Namn: Lösen:

Dyk nr: 273, Harburg


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2008-03-24
MAXDJUP :
33,5 meter
DYKTID :
38 minuter
VISAD :
727 ggr

30/30 och lite decogas.

Vädergudarna gjorde verkligen sitt bästa för att avskräcka även en extra taggad van "östersjö-hardcore-winter-diver" med många minusgrader och snöyra. När jag åkte över llidingöbron såg jag att sundet var täckt av en isskorpa, något som inte kan ha varit alltför vanligt förekommande denna vinter.

Gasplaneringen utgick från två lite djupare dyk och jag hade hoppats på att få börja med Mecum, som ligger djupast. Det sket sig, som det gör för det mesta när man planerar för dykning i Östersjön och istället skulle vi köra Harburg först. Valet stod mellan att göra ett rejält dyk på Harburg och inte ha så mycket gas kvar till Mecum och att gapa efter mycket och försöka göra halvmesyr på båda. Girig som man är när man inte kommer i så ofta, valde jag halvmesyr.

Mr Raw och jag skulle hoppa som andrateam efter Team KTH, innehållandes tre hårdkokta grabbar som skulle leta mänskliga kvarlevor. Vi slapp således trassla med bojning (den här gången i alla fall.)
Jag hade ganska stökigt med mina nya torrhandskar, som till skillnad från mina tidigare inte hade fasta innervantar. (Trist när leverantörerna tvingar en att lägga om rutinerna när man vill lägga tiden innan dyket på meditation och fokusering snarare än vantstök! Näg-näg-näg!)
Väl på linan kändes allt sådär härligt som det alltid gör när man är på väg ner och inte riktigt vet vad man ska få se den här gången. Sikten var dassig i mellanskiktet men öppnade upp sig i slutet av linan, när vi landade på vraket och till skillnad från tidigare gick det nästan att orientera sig. Med Richard i spetsen gav vi oss av förut och passade på att glutta i en dörröppning på babords sida, vars innandöme redan var upplyst av ryssen och gänget. Silt, silt och silt var vad vi såg och forsatte vidare vid babords reling. När vi närmade oss 30-metersdjupet möttes vi av gråvit dimma, liknande den som brukar kunna finnas på Ingrid på samma djup. Vi hovrade omkring på denna nivå en stund och vände sedan uppåt igen, denna gång på styrbords sida. Alldeles för fort kom vi tillbaka till linan och en känsla av "vad gör vi nu?" uppstod. Jag sneglade på en dörr till en korridor, som vi passerade och mindes tiderna då man vågade pressa sig in i allehanda okända öppningar utan bävan för att man inte skulle kunna vända. Nästa gång ska jag ta reda på mer om vilka hål man har en chans att återvända ut ifrån och ta en noggrannare titt på dem.
Richard började leka sina berömda charader dolda i hidljus men jag orkade inte tjafsa, utan hängde fogligt med på vad det nu var han föreslagit och det blev en sväng ner till Harburgs fantastiska propeller.
Sen tog vi oss tillbaka till uppstigningslinan som lägligt nog var fastknuten på lagom gasbytesdjup. Decot blev väldigt jacuzzibetonat tack vare allehanda dykare på ned-och uppgång och jag blev nära nog rammad av en entusiastisk och ivrig harburgbesökare.

Hur som helst.
När jag innan denna dykdag låtit min bekantskapskrets veta att jag ska ut på äventyr har alla sagt MEN GUUUUD, är du TOOOKIG, det är ju KAAAALLLLLT ute! Och jag har kategoriskt svarat som jag alltid gör att "Det är 4 grader på botten året runt, så det är inte så konstigt att dyka på vintern". Man vill ju verka oberörd och lite sådär tuff, liksom!
Men den här dagen var det kallt, jag erkänner det. Kallt att packa i grejorna, trångt att byta om inne (eftersom alla andra också ville göra det), kallt att rigga pryttlarna, kallt att vänta på bojning, kallt på vrak och framförallt på lina, fullkomligt isande att ligga i ytan och inte kunna haka av sig decoflaskan pga frysdomnade fingrar... Ja vettesjutton om det var värt det?

Dessutom verkade jag ha drabbats av en släng av Tourettes, eftersom jag kände en stark önskan att svära på finska, trots att det fanns åtminstone en, om inte flera finsktalande resenärer med på Tessi. Vid ett tillfälle grymtade jag på finskt manér "halasta kommipälle", som jag tidigare fått lära mig ska betyda "Stå inte på gummit!" innan jag kom på att Mirka stod precis bakom och det kändes ganska pinsamt. men jag får väl bjuda på det och hoppas att Tourettesymptomen bedarrar med tiden.