Namn: Lösen:

Dyk nr: 194, Södersjukhuset, Årstaviken


DYKARE :
PARKAMRAT :
Peter Hallgren  
DATUM :
2008-01-12
MAXDJUP :
6,3 meter
DYKTID :
35 minuter
VATTENTEMP :
2 grader
SIKT :
2 meter
VISAD :
775 ggr

Vi hade egentligen planerat att ta en tur till ett nyfunnet krigsvrak från andra världskriget, men när Hallgren föreslog att vi istället skulle ta en titt vid en liten brygga i Årstaviken så var vi alla ense om att detta var ett långt bättre förslag.

På aquasport mötte jag upp Löfberg och Sten för luftfyllning, och passade på att klappa hunden Daisy. Vi slängde in flaskorna i våra bilar, och sladdade vårdslöst iväg bort mot dykplasen där Hallgren väntade.

Vi svidade om under de vanliga misstänksamma blickarna från boende och förbipasserande, samt ett o annat "är det inte lite för kallt för att bada?". Vi svarade med att kasta dykbullar och kissa i buskarna.

Med ca 247 kg dykutrustning på kroppen började jag långsamt stappla ner mot vattnet. Efter 700 m så tyckte jag dock att jag burit Hallgren tillräckligt långt för att han skulle klara sista biten själv. Dessutom hade hans stukade fot på något mystiskt sätt plötsligt blivit mycket bättre, enligt honom själv.

Vi satte oss att vila på en liten bänk medan Löfberg och Sten endast i snigelfart rörde sig i riktning mot vattnet. Ett litet tips till er, och alla andra dykare: vänta med att ta på fenorna tills ni ska hoppa i vattnet!

Plötsligt hörde vi en röst från ovan. Jag tittar upp och ser bara två långa ben. Jag kisar upp mot himlen och skymtar Magnussons ansikte i fjärran. Han hade hört rykten om våra dykplaner och kom förbi för att beundra spektaklet. Men med tanke på systemkassen och de röda ögonen så misstänker jag att han också hade haft vägarna förbi sin hemliga knarkar-kvart.

Sten och Löfberg kommer till slut fram till vattnet, och vi hoppar ner i geggan. Löfberg hade tydligen fått problem med något, för han låg bara vid ytan med ansiktet nedåt och sprattlade. Jag försökte lugna ner honom genom att trycka ner honom under ytan. Tydligen hjälpte det, för efter en liten stund slutade han sprattla och lade sig på botten.

Vi delade upp oss i våra team: Hallgren och jag i ena, och Sten i det andra. Vi dök ner till botten, och blev positivt överraskade av sikten som var gott o väl 3 cm. Hallgren envisades med att hålla sig nära mig, men det tyckte jag var alldeles för omanligt och knuffade bort honom.

Vi simmade utåt och hamnade på ca 6 m djup. Det stora djupet började ta ut sin rätt, och jag kände berusningen slå till. En bidragande orsak kan ha varit starkölen jag hade druckit till frukost.

Efter att ha tittat på dybotten i 35 minuter så var både jag och Hallgren nöjda, och vi tummade dyket. Väl uppe på land konstaterade vi att detta är en dykplats man mer än gärna återvänder till!

Parkamraters loggar:
Roland Högdahl - Lidingö "Käppalavraken"