Dyk nr: 117, Playa del Björkvik, Ingarö - Stockholm

PARENTAL ADVISORY: EXPLICIT CONTENT

Historien om ett skitdyk som kukade ur och som gjorde mig så jävla förbannad!
Men nej, jag mörkar inte. Jag berättar precis hur jävla pissigt det var och skäms.
Tyvärr har jag ingen bild som visar mig guppandes ensam på ytan halvvägs ut i Nämdöfjärden.
____________________________________________

Efter ett alldeles för långt ytintervall började det klia lite i kroppen och det var dags att glida ner i vattnet igen.
En segdragen luftrörsinfektion som sen övergick i en lika seg sommarförkylning hade hållit mig på land alldeles för länge.
Jag visste att flaskorna borde ha dryga 100 bar kvar och det var definitivt dags att styra upp ett litet kvällsdyk.
Bägge Värmdö-boende dykpolarna ville hänga med så vi bestämde oss för att mötas upp senare under kvällen. Efter en snabb middag och en veckohandling på ICA Maxi (vuxenpoäng) packade jag bilen och mötte upp Micke som jag bor granne med. Richard hade redan ringt och efterlyst oss - han satt redan på klipporna riggad och klar innan vi ens lämnat Gustavsberg.

Som vore jag Schumi rattade jag etanolturbon genom Ingarös slingriga landskap och strax stod vi nere på stranden i Björkvik.
Några andra dykare fanns på plats och förutom dem ett stort gäng vindsurfare som nog alla önskade att de fötts på Hawaii istället.
Jag och Micke bytte raskt om och riggade iordning grejerna. Jag noterade att dräkten nog ska förvaras annorlunda. Kanske är det lite fuktigt i det skåp den legat sen sist, för den hade krympt litegrann.
Väl i vattnet slaravde vi med dykgenomgången men enades i alla fall om att glida runt, softa lite och eventuellt skulle jag och Richard göra någon eller några skills om vi blev allt för uttråkade. Richard ville också gärna göra uppstigning i fritt vatten. Vi enades också om maxtid 60 minuter och turn på 40 bar för Micke som dök enkelpaket eller 20 för mig och Richard. Vi berättade för varandra hur gasförråden såg ut och det var väl ungefär allt.. Övriga koller sket vi typ i... Jag var så jävla ivrig att komma under de jobbiga vågorna att S-drills, bubblechecks och allt annat inte ens existerade i min sommarslöa skalle.

Så fort vi kommit ner under vattnet höll vi vänster och simmade längs med klippkanten en bit, bort mot småbåtshamnen.
Ungefär i höjd med uddens yttersta spets vek vi av och påbörjade färden utåt. Det flöt på rätt bra och vi gled försiktigt fram medans vi lagom uttråkat konstaterade att djurlivet är lika trist som det brukar vara i den här delen av världen.
När vi kommit ut en bit, till ungefär 12 meters djup träffade vi på en del klippor som ingen av oss sett förut, så vi var troligen en bit ur kurs. Vi fiser runt där lite och gör mest ingenting, så jag tar fram blocket och frågar de andra skriftligen vad vi ska göra. Jag skriver taskigt med handskar på men det är ändå rena kaligrafin jämfört med Richards handstil. Då jag vet att Richard läst medicin så förvånas jag dock inte.
Nånstans här hör jag ett konstigt kluckande eller bubblande ljud. Jag ber Richard att göra en bubbelcheck på mig men han hittar ingenting. Till slut förstår jag i alla fall att min inflator bubblar, men det har ju skiten gjort ända sen jag köpte aset så det är inte den som låter, det är något annat och det stör mig som fan att jag inte vet vad det är. Ljudet försvinner en stund för att strax återkomma, lika jävla störigt och bubblande som sist..
Richard bestämmer sig för att bryta tristessen genom att göra en valvedrill. Jag lägger mig skiiitsnyggt framför och vi lyckas bägge behålla trim riktigt bra. Richard får till valvedrillen riktigt bra och jag bestämmer mig för att också köra. Under tiden vi pysslar med våra kranar lallar Micke runt omkring oss och gör typ ingenting...
Jag kollar av min gas och noterar 40 bar kvar. Mer än tillräckligt för en snabb valvedrill, hemsimning och uppstigning, både för mig och en parkamrat.
Valvedrillen kukar ju ur rejält. Sommarens intag av sprit, öl och flottig mat i kombination med ett extremt slött leverne sista månaden har gjort att rörligheten minskat och jag har problem att nå kranarna, vilket jag ju gjorde galant i juni. Jag tar mig på nåt sätt igenom skiten i alla fall och sen bestämmer vi oss för att vända hemåt. Jag skriver till Richard att den höga sjön kanske inte lämpar sig för uppstigning i fritt vatten och vi dryftar det lite fram och åter. Vad vi enas om vet jag inte riktigt men vi börjar i alla fall röra oss hemåt.

Hittills under dyket har jag kollat min manometer tre gånger. Jag har full koll på mitt gasförråd och vet att jag nu borde ha nånstans kring 25 bar kvar, vilket ska räcka gott och väl eftersom vi nu bara ska simma in mot stranden. För att bekräfta kollar jag i alla fall av manometern och får en rejäl chock när nålen står på NOLL. Den visar inte bara noll, nåljäveln ligger så hårt på noll att vore inte ett litet stift ivägen skulle den fan ha snurrat baklänges. Men satans jävla kukskit tänker jag.... Hur in i helvete gick det här till???
Jag kan dock inte riktigt acceptera att den står på noll! Det SKA fan finnas mer gas kvar. Snabbt som attan funderar jag på om valvedrillen kanske gjorde att det bubblade ut lite, eller om jag kanske gjort något annat under dyket som gjort att jag hamnat i den här jävla sitsen. Men nej, det stämmer fan inte... Jag funderar på om nästa andetag ska bli det sista innan den nyper, men reggen fortsätter att leverera gas som vanligt. Jag signalerar Richard, visar att min gas är slut och att vi ska göra en uppstigning där vi är.
Jag signalerar aldrig "slut på gas" eftersom jag hela tiden får gas som vanligt, men gör mig beredd på att varje andetag jag tar blir det sista och att jag då ska få hålla andan en stund medans jag går över till hans longhose.
Bägge verkar vara med på att vi ska gå upp och jag börjar fippla efter säcken i min benficka. Jag ser i ögonvrån att Richard också tar fram säck och jag ser Micke snett framför mig på andra sidan. Jag vill gärna att vi håller ihop nu och inte glider ifrån varandra, så jag fipplar lite med inflator och dräktventil för att få till avvägningen, innan jag fortsätter med att veckla ut säcken. Det skiter sig...
Jag får inte ut luften ur dräkten nog fort utan börjar sakta stiga mot ytan. Jag vänder mig vertikal för att kunna tömma allt men kraften som drar mig uppåt är starkare och sakta, men allt snabbare, påbörjas resan uppåt. Till slut blir jag i alla fall negativ igen och sjunker lite, men då har jag kommit lite ifrån de andra och vill inte riskera en simtur till dem när jag inte vet vilket andetag som ska bli det sista.
Jag försöker på nåt jävla sätt få till en hyfsad uppstigning men fan helller. Titt som tätt blinkar datorerna och ber mig sakta in. Nånstans kring kanske tre meter skiter jag i det och glider upp till vattenytan där jag fyller vingen och lägger mig för att vänta på de andra.
Jag väntar och väntar och när datorn visar nio minuters ytintervall bryter de också ytan. Bägge får sig en rejäl skopa skit för att de inte följt med mig upp när de märkte att jag försvann. Nu gick det ju bra, men skulle något hänt mig på vägen och jag tuppat av vid ytan är nio minuter åt helvete för lång tid. Jag svär, spottar och känner mig redo att slå nåt hårt i nån...
Heligt förbannad påbörjar jag hemsimmet i alla fall...
Vi kravlar oss upp för de hala klipporna medans vågorna slår in och väl uppe snackar vi igenom dyket. Det visar sig att jag är hyfsat ensam om att tycka allt är skit och de andra två tycker det gick bra. Ingen av dem hade fattat vad min gasstatus var och de upplevde situationen som rätt lugn tydligen. Jaja, jag svär lite till medans vi packar in oss i bilarna och gör oss redo för hemfärd. Mörkret kommer rätt snabbt och när vi rattar hem mot Gustavsberg är det redan becksvart ute. Väl hemma tröstar jag mig själv med en pissig amerikansk collegefilm om ett gäng transor och därefter lite Jerry Springer, kvalitets-TV när den är som bäst.
Nu är det dagen efter... Nu på lunchen var jag in på OT för att fylla gas. Jag ger inte upp, det här dyket är snart glömt och nästa dyk kommer gå så jäääävla galant.
I alla fall, när jag burit in flaskorna pluggade jag in en annan manometer och vred på gasen.
Den jäveln visade 20 bar kvar...............................................

Så, vad har vi lärt oss av det här då??
1. Slarva inte! Även på enklaste pissdyket i Björkvik ska fan i mig allt gås igenom, planeras, kontrolleras och säkerställas.
2. Köp en ny manometer!
3. Jag skulle bett om gas DIREKT när jag såg att nålen stod på noll. Jag skulle inte ha kört vidare i min egen regg. Vi skulle delat omedelbums.
4. Håll ihop teamet!! No matter what!!! Om jag låg på ytan, fick visuell kontakt med de andra och signalerade OKEJ, då kunde de kanske ha genomfört sitt minideko, men så var inte fallet...
5. Håll dig för fan i form... Några veckors semester, festande och skitmat och så når jag inte kranarna ordentligt...
6. Dykning är såå jääävla kul!!! Ett sånt här pissdyk ska fan inte få förekomma, men nu gjorde det det.. So?? Bara bita ihop och köra vidare..
7. För att bli på bättre humör, blås ytterligare lite pengar genom att köpa nya fenor och en ny reservmask!
8. Be OT serva den där förbannade inflatorn nån gång, skiten har ju alltid bubblat.

Nu är det fredag, dags att tända grillen och ta en bärs... I morgon börjar nya livet och på nästa dyk når jag kranarna igen!