Namn: Lösen:

Dyk nr: 589, Stenhamra brott, S


DYKARE :
PARKAMRAT :
Anna Svärd  
DATUM :
2008-01-27
MAXDJUP :
10,4 meter
DYKTID :
22 minuter
VATTENTEMP :
2 grader
SIKT :
15 meter
VISAD :
420 ggr

Det kommer en tid i varje dykares liv när man måste välja. Ett vägval så definitivt att ingen återvändo är tänkbar. Valet står mellan det trygga, det säkra, det evigt pålitliga... och Utmaningen. Beslutet att välja Utmaningen är så ödesmättat att endast ett fåtal vågat överväga det. När beslutet är taget är vägen enkel men utgången oviss.
Legenderna är många om unga, modiga dykare som valt Utmaningen och misslyckats.

Denna kalla snöbegjutna januarimogon var det äntligen, efter noggrannt övervägande och en lång och plågsam förberedelsetid, dags för mig och min trogna submarina vapensyster att anta Utmaningen. Vår tappre tredje följeslagare hade just meddelat att han inte var redo, vilket sannolikt var ett lika välgrundat som klokt beslut som vittnade om stor mognad och självkännedom.

Innan vi kastade oss i ödets käftar kontrollerade vi vår utrustning en sista gång. I det här läget fick inget fallera. Minsta märke, hur litet och oansenligt det än kunde tyckas, kunde omintetgöra hela operationen. När inget tecken på trygghet kunde upptäckas gick vi på darriga ben men målmedvetet de sista 100 metrarna innan vi tog ett sista djupt andetag av kall januariluft och sjönk långsamt ned i det kalla djupet. Där nere möttes vi av en vägg av förgänglighet, förruttnelse och hopplöshet. Överallt fanns tecken på årtionden av förlorade drömmar. Golfkarriärer som gott om intet, en drömbil som sänkts i desperation, drömmen om mopedens utlovade frihetskänslor som obarmhärtigt krossats mot den håra stenen och generationer av sorger som dränkts i alkohol. Det var endast genom ett hårt grepp om ett stenblock jag lyckades hejda en impuls att fly upp i dagsljuset.

När kylan till sist nått långt in i benmärjen och i ett begynnande segerrus lät vi oss till sist långsamt föras mot ytan av den sista gnyttan luft i dräkterna. Vi hade överlevt, mot allt förnuft, all logik och alla odds. Det var med blandade känslor vi gick tillbaka mot tryggheten. Vi hade riskerat allt och vunnit men båda visste vi instinktivt att dykning aldrig skulle detsamma igen, inte efter det vi just varit med om.

Väl i säkerhet kontrollerade vi noga hela utrustningen igen. Men allt var som det skulle. Vi hade verkligen gjort det. Ett dyk ner i avgrunden, helt utan Maresutrustning.