Namn: Lösen:

Dyk nr: 286, (D) Sala Silvergruva, ??-rutten


DYKARE :
PARKAMRAT :
Lelle Brusell  
DATUM :
2008-01-26
MAXDJUP :
29,3 meter
DYKTID :
52 minuter
VATTENTEMP :
2 grader
SIKT :
7 meter
VISAD :
1007 ggr

Jag var inte helt sugen på att dyka. Jag hade arbetat mellan 05:30 och 17:00 under fredagen och var lite småtrött och att gå upp 06:00 varje helg har börjat intressera mig mindre och mindre med tiden.
Natten hade varit fylld med mardrömmar, rosa cordura och trilskandes katter. En vanlig natt med andra ord.
Tarald var sjuk så våra planer att dra om linan vid T i Tunnrumsrutten skrinlades. Jag hade ordnat snordyra spik för uppgiften men då team-släggan låg i Häggvik hos Tarald så valde vi att hitta på något annat.
Lite glad var jag allt. Rent av lite förväntansfull. Ja, exalterad. Min DUI hade kommit hem från doktorn och den hade nu fått en kamrat. En svart matchande elväst. Om detta hade jag fått hela Oceanic Tech att hålla tyst om. Jag ville överraska (läs: jävlas med) Lelle och Tarald.
Det fanns ytterliggare en sak att fira. Det var Tors ettårsdag eller åtminstone nästan. Det var för lite mer än ett år sedan en otäck dykolycka höll på att, ja, jag vill inte skriva det. Dåliga vibbar… Det glädjer mig att se när Tor återigen kastar sig ner i det friska Sala-vattnet med ett stort flin i ansiktet.

Lelle kom insladdandes på min parkering vid 07:15. In med alla grejer i Subban för vidare transport mot Statoil Järva Krog. Kanske vi skulle möta TEAM RECCO #3 där. TEAM RECCOS OW-sektion skulle nämligen till Vagnis för vårdrillande.
Inköp av mikromat och dryck och iväg. Det som är så bra med Sala är att det förutom WC finns mikrovågsugnar så Statoilsallader inte behövs. Man kan tillreda lite vad som helst därnere på –155 meter. Suveränt. Dessutom är det en mikro i rostfritt. Precis en sån jag vill ha hemma så jag ska stoppa ner den i DUI-bagen någon gång.

I bilen på väg upp pratade vi om en sak. Politik!? Det är första gången som dykare jag pratat politik i 1,5 timme. Lelle gled hela tiden in på ämnet sex men jag ville diskutera vårbudgeten och trängselskatter.

Med lite tidspanik kom vi till sist fram. Vi noterade för övrigt att Salainfartens enorma raka har begåvats med mitträcke som avslutas i en rondell. Grattis säger vi eller ÄNTLIGEN! som Gert Fylking nog valt.
Vi väntade och väntade och till sist kom perolotta. Efter det kom alla andra i en strid ström förutom Hogge och Tor. Tjugo minuter försent hör vi en vilt skrikande 1,5 liters motor som i sakta mak släpar fram en stycken MB A-klass, Tor, Hogge samt deras dykutrustning över den steniga parkeringsplatsen.

In med alla miljarders pryttlar i bygghissen, på med bygghjälm och iväg. Jag var tuffast, jag hittade en röd hjälm denna gång.

Dykningen började med ett möte där vi diskuterade arbetsuppgifter. Några stycken skulle göra ett fotodyk. Några skulle iväg inåt och göra något jag glömt. Vi fick tipset att vid en plats försöka vidga en öppning så att vi kan slutföra en dykbar circuit.
Mötet avslutades när fotogänget dansade iväg och övade hur fotografer och belysningsdykarna skulle ligga i en tunnel. Jag kände igen stilen och jämförde den med den extremt korta karriär jag haft som fallskärmshoppare. Man ligger på marken och torrövar hoppet. Känns och ser larvigt ut men är nyttigt.

Stunden var inne. Jag etablerade ögonkontakt med Tor som sparkade på Hogge. Jag kallpratade med Lelle när vi klädde på oss och plötsligt tar jag under prat fram min elväst och tar på mig den. Lelle stirrar och jag ser hur han brottas med tankarna och till sist väser han fram, - Jag visste väl att du skulle köpa en sån där fjantväst.

Jag var nöjd och trallade på som en lärka. Jag tråkade Lelle resten av dagen och jag är förvånad över att jag kom undan utan en blåtira…

Jag hade glömt ett par strumpor och det glappade betänkligt i skorna men inte mycket att göra åt.
Till sist var vi redo för dyket. Ytorg, Ola N och F. Astlid frågade om jag knackat i berget för att undvika Gruvfrun. Det hade jag inte och funderade över om det är tvärtom, knack = gruvfrun kommer och dödar en!? Jag stog över det men var så stressad så att påtagningen av riggen blev extremt ”tokig”. När alla andra klätt på mig anslöt jag sakta min elväst till batterikanistern. På med strömbrytaren och efter någon minut kommer en underbar värme.

Vi gjorde strömhopp i vattnet och efter alla kontroller gled vi ner i det mörka vattnet. Sikten var tyvärr dålig i Christinasjön. Jag ledde dyket och tog fart från PET-flaskan längs en gul lina som går neråt. Jag kände spontant att det var fel och när vi skulle in i en ort vände jag då vi kommit fel. Lelle tog över men simmade också fel och vi började simma längs deco-rundan. Jag fick en flashback där jag såg hur Tarald senast gled förbi ett gäng dykare som låg på deco. Just det. Vår lina börjar längre ner. Ner i gyttjan och snart anar vi linan. Iväg och snart kan vi hänga av oss våra 40:s. Jag funderar över det dån som hörs hela tiden men förstår att det är vår gas vi andas ut. Iväg och ner för stupet. Man inbillar sig att det är trångt men mycket plats finns. Vi fortsätter längs linan och ser jumpet märkt ”18” .
Runt slänten och snart ser vi ytterliggare ett T som egentligen ska vara ett jump. Jag tar babord in där och in i en ort som ligger ytterliggare kanske 10 meter djupare, 30 meter. Vi hittar vår spole och Lelle lägger sig en bit ifrån och jag tar tag i min visuella lina som jag mentalt håller stenhårt i. Jag tittar några sekunder och börjar sedan plocka sten som jag föser åt sidan. Sikten minimeras till två decimeter men ibland tittar jag upp ur den tjocka men begränsade silten för att säkerställa att jag är rätt. Efter en evighet backar jag ut. Lelles tur. Lelle glider ner och börjar arbeta. Jag tar över för en kort stund men inser att det måste vara enklare att arbeta underifrån och dessutom vill vi se annat än silt och spetsiga stenar från två decimeters avstånd. Vi arbetsvägrar kort sagt.
Upp till mainline. Jag var hela dyket imponerad över min tarvliga trim. Det kändes som om jag kröp fram längs mainline. Först glider vi sakta utåt och i slänten skär linan in i just slänten. Båda vill åtgärda detta och hittar en stock som vi petar under. Perfekt resultat! Risken är att den kommer att glida iväg dock. Vi har tid och gas kvar så vi glider inåt systemet tills vi kommer till ”stock-jumpet”. Upp och titta lite. Där fanns en luftficka såg jag innan vi vände.

Utåt och hemåt! Upp längs stupet och snart petar vi på oss våra pavor med 100%. Vi kommer till decorundan och drar iväg. Vi gör gasbyte och direkt efter får jag för en sekund perfekt trim innan dräktgasen vandrar upp i fötterna och snart gör jag en sån där paniksimning neråt som jag gjorde senast 2000… Skamset drar jag iväg längs linan
Runt, runt på den i dimslöjor dolda linan.
Vi går upp när vi gjort v¨år tid på syrgas.

Väl uppe får vi höra att Hogges kamera läckt och får en deja vu-känsla från alla andra gånger dessa kameror varit med.

Vi klär av oss och jag är så ivrig att komma ur dräkten så att jag tar av mig allt i fel ordning så plötsligt står jag mitt i salen som ett fån intrasslad i elsladdar, pissventiler, självhäftande uridomer och skäms…

Jag berättar för Lelle att dräkten antagligen läckt men jag var varm ändå. När jag tagit av mig torrisen inser jag att det inte är vatten utan svett!
Naturligtvis hävdar Lelle med klapprande tänder att inte heller han frusit under dyket.

Elvästen är för mig värd vartenda öre. Den kommer säkert bara att användas under vintern och i Sala men jag upplevde att den gav mig säkerhet. På sistone har jag varit iskall och efter varje dyk varit orolig för efterföljder men inte idag.
Tor tipsade om att dyka med värmen på från början av dyket medan andra sagt att man kan sätta på den vid behov. Jag följde Tors råd då jag kan tänka mig att det oavsett hur bra västen är så blir det svårt att återfå värmen om man en gång blivit avkyld.
Det är dock en märklig känsla med tokvarm bål men avkylda ben.