Namn: Lösen:

Dyk nr: 131, Harm, Lillsved, Stockholm


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2008-02-28
MAXDJUP :
18 meter
DYKTID :
47 minuter
VATTENTEMP :
2 grader
SIKT :
6 meter
VISAD :
656 ggr

Jag vet inte varför dagens tvågradiga vatten kändes som flytande kväve mot kroppen, men det kan ha berott på att vi stod ombytta i tre timmar och väntade på Herr Andersson som hade "en sån där *könsord*dag".
Han meckade med scooter, slogs med scooter, skar i scooter, sågade sönder handskar, fipplade med ringsystem och svor lite ibland.

Till slut var i alla fall teammedlem 3 klar och vi gled ner i plurret. Peter och Reine scooooutrade (uttalas helst på pitmål, det låter roligare då) från bryggan medans jag tog vägen via stranden. Vi gick ner vid stegen och hittade snart den nylagda linan ut mot mörkret. Sikten sög rejält och den blev ju inte bättre av att någon riktade sin scooouuuter lite neråt hela tiden och dammade till det ytterligare.
Ett tag följde jag inte linan, utan insåg att så länge jag simmar i ett moln så är jag på rätt väg, vilket visade sig stämma alldeles förträffligt.
Till slut var vi alla framme vid gamla Harm i alla fall och då fick jag en sån där skön-läskig fylla. Ni vet den där yrseln man får ibland när det snäpper till i öronen. Jag låg stilla en stund, fokuserade och tänkte på min Polaris (riktig skoter alltså) hemma i stugan. Sikten var i alla fall riktigt bra ute på vraket, kanske till och med den bästa jag upplevt här.

Jonen jag dök med simmade och scoouuuutrade lite omvartannat medans undertecknad frogkickade sig framåt (och bakåt såklart) mest hela tiden. Vi lallade runt lite kring bygget, rundade fören och gled in en sväng på skithuset.
Då, jävlar i min lilla låda vad kallt det blev. När jag försökte fråga de andra vad vi skulle göra hade de i sina köldfrossor i princip redan påbörjat hemfärden så det var bara att haka på.
På hemvägen åkte jag snålskjuts i Peters rövring lite eller så hjälpte jag Reine lite genom att putta på honom bakifrån, så han skulle ta sig framåt. Scoooutern ville visst inte riktigt vara med.
Peters scoooouuuter funkade däremot alldeles utmärkt, vilket jag själv snart fick prova på. Satan vad det gick. Jag vart så fokuserad på körningen så jag hann som inte med att avväga, den drog ju mig avvägd så att säga, så när jag väl släppte gasen fick jag dumpa vingen raskt som attan för att inte tappa djup.

Väl vid stegen igen så sattes det full fart mot stranden där vi kastade oss upp och iväg mot bilarna. Nu var det kallt..... Ni vet sådär så fingrarna värker av smärta...
Snabbt som ögat packade vi ihop och kastade oss iväg mot McDonken i Gurraberg. Reine hade dock plötsligt lite bråttom hem till sportspegeln, samt att han skulle be sin sambo städa toaletten, så han drog hemåt. Peter skulle hem och spackla och tvinga sin fru att massera hans kalla fötter så han valde drivethrualternativet, så jag fick plötsligt sitta alldeles ensam och trycka i mig födan. Men men....

Summasumarum, idioti att ligga i 45 minuter i isvatten så kallt att läpparna stelnar, fingrarna smärtar och tårna skrumpnar. Men, med dagens 6-meters sikt var det ju helt klart värt det! Det tycker nog Reine med...