Namn: Lösen:

Dyk nr: 264, War Fundy


DYKARE :
PARKAMRAT :
Lelle Brusell, Stefan Hogeborn  
DATUM :
2007-06-30
MAXDJUP :
26,3 meter
DYKTID :
60 minuter
VATTENTEMP :
11 grader
SIKT :
8,4 meter
VISAD :
1069 ggr

Klicka för förstoring

Till album »

Jag hittade ett mail från Mårten på Argus i min Entourage. Jag vet inte varför jag använder Entourage istället för Mail men såna är vi mac-ägare. Individualister. Lite crazy.

Mailet ja. Mårten ville ut till War Fundy.
Det blev som så att Lelle, RÅ och jag skulle åka med. RÅ var dock tvungen att sälja pustegass på Oceanic Tech så vi tog med hans chef istället, Stefan Hogeborn. Han ville göra ett fotodyk och det vore ju kul att få vara med på kort någongång så vi tog tacksamt med honom.

Han passade på att tvinga mig att skaffa en lampa så nu har jag en Heser och en Tec-40 som back-up lampor. Jag fyllde alla flaskor jag hade med allt från 30%, 50% och även 100% för WF är ett ställe jag haft lite trubbel med. Jag dök där senast 2001 och det dyket förändrade mitt liv en smula och nu var det dags för revansch. Vi avstog alla tankar på decogaser då djupet är måttligt och decot blev inte så långt på bottengasen. Dessutom skulle vi alla tre med tech-utrustning samåka i min svarta SUV i minst 170 kmh så ett visst moderat tänkande avseende medtagen materiel var på sin plats. Vi tog med våra 80:s för att kunna göra två långa dyk. Hogge körde RB80.
Efter att ha sovit ut till 05:26 på lördagsförmiddagen hoppade jag pigg (jo, faktiskt) ur sängen och drack en massa ProViva för min mage har varit stingslig ett tag. Jag oroade mig lite då jag inte kunde göra ifrån mig hemma men sånt kan man inte alltid styra över.

Lelle kom i sin urfräsiga Toyota Carina och vi slängde snart över alla saker i min bil och sedan till Hogge via en Bankomat. Hogge satt och slumrade i sin Mercedes Benz och efter att ha packat om så stretade vi vidare mot Grisslehamn och Argus Dyk. Vid Frescati blev jag så till den milda grad överrumplad av min mage som fått smaka på ProVivas 50 miljoner Lp 299v per ml. Jag svängde in mot macken och höll på att köra över några höga ynglingar i långt hår som halsade vitt vin ur en Tetra-förpackning kl. 07:13 en lördagsmorgon. Jag missade dom men hann precis in på toaletten på macken. I ett crescendo av bortslaget porslin, metan, vatten och avföring gladdes jag åt mitt panikbeslut att stanna just där. Jag hade inte hunnit så mycket längre. Belåtet tvättandes händerna där i efterdyningarna med virvlande papperstussar, kvalster och damm beundrade jag mig själv i spegeln. Det blåaktiga skenet gjorde mig nästan självlysande. Fint.

Jag fick ett MMS så i motljus steg jag stolt ut ur muggen med telefonen i högsta hugg. Det var från Calle som skulle ut och dyka. Själv. Ett så kallat solodyk. Man ska börja lugnt. Har man inte dykt på 2 år så är det lagom att sticka iväg själv och dyka.
Vi fortsatte färden mot Grisslehamn och i Älmsta var det dags igen. Jag underhöll de andra med historier om familjen Myrén som råkar bo i Älmsta när jag kände ett bekant muller i tarmpaketet. Det var dags igen.
In på en mack och efter ett långt besök så var jag tvungen att avsluta då några civilister prompt också ville göra sina behov.

Ut igen och iväg till Argus där Ryssen var på plats. Han tycks röra sig över Norge och Sverige dagligdags och för honom verkar inga avstånd vara för stora. Han skulle till Borlänge efter dyket för att gå på festival för att senare på söndagen åka till Trondheim.
Med på båten var en massa människor som jag inte kände men som jag fick möjligheten att lära känna bättre då denna dag skulle bli ganska lång men om detta visste vi inget såhär kl. 09:00. Mårten kom ihåg min lilla malör 2001 men idag var jag lite bättre rustad än den gången. Jag var segerviss. Det skulle bli 1-1, oavgjort efter min drabbning med WF.
Efter att ha blåst på i trettio minuter så tvärnitar båten och Mårten konstaterar att ena drevet gått sönder. Ridå…
Jag börjar göra reservplaner, dra till Kvinnersta istället, Vagnis kanske? Naturdyk i Älmsta? Mårten kör dock vidare med bara ett drev och decimerad fart så någon timme sen anländer vi till Grundkallens fyr där WF ligger och slumrar mellan besöken. Solen sken och inte en krusning på vattenytan. Alla pratade om det dåliga vädret som med 15% chans skulle komma. Jag som är pessimist förklarade att det egentligen betydde att med två olika prognoser, bra eller dåligt väder är chansen alltså oavsett alltid 50% att vädret blir bra men erfarenheten säger att det blir 100% säkert att vädret blir dåligt.
Under resan pekar jag på några flygande fåglar och utbrister:
- Kolla, en pingvin! Det festliga är att åtminstone en person snabbt vänder sig om och tittar. Tydligen en till som kan lika mycket om djur och natur som jag.

Alla Inspirationdykare utom en gjorde strömhopp i vattnet med några OC dykare plumsandes efter. Då Ryssen nu var under ytan så var det lite tystare ombord så mitt TEAM (där fick ni! Lite Svengelska! TEAM, GASBREAK, STAGE, VALVE DRILL! Just det=formation skithög. Där fick jag med det också.) tog det lugnt.

Vi fick på oss våra DUI:sar och riggarna (tufft uttryck. Måste använda det mer) och jag stog där med krökt rygg, darrande ben och svor tyst för mig själv när Hogge lugnt satte sig ner och tog på sig sina Jet Fins i ultrarapid. Jag kom inte förbi och jag skulle just drämma till honom i bakhuvudet med en gul Avanti Quattro-fena när han sakta reste sig. Vi gled i princip samtidigt ner i det kylande vattnet. Lelle gled efter halkandes på min svett som rann omkring i strida strömma på däcket.
Det sista vi ser innan vi glider under ytan är den ensamma Inspirationdykaren som gråtandes byter kalk i sin RB. Kanske inte riktigt så men jag skarvar lite om det är ok?!
Vi glider sakta ner längs den sträckta linan. Det är lite strömt på ytan så det var ett ytsim som hette duga när vi stretade från aktern till fören där vi var fästa. Det var dock snart bortglömt när vi hamnar på backen.

***********
Dmitri, backen är det utrymme längst FRAM på en båt där t ex trossar och sjörövarguld vanligtvis förvaras.
Ingen tycks veta varför det heter backen men så är det.
***********

Nåväl, vi glider över och tittar på ankarna som hänger på sin plats. Hogge tar en massa foton då jag och Lelle ligger vid ankarna agerandes modeller. WF är ett imponerande fartyg med enorma relingar/staket i säkert 40 centimeter solitt träså man blev imponerad vart man än tittade.
Vi tog även en titt på de romerska siffror som är inristade i fören. Det har byggts upp som ett två meter djupt dike runt fören så det kändes märkligt att ligga där två meter under botten med åtta-tio meters sikt med en enorm kameralins två decimeter framför sig.
Upp igen och efter en snabb titt på andra ankaret så tittade vi på det tredje. Det som hänger på backen som reservankare. Jag passar på att titta in i backen men missar sjörövarguldet men tittar på de handfat som finns innanför i styrbords dörröppning.
Här någonstans bestämde jag mig för att sluta dyka med mitt jättetuffa linpils-halsband. Det är oskönt när spetsen trycker in i huden.
Vi gled (i formation skithög) bakåt beundrandes fartyget. Vi kom till bygget och gled in i korridoren som går runt hela bygget. Jag låg först och simmade snart ut i mitten där maskin ligger. Det tog ett tag innan jag förstod att den enorma metallmojängen en gång varit en maskin som drivit fram WF. Imponerande stort! Lite foton däremellan och sedan ner och runt maskin med Lelle efter. Vi går upp och börjar dra oss bakåt men jag noterar att tiden börjar sina iväg så vi hinner faktiskt inte runt hela båten. Jag ser då en fisk. En sån där som bara är kropp och huvud. Det var mycket, mycket spännande.

Vi styr hemåt efter mina tydliga signaler. Jag försöker modella men Hogge vill inte ta kort längre. Han hävdade efteråt att minnet var fullt men jag tror att han tröttnade på mig och mina krumbukter.
Tummen upp och vi glider sakta uppåt i vattenkolumnen i den otroliga farten av tre meter per minut. Väl på sex meter där vi ska ligga i fyra minuter guppar det rätt rejält så man pendlar ganska bra mellan 5 och 6,7 meter så nedräkningen på Vypern blir klar långt efter min D3:a. Strunt i det, vi glider under vattnet mot dykstegen. Jag tappar faktiskt kontakten med båten som plötsligt försvinner i diset. Jag hittar tillbaka och tittar med ångest på dykstegen som ömsom försvinner djupt ner i vattnet för att i nästa sekund dras upp med en obehaglig hastighet. Det är bara att beräkna nedslagningsplats och tid för detta och därefter befinna sig just där och kliva på hissen i rätt stund. Det var som att åka den där trappan i Roliga Huset på Gröna Lund. Jag kommer upp och Ryssen kommer snabbt fram och hjälper till med fenorna. Efter att ha balanserat på motorluckan så kan jag slå mig ned på britsen med ett stön.
Vi berömde varandra för våran uppstigning och talade om det i någon timme eller lite mer. Det gick jättebra och vi fortsatte diskutera det i någon timme extra.
När vi väl kom till sans efter att ha berömt varandras uppstigningar i någon ytterliggare timme insåg vi att alla andra var i vattnet för sitt andra dyk. Vi valde att stå kvar på båten och se viktiga ut i våra svarta DUI.
Nä, det gungade ganska bra och vi tyckte alla tre att det var lite för mycket sjö för att det skulle locka med ett andra dyk. Vi packade undan våra prylar under tiden. Jag försökte hjälpa de dykare som skulle upp för stegen. Johan Sandberg tappade sin kamera när han klättrade uppför stegen men den guppade strax bakom honom. Han hann ikapp den innan den flöt till Åbo. När alla andra var uppe så lossade vi snart alla tampar och snören för att styra kosan mot Grisslehamn. Hogge gick ner i kajutan och somnade. Efter tre kvart kom han yrvaket upp med knullrufs och frågade hur långt vi kommit. Jag pekade på Grundkallens fyr som inte flyttat sig mer än max trehundra meter. Hogge blev mållös och såg lite deppad ut där han stog i blöta byxor (vatten enligt honom) stretandes emot gungandet på båten. Jag ska väl förtydliga att fyren inte SKA flytta sig överhuvudtaget men på en båt kan det ibland se ut som om andra saker flyttar sig när det egentligen är tvärtom. Kanske någon KTH:are kan förklara detta fenomen?

Vi satt och förutom att berömma varandras uppstigningar diskutera krig vilket jag gillar. En Johan Sandberg berättade om en bok han läst, Atlantvallen som handlar om landstigningen i Normandie.
Vi var några stycken som efter ett tag började gäspa högt och titta på horisonten men till allas glädje var det Lelle som kastade upp först. Ja, han var faktiskt den enda. Jag skulle ta kort på eländet men min svenska kvalitetsprodukt hade gått sönder men i mitt inre har jag skapat en tydlig bild hur Lelle står på dykbryggan (?) med havsvatten upp till anklarna hulkandes halvsmält Skogaholmslimpa med skinka.
Hogge hade godis med sig som han bjöd på. Jag smusslade undan mina Fishermans friend då jag antog att jag själv snart skulle bli sjösjuk så jag tog tillsammans med Lelle varsin godisbit. Jag tyckte det var en frisk och härlig smak men Lelle spärrade snabbt upp ögonen och kastade sig återigen bakåt alltmedan vi andra skrattade rått. Vi började skönja land och åtminstone jag tänkte börja resa mig för att fixa i ordning det sista av utrustningen men vi fick beskedet att vi nu kommit halvvägs. Sällan har så många dykare sett så deprimerade ut. Sjön blev ganska mycket lugnare vilket var skönt så vi började återigen dra skrönor om varandras fullkomlighet som dykare. Det var nog mest mitt TEAM (!), Ryssen och Johan som pratade. Vi höll hov skulle man kunna säga. Till sist kom vi mot alla odds till hamnen. Det tog 4,5 timmar i den obehagliga sjön. Vi Grott.. förlåt, Cavedykare konstaterade att grottdykning är lite enklare. Man blir sällan sjösjuk om man säger så.
In med alla prylar, tacka Mårten för en underbar dag (förutom hemfärden), kvittera ut en T-shirt och sedan till Mac Arvids som ligger i det innersta av stadskärnan i Älmsta. Vi beställde vår mat av personalen som nog inte hette Arvid. Jag trodde att Ryssen skulle hitta oss men min dåliga vägbeskrivning var tydligen inte tillräckligt bra. Vi kastade i oss maten och sedan hem. Vi släppte av Hogge som snabbt åkte iväg till OT för att fylla gas inför söndagens dykning. Jag kom hem 22:45 och Lelle hade då ytterliggare en timme bilåka framför sig. Stackars jävel!
Jag kom upp till lägenheten och kastade av mig alla dykbackar, sjösäckar, torrdräktsbagar och sprang snabbt fram till barskåpet där jag ståendes halsade i mig det sista av min Paddy-whiskey. Med starksprit rinnandes nedför halsen kastade jag mig efter tetran med billigt och schaskigt rödvin. Jag somnade snart i soffan med minnesbilden av en kräkandes Lelle i mina ögon.

NOTERAT:
Jag har en fråga. Varför luktar en DUI starkt av diesel eller om det är tjära när man hänger upp den på tork dagen efter dykningen? Jag tänker hela tiden på pansarbandvagnar och Irländska asfaltläggare när jag går förbi torrisen när den hänger på tork i hallen.
Min Polarbear luktade bara tång.

Vi såg inga valar men vi såg säl. I alla fall jag och Hogge. Hogge hade lovat sin fru att se en säl eller hur det nu var. Det var tydligen viktigt att han måste få se en säl.

Ryssen berättade efter sitt sista dyk att han antagligen såg hålet som orsakades av grundstötningen. Jag hade inte en tanke att titta efter det men nästa gång ska jag ta en titt.
Något jag inte vill se igen är den imponerande mängd snor han hade i ansiktet efter dyk nummer två.

Jo, Lelle lånade mitt ena par solbrillor som låg och skräpade i bilen, Jag insåg under dagen att dom pinsamt nog inte var mina utan jag måste ha fått fel par med mig någonstans, någongång. Den som nu har fått mina OKQ8-brillor kan höra av sig till mig.

Viktigast av allt med dagens dyk är ju att jag till sist kommit ikapp Terese Kalinski i antal dyk.
Mycket viktigt!

Märkligt! Mitt bredband har reparerat sig själv! Imorse funkade inte uppkopplingen men nu funkar det.

Lite bilder som Johan Sandberg tagit:
http://www.dykarna.nu/photoAlbum/album.asp?albumId=14660&userId=13013&referer=/photoAlbum/photoalbums.asp

Hogges bilder:
http://www.dykarna.nu/photoAlbum/album.asp?albumId=14679&userId=2243&referer=/photoAlbum/photoalbums.asp