Dyk nr: 122, Duvholmsvraket, Lidingö, Stockholm

Jag mailade lite med nån snubbe på dykarna.nu om nån kamera och det visar sig att vi bor grannar! Lite lustigt faktiskt... Vi snackade om att ta nån tur ihop och nu fick vi ihop det för en liten utfärd. Harm stod på schemat så jag blåste dit bara för att finna parkeringen överfull. Den första jag ser är Herr Vendlegård och strax bakom honom skymtar även Herr Nilsson. De skulle visst ha nån slags wreck masturbation kurs och lägga beslag på hela vraket. Så det kändes som att de kunde få kela i dyn ifred.
Vi planerade om och möttes upp i Orminge istället, där Peter har sin båt "Four Strokes". När jag svängde in på parkeringen i Orminge stod redan Reine där med sin dykmobil. Jävlars i min lilla låda.... En Husbil!! Ett rullande uppvärmt omklädningsrum, med kompressor och hela skiten... Faaaan vad lyxigt.

Förutom jag och Peter var som sagt även Reine med men även en kollega till Peter, John. John har inte dykt så mycket men skulle eventuellt göra ett litet dopp, beroende på omständigheterna.
Vi fick i båten i vattnet till slut och riggade oss redo för att ge oss ut på sjön.
Färden från Hasseludden till Lidingö tog inte många minuter och när vi närmar oss vrakplatsen ser vi LM Dyks dykbåt Storsjön kryssa runt på platsen.

Vi letade rätt på vraket och släppte ankaret. Storsjön och dess unket underställsdoftande ingenjörer la sig en bit ifrån.

Väl på plats var det bara hoppa i remställen och plumsa över relingen. När vi alla tre låg i plurret gjorde vi upp dykplan och drog oss sen ner efter linan.
Sikten var ju som vanligt sisådär så när man plötsligt såg dybottnen rusa mot en var det till att panikfylla vingen för att inte dunsa ner i ett siltmoln.
Peter hade tagit ut kursen mot vraket och efter bara några meters simmande når vi henne. Perfekt!!

Det var inte helt lätt att få sig en bild av var vi var och vad vi såg. Efter en stund inser vi vad som är relingen, bygget och vi hittar strax fören. Vi följer relingen runt henne och möter då och då dykare från Storsjön.
När bottentiden är uppnådd vänder vi dyket och simmar tillbaks samma väg vi kom.
Tyvärr har ju ankaret drivit lite och vi förbannar oss själva som inte drog lina från tampen till vraket. Vi letar en stund men inser sen att vi inte kommer hitta linan utan får göra en fri uppstigning istället.
I min roll som "dekochef" tar jag oss upp till första stoppet på 12 meter hyfsat problemfritt, men på väg mot nian sen så strular det såklart lite. Jag har som vanligt svårt att få luften ur dräkten och blir lite för lätt, men reder snart ut det hela. Reine är också lite lätt och det är lite jojo-deko för oss alla tre.
Men som Peter skrev i sin logg, medelkurvan var nog rätt okej ändå...

Vi når slutligen ytan i alla fall och tar oss sen lätt och smidigt upp i båten.
Det snackas om ett dyk till men jag väljer att stå över. Det är fan kallt och jag lär inte bli varmare. De andra gör ett litet dopp med John men återvänder snart till båten.
Hemresan gick bra och vi är snart i hamnen igen. Allt gick hur bra som helst.
Tills båten skulle upp.... Bilen fick inget fäste i leran och orkade inte dra upp trailern ur vattnet. Men, efter lite fix och trix löste sig även det.

Så, väl på land var det bara fylla bilen och dra sig hemåt i slasket. Årets sista dyk var ju riktigt bra!