde mig själv om hur det såg ut där inne och kollade ur brett och djupt det var i den stora öppningen. Vi simmade in och det såg ut som jag mindes det. Eftersom jag kom ihåg luckan i golvet simmade jag inte över den utan på andra sidan och då jag visste att det blev mörkt och hemskt bakom väggen längst in så simmade jag inte heller ända in till den väggen. När vi var där inne tog Jonas och gav mig sin ficklampa – utan att spänna fast den i min D-ring. Jag drog ett djupt andetag och höll i lampan så hårt jag kunde. Och jag klarade det. Eufori! Jag klarade av att simma runt inne i garaget med lampan i handen, jag klarade av att vända och simma ut och t.o.m. simma över hålet och lysa och titta ner i det utan att tappa lampan eller ens vara nära att tappa den. Jag log så masken läckte när vi kom ut ur garaget. Jag släckte lampan och lämnade tillbaka den till Jonas. Jag var så nöjd med att ha klarat det.

Vi simmade vidare och mötte på fler fiskar och fler kräftor. Det var så många att jag hann med att upptäcka flera stycken själv innan Jonas pekade ut dem för mig. Och jag blev inte rädd fast vissa abborrar kom jättenära mig. Vi simmade ut på en ganska vid och stor platå där silten gjorde att det såg ut som en sandstrand och solstrålarna kom ner och gjorde mönster på botten. Jag simmade där och njöt av att vara där. Precis som dyket innan så kändes det som ett varm, mjukt, akvarium att simma i. Vi simmade in över en lite ”skog” där det ”växte” ”träd” i alla varierande storlekar. Från två meter höga till bara några centimeter. Det kändes som att simma runt i en helt tyst skog en sen höstdag. Inte ett löv kvar på träden och inte ett ljud som hörs i skogen, bara tystnaden och stillheten, jag hade kunnat simma där i timmar.

När vi närmade oss tunneln igen när dyket drog sig mot sitt slut så kom vi nära ett stim av abborrar. Det var inte något stort stim eller så värst stora abborrar, men det var ändå ganska mäktigt att få se det. De kom inte så nära och det var jag rätt glad för. Även om jag inte längre är så värst rädd för abborrarna vet jag inte om jag vill ha ett helt stim som simmar på mig. Någon eller några i taget känns bättre.

Vi hittade öppningen till tunneln och simmade in. Det var ganska mycket abborrar som simmade längs botten och jag tittade noga på dem. Sedan lyfte jag blicken mot öppningen och fick se det vackraste jag sett i mitt liv. De mörka väggarna på tunneln bildade ihop med botten en mörkgrå ram, de öppna grindarna såg ut att släppa in oss i paradiset. Vattnet utanför grindarna var vitt uppe vid ytan och skiktade sig sedan mot botten i ljusturkos, turkos, mörkturkos, turkosgult och sedan gult mot den mörkare bottnen. Solstrålarna färgade vattnet och gjorde det så ljust och så varmt och både jag och Jonas bara stannade i vattnet i tunneln och tittade. Jag kunde bara inte se mig mätt på det. Bilden var så oändligt vacker och jag blev gråtfärdig då jag insåg att det inte fanns någon kamera som kunde föreviga det vi såg.

Det tog verkligen emot att simma fram och in i bilden. Visst kom jag ut i ett oändligt vackert vatten, med helt fantastisk sikt och med mycket fisk i men bilden hade varit vackrare att se på än att simma in i. När vi väl var ute i lilla ån som skulle föra oss tillbaka till igångsplatsen stannade Jonas mig och plockade fram deco-bojen. Han visade mig hur jag skulle göra och rullade sedan ihop den och linan igen och gav mig. Jag provade och även om jag faktiskt gjorde det mesta rätt blev det lite för lite luft i bojen för att det skulle kännas helt bra. Att jag dessutom var så koncentrerad på det jag höll på med att jag ”ploppade” kanske inte var helt rätt heller. Men vi lindade ihop bojen och linan igen, gick ner och provade på nytt. Nu gick det bättre och jag fick i mer luft i bojen, höll mig kvar nära botten och hade koll på linan. Jag satt inte på botten utan jag svävade i vattnet. Det är helt klart svårare än när jag gjorde det på AOW-kursen och fick sitta på knä på botten. Men jag antar att det är viktigt att kunna det utan att behöva botten också.

Vi dök tillbaka till igångsplatsen och det var bra sikt och stora abborrar i kanalen där vi simmade. Vi mötte dock ett gäng på väg in till Kvinnersta som siltade upp ganska bra så den sista biten kunde man inte se mycket.

När vi kom upp var jag lyrisk. Det vi såg i tunneln var så enormt vackert att jag inte kunde släppa det. Jag pratade och gick på om dyket, berättade om allt jag sett och hur vacker och underbart och helt fantastiskt det hade varit så om någon hade lyssnat på oss så hade de trott att jag dykt ensam och Jonas varit uppe på land. Men Jonas bara log och lyssnade och höll med. Och vi var rörande eniga när vi åkte hem: ”Så här borde det alltid vara när man dyker.”