Dyk nr: 100, Hällebäck, Gullmaren

Det som aldrig skulle inträffa har hänt "> !!! - Förlåt mig cocktaildivers jag har syndat !!!

Regnet öser ner, det är lite blåsigt, borta vid stranden forsar det ner brunt dyigt vatten i ett vattenfall som sveper ut silt över hela området, ok man ser botten där det är grundast men det ser inte så inbjudande ut. Har plockat upp min parkamrat som tvingat mig att stanna på vägen för att köpa sockor - vilket visade sig vara ett gott val senare.

Klockan är kvart i fyra på eftermiddagen.
Vi tar på oss dykutrustningen, jag har min gamla Seaquestväst som nästan har gett upp spännbandet som man fäster tanken i. Sliter i 5-6 minuter med att spänna fast flaskan innan bandet ger med sig och till slut vill fastna, lättare irritation i det läget bara. Dags för en ny väst, den här har bara hängt utan att användas i 4 år ">.

Inflatorn på västen självfyller också men det går att lösa tänker jag samtidigt som pulsen går upp 10 slag till i minuten. Ångesten som redan innan var stor är nu riktigt stor. Torrdräkten får jag hjälp med och jag känner mig som ett uppsvullet vanskapt mumintroll i mitt för tjocka underställ och framförallt inte är jag inte fullt så rörlig som jag skulle vilja vara. Efter diverse stök o bök med att få igen torrdräktskedjan och få på luftpaketet är det dags för handskar.
Jag avskyr torrhandskar över allt annat så jag börjar med mina semivåttorra som jag alltid kört och som är så grymt bra.

Efter diverse utbrott o frustrerade svordomar så har jag fått på mig en och en halv handske och jag ger upp. Pulsen o ångesten har stigit 30 % till nu och det är bara att krypa till korset igen o köra torrt tänker jag. Eftersom våthandskarna är fel storlek så det går inte att få på dem. Har fått med mig fel så nu vet jag inte vad jag ska göra.
Ytterligare pulshöjning och ångesten är stor. Vet inte ens hur jag tar på mig ett par torrisar men min coollugna buddie hjälper mig. Antingen är hon väldigt cool, går på valium eller oerhört duktig att hålla tillbaka utbrott och skratt, för dråpligare dykare på västkusten har nog sällan skådats än vad jag är just nu.

Hjärtklappningen fortsätter. Det stora understället gör att jag knappt kan nå mina egna fenor och Hanna får hjälpa mig på med dem också. Så vad tog det, 40 minuter att komma så långt att jag kan hoppa i vattnet och jag är redan panikslagen.

Ner i vattnet o doppa ansiktet för att få ner pulsen och vänja mig vid kylan......... Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii !!!!


Det här finns inte, tårarna börjar rinna på en gång och jag känner att jag vill till Kuba istället eller något annat varmt ställe - skulle platsa i helvetet tror jag....
Efter flera minuter, sprutande tårar och mycket ångest kommer vi till sist ner med lite extravikt för att kompensera det tjocka understället som binder mycket luft.

Vi simmar ner lite o tårarna fortsätter strömma men det känns som pulsen börjat gå ner i alla fall.
Bara min puls borde annars få temperaturen i Gullmarn att stiga med åtminstone en grad.
Några eremitkräftor springer omkring på botten, några havsnejlikor och sedan på 7 meter är det dags för masktömning, inte på grund av läckage utan för alla tårar som rinner i ansiktet och fyllt masken till en fjärdedel ">.

Vi simmar sakta vidare bara för sakens skull, finns inte så mycket att se, Hanna ligger o tittar på en havsros mitt på sandbotten, fin men lite färglös utan ljus.
Jag hittar en eremitkräfta till som bokstavligen har hittat ett hemsläp. Den stora kräftan släpar en liten kräfta med sig i skalet och ja den fick nog bättra på sitt fultal senare. Såg väldigt skoj ut i alla fall .

Efter en stund så bestämmer vi oss att vända, skönt innan fingrarna börjar smärta och ännu mer tårar kommer. På vägen hittar jag en liten krabba och sen viftar Hanna på mig att hon hittat något. En liten spindelkrabba sitter på en sten. Den hade nog blivit bra på kort men jag är bara glad att jag inte har en kamera, det är tillräckligt illa med det kalla vattnet och hjärtklappningen som varit innan. Vi simmar ganska fort på slutet och jag märker mer o mer hur illa min väst sitter och att jag är extremt baktung och alltför lätt rullar över på rygg. Till det en inflator som ligger o smygfyller så avvägningen har väl inte varit den bästa och när vi kommer upp vid bryggan slänger Hanna ur sig någon tyken kommentar och applåderar mig med ett leende och tycker jag varit duktig.
Jag muttrar något men känner mig imponerad av mig själv och jag har som sagt överlevt.... Det var delmål ett. Hanna har i alla fall sett något extremt unikt - har hört att enhörningar är lättare att uppleva än jag i 2-3 gradigt vatten..... om hon slutat skratta ännu får vi väl se....

Det känns helt otroligt att jag har gjort detta, trodde aldrig det skulle hända men det är ett av två steg inför en senare upplevelse planerad till våren och då måste jag ha lite kännedom om hur vidrigt kallt det är med 2-3 grader.

Vi byter om i regnet och hoppar in i bilen. Jag är kall o fryser, på med mössan och sen plockas det fram dykbullar och några klunkar vatten släcker törsten bra. Skrattar åt eländet men vill nog mest komma hem nu.
Jag är helt betagen av att jag faktiskt har gjort detta men också väldigt trött så det är snabbt hem via ett luftstopp hos Paulsens. Tack för lite varmt vatten att tina sig med där

Ryser redan inför nästa gång men det kan inte bli värre än detta, det är inte ens teoretiskt möjligt hur man man än vrider på Einsteins lagar.
Kan säga att jag efter ett varmt bad på kvällen somnade ganska lätt

Det är kul att dyka, försöker att intala mig det i alla fall