Namn: Lösen:

Dyk nr: 225, Brända Holmen


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2007-10-13
MAXDJUP :
26,5 meter
DYKTID :
70 minuter
VATTENTEMP :
12 grader
SIKT :
8 meter
VISAD :
418 ggr

Vi fick för oss att vi skulle leta efter kammusslor efter att ha introducerats i ämnet av div sakkunniga. Minst 20 m djup och leta i små hålor efter tänderna löd instruktionen. Vi drog rakt ut mot djupet och ner under "locket" på 20 meter. Sikten klarnade upp från kanske 3 meter till 7-8 djupare än 23.

Matti höll koll på kompassen och jag kämpade på en längre tid helt utan riktning egentligen. Plöjde mest botten och snurrade runt rätt ostrukturerat. Efter en stund börjad det närma sig deco-läge men minuterna gick sakta sakta ner mot decoläge.

Helt plötsligt hamnade vi i deco och med mycket hög fart ökade decotiden. Minuterna tickade på och jag hade plötsligt 15 min deco. Snabbt hände mycket som inte alls var bra. Jag började fundera över var vi var, att vi sagt 40 minuters dyktid till de övriga (som inte skulle dyka alls), det var en del båttrafik och vi var ute rätt nära farleden. Jag försökte få Mattias att börja ta sig i rätt riktning men han var glad och verkade i mitt tycke vilja surfa fritt vidare. Deco var uppe i 20 min och jag började få kraftfull ångest.

"Låter inte reggen konstigt? Masken började klämma, bäst jag tar av den..eller.....kanske inte så bra idé..... Vi kommer inte att hitta tillbaka... Jag får aldrig se mina barn igen... Är det så här det ska sluta? Aldrig mer dyka? Jag kommer ju inte ens att överleva... " Med andra ord ren dödsångest.

Jag fantiserade om helikopterfärder, obotliga men för livet, rubriker i tidningen, såld utrustning. livslångt badförbud osv. Jag övervägde att simma rakt upp för att få slut på skiten för det var ju ändå kört.

Botten såg ut som ett ändlöst hav med lock på. Inga indikationer på riktning eller att vi skulle närma oss land. Bara ett tomt månlandskap.

Till sist infann sig insikten att det bara är jag som påverka om mitt eget skräckscenario kommer att bli verklighet. "Hörru, det är du som kan fixa detta och mota hjärnspökena på porten!" Jag fick någon typ av sans och Mattias hade, efter vad som verkade som en evighet för mig, börjat simma i något som kunde kallas riktning. Jag följde så vacker med och hade någon typ av kontroll på vad som skedde.

Till sist (kändes som en evighet) så kom några stenblock och vi började så sakta ta oss uppåt. Decotiden var nu uppe i runt 25 min. Det kändes som jag fick släpa Mattias med mig, han verkade tycka allt var frid och fröjd. Den värsta ångesten började släppa samtidigt som viss oro över att poppa upp från 15-20 meter infann sig. "Kommer jag att få ut all luft ur dräkten?". Fortfarande inte helt sund i tankarna med andra ord.

Nåväl, vi tog oss upp mot 5 meter och jag skickade upp fulkorven för att visa dom andra att vi levde. Vi hittade ankarlinan till båten och så Mattias navigering var det alltså inget fel på. Hängde där och väntade väntade väntade, sakta sakta tickade minuterna ner men det gick typ 1 decominut ner på 2 vanliga. Det hanns med en hel del funderande under dessa minuter..... Efter 70 minuter så var det till sist klart och vi kunde bryta ytan. Uppe hälsade alla välkomna och hjälpte oss upp i båten. Färd tillbaka med prat om lampor och utrustning. Jag sa inget och ingen märkte nåt. Först i bilen tillbaka berättade jag för Mattias som inte riktigt förstått situationen på det sättet.


Hur kan detta hända efter 200 dyk? Vad har hänt eller gjort att jag fick sån "obefogad" panik? Mattias berättade efteråt att han inte känt något eller märkt något på mig.

Jag har funderat en hel del och har inget solklart svar. Jag var oerhört trött efter en hektisk vecka med mycket arbete och lite sömn. Natten innan kom vi ner sent och jag sov rätt dåligt. Jag hade ingen egen koll på vart vi skulle eller kompasskursen. Jag hade sagt att vi skulle komma upp efter max 40 min jakt efter musslor, en tid som hastigt blev helt omöjlig samtidigt som jag visste att alla väntade. Omedveten stress när decon infann sig. Kanske 20 min på 25 meter bidrog. Koldioxidpåverkan pga snålandning? Många faktorer på samma sätt som andra vittnat om liknande händelser.

Nåväl, en erfarenhet rikare, om än skrämmande

2 x 1 kg fotvikt
Faber 2 x 6 x 300
300 -> 85
SAC 16,0