Dyk nr: 120, Svartfotsvraket, Djuröbron, Värmdö - Stockholm

Förra dyket, på Harm, var ju ett riktigt höjdardyk. Tyvärr var dagens after work-dopp inte riktigt lika fridfullt. Det hela började redan på OT där en o-ring small i manifolden när Hogge skulle fylla gas. Efter diverse strul med det slutade det i alla fall med att jag lånade ett par andra flaskor för kvällens aktiviteter och färden mot Värmdö påbörjades.
Efter ett snabbt porslinsbesök hemma i radhuset sladdade jag ut till Djuröbron där Rickard redan väntade.
Vi svidade på rätt raskt och låg snart å guppade som små söta norska sälar på vattnet. Precis när vi gör oss klara för att gå ner upptäcker R att masken inte vill hålla tätt. Vi strular som fan med den en stund men likförbannat läcker den in vatten. Då visar det sig att den spruckit... Halva gummit har släppt från glaset, så tro fan att det läckte. R slet upp backupmasken ur fickan och snart var vi på väg igen. Nä....
Jag hinner bara ner och vända innan jag upptäcker R guppandes på ytan. Ingen inflatorslang...
Schmack, dit med slangen och nytt försök. Den här gången gick det bättre...

Vi gled ner efter väggen mot vraket och var strax framme. Sikten var helt okej och hon låg kvar precis så som jag minns henne.
Förutom vrakspillror var vattnet fyllt av små äckel päckel maneter och efter botten var det aborrar ta mig tusan precis överallt. Ja men fattar ni? Djurliv!!?? Vafan, ville man ha djurliv skulle man väl bott på västkusten. Det här är Stockholm, östersjön, the dark bloody baltic. Här ska vi fan inte ha nåt djurliv! Här ska vi ha svartbrunt grumligt vatten och rostiga vrak, inga jävla maneter...
Jaja, vi lallade runt där ett tag och småmös lite, typ... Det flöt på rätt bra. Men, då börjar det småpysa lite från R:s högra post. Det var dock inte några jacuzzibubblor så vi gled vidare igen. Ja, men lyckan blev ju kort, såklart. Efter på sekunden en halvtimme slocknar R:s HID och vi beslöt oss för att tumma dyket.
R drog fram ena backupen och vi började att glida hemåt.
Efter att ha kryssat oss upp mellan klipporna kom vi till slut upp vid stegen där vi kravlade oss upp.
Det visade sig ju dock att det hunnit bli precis becksvart ute medans vi varit nere, så det bidde ju lite småmeckigt att packa bilen. Men vafan, det löste sig det med och snart satt vi på Donken och åt plastburgare..
Juhupp, nu ska gästmuggen grisas ner lite med manetslem och sen ska man väl duna in framför tv:n, igen...