Namn: Lösen:

Dyk nr: 266, Riksäpplet


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2007-08-18
MAXDJUP :
14,1 meter
DYKTID :
22 minuter
VISAD :
692 ggr

Kände mig nödgad att tvinga ner Tomas på Riksäpplet (även fast det skulle tära en smula på min decogas - Att andas helium på detta djup ligger t.o.m. bortom min smärtgräns). Han är livrädd att jag ska köra om i antal dyk nu när han har kämpat hårt med att komma förbi. (Att han behövde hjälp av en graviditet (=min) och en cavekurs (= hans) är visst oviktigt i sammanhanget.) Å andra sidan kan det vara värt det att ligga ett par dyk bakom för att få ner Tomas på allehanda rullovrak. *fniss* En eloge för att du i alla fall erkänner denna svaghet, Tomas!

Ett oformligt kluster av svarta dykare damp således ner på Riksäpplet, för att slödyka på tross och brädor. Lelle tog kommandot (för andra gången idag, jag häpnade!) och simmade i riktning mot lilla flaggön med mig på högerflanken. Strömmen var stark och förvirrade i alla fall mina naturliga referenser och det kändes som om vi var på väg åt helt fel håll. Snart dök det dock upp lite brädor under oss. Det var så strömt att man inte behövde simma alls (så länge man skulle just i den riktningen) och brädorna seglade snabbt förbi synfältet. Innan jag forsat förbi dykmålet tog jag tag med ett pekfinger och höll mig fast, hade ingen lust att flåsa upp alltför mycket av min EAN50. Behagliga rännilar av svalkande havsvatten letade sig in på magen och jag tänkte att eventuellt dyk på Ingrid var alltmer avlägset.
Ruttnade ur ganska snart, det var strömt, svårt att hålla ihop teamet och kallt om hela bålen och det sög att ligga på dyrbar decogas. Tumme. Min andra idag! Håller jag på att bli vuxen?

Nu började dock det verkliga kaoset. Ingen verkade protestera mot att gå upp men tempot var vi inte över ens om, då alla gjorde individuell uppstigning på olika djup. Jag började undra var vi befann oss egentligen och tänkte på den puckade kaptenen i segelbåten som körde i cirklar runt Lelles Svea och ropade om vi hade nåt färskvatten, när vi var här sist. Då var det inte jag som riskerade att få en köl i huvudet...

När Jill och jag gjort minideco på sex meter och jag sugit i mig halva decopavan, bröt vi ytan. MITT UTE PÅ FJÄRDEN!
Försökte signalera till Tessi att vi var ok men de såg oss förmodligen inte, så vi började simma mot flaggön för att söka skydd. Strax därpå dök det upp ett par svarta huvuden ännu längre ut i vattnet och de okejade med båtar svischandes runt huvudena. Vi gissade att det var T och L men kunde inte vara säkra, sjön gick så pass hög nu och de var lååångt bort. det fanns ju ett dykpar till i vattnet... Vi simmade lite till och jag flåsade, tungt!
Tessi hade vid det här laget uppmärksammat oss och påbörjat försök att närma sig och kasta lina. Jag oroade mig över att båten gick över dykplatsen, det var ju så strömt att dykare kunnat hamna lite var stans och nu såg jag dessutom inte längre huvudena ute på fjärden. NIklas manövrerade båten tillräckligt nära frö att Björn skulle kunna kasta en boj till mig och Jill och efter vad som kände som en halv evighet av simmande, halande, skumpande och klättrande kom vi upp i båten. Nu syntes också Lelle och Tomas och efter samma manöver var också de bärgade. Vi körde tillbaka till utgångsplatsen på andra sidan kobben för att leta efter de sista och ganska snart såg jag dem... Eller vänta, det var ju bara en dykare... Eller? Jo, det var EN dykare och jag fick frossa medan jag sprang kring på däck och kollade åt alla håll för att hitta den sista. Det blev många ganska nervösa sekunder innan denne dök upp på ett helt annat ställe. Alla uppe på ytan. Lättnad!

När väl alla kommit ombord, öppnade jag dräkten för att se hur det stod till med understället. Genomsurt på hela bröstet, magen och långt ner på låren...

Inte speciellt sugen att trotsa blöta, vågor, ström och nollsikt på Ingrid. Inte ens för att tvinga i Tomas! Nä, nån jävla mått afår det vara.

Dagens lärdom: Jag ha sagt det för men nu får det vara nog. Aldrig mera fyra dykare i ett team! Vi skulle ha simmat till flaggön och gått ner, för att ha referens under dyket och i vår uppstigning, så hade vi sluppit att spolas ut på fjärden. Dessutom tänker jag inte lämna kapten ensam ombord, ens på det enklaste dyk!

Man ska aldrig underskatta havet, med andra ord.

Parkamraters loggar:
Jill Lundgren - Riksäpplet