Dyk nr: 125, TB 384 Mecum, Resarö - Stockholm

Det går inte att göra tvåan på beställning, så är det bara.... Jag försökte, men fan heller... Snopet drog jag upp underställslångfillingarna upp över magen och släpade mig ut i snöslasket som lagt sig över Wermdö. Jag hann gå en morgonpromenad på dryga 20 minuter innan Reine sladdade in med sin Volvo för att plocka upp mig. Men, ska tilläggas, den sena ankomsten var inte hans fel, så jag struntade i att örfila honom.

Tanken var att vi skulle bli fyra och att vi skulle besöka Harburg, men den fjärde uteblev och nu var vi således bara tre. Då Harburg ligger i farleden och kräver någon i båten strök vi genast henne som dagens dykmål och planerade om. Efter en stunds dryftande beslutade vi oss i alla fall för Mecum borta vid Resarö.
Vi var väl inte direkt snabba, Peter åkte dessutom hem en sväng igen för att hämta kameran, men till slut hade vi fått i alla grejer i Four Strokes och kunde sjösätta henne.
Väl vattnet gick det ju sen skapligt fort bort mot Resarö. Förbi Vaxholm bara, genom sundet och whops så var vi framme.
Hon är inte stor båten, men på nåt underligt sätt precis tillräcklig för tre dykare.
Framme vid vrakplatsen navigerade Peter så vi låg precis på och sen droppade vi ankaret. Vi gled i paketen och plumsade sen i en efter en. Reine var först och fick sen roa sig på ytan i dryga tio minuter innan både jag och Peter kommit i.

Vi gjorde upp en dykplan, fördelade roller och bubbelcheckade, sen tummade vi ner.
Och ner, det gick det.... satan i gatan vilken fart. Jag hann knappt med då jag fick stanna upp några gånger efter linan för att hinna tryckutjämna.
Jag kom i alla fall i kapp och efter några sekunder nådde vi slutet på linan och vrakäventyrets början.
Sikten var kass! Från ytan hade det sett rätt okej ut och jag uppskattade sikten till åtminstone fyra meter, men här nere var den knappt två.
Jag försökte se mig omkring för att få koll på var på henne vi var, men jag fattade ingenting. Dessutom hade den snabba tryckutjämningen lett till lätt yrsel som jag var tvungen att fokusera mig ur.
Vi svängde av längs med vad som kan ha varit en reling och hade fullt sjå med att se varandra, det siltade rätt bra. Jag vände mig om för att orientera mig lite men insåg att linan jag precis lämnat redan var utom synhåll och att jag hade precis noll koll på vart fan vi var på väg.
Jag mindes förra dyket på Duvholmsvraket då vi inte hittade ankaret och började inse att vi var på väg mot samma öde igen. Varför la vi inte lina från ankartampen??
Näe, med den klart begränsade bottentiden kände jag mig inte ett dugg sugen på att ägna några slutliga stressiga minuter till att leta lina, så jag signalerade de andra om att vi borde vända. Eller ja, det var ju lättare sagt än gjort, för med bara två simtag försvann de snabbt i mörkret och var utom synhåll innan jag hann säga rövhål.
Reine noterade i alla fall mina signaler och snart vände även Peter tillbaka.
Jag fnulade över om jag skulle ta fram wetnotesen och skriva lite, men sket i det och gav dem istället enklast tänkbara tecken, tummen upp.
Vi låg hela tiden vid någon slags reling, eller staket eller vad fan man ska kalla det, och så fort man bara kom i närheten av järnbalkarna så yrde silten runt om en.

Det fanns några linor i närheten av oss men vi konstaterade snabbt att ingen av dem var vår ankarlina. På bara några minuter hade den lyckats försvinna och vi insåg nog alla tre att vi precis gjort en repris av slarvet vid Duvholmsvraket.
Peter fipplade fram sin boj och efter lite mer fippel skjöts den upp.
Det visade sig dock att 33 meters linan tydligen bara var 25, för linan tog slut och rullen stack iväg uppåt. Peter fick i alla fall tag i rulle och lina och snart påbörjade vi uppstigningen.
Uppstigningen gick bra och trots den begränsade bottentiden genomförde vi ett hyfsat minideko enligt plan.
Väl på ytan snackade vi om dyket och konstaterade att hon ska dykas igen, men med bättre linrutiner och med en förhoppningsvis bättre sikt.

Vi släpade upp oss i Four Stroke och gjorde sen full gas mot Vaxholm!