Namn: Lösen:

Dyk nr: 186, Wreck 1, War fundy


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2008-05-31
MAXDJUP :
21,3 meter
DYKTID :
31 minuter
VATTENTEMP :
5 grader
SIKT :
8 meter
VISAD :
694 ggr

Ner: 10:46
EAN32: 2x12
Vikt: 3 kg + Lampa
Medel: 15,7 m

Jag tillbringade veckan jobbandes i Norsjö. Norsjö är ett trevligt litet samhälle utanför Skellefteå med ett cafe, en pizzera, Frasses och en hotellrestaurang. På fem dagar lyckades jag äta mig igenom hela utbudet och kan rekommendera hotellet som lagade riktigt god mat till sina gäster. Hotellägaren berättade att han sedan länge gett upp tanken på att få lokalbefolkningen att äta ute på kvällarna så maten fick beställas under dagen.

Plötsligt ramlade ett brev in i mailboxen. Uppdyket på vrakkursen var bokat - platsen var bestämd till War Fundy och tiden till lördag. Mina flaskor stod hemma och ofyllda och när jag landade på Arlanda hade dykbutikerna redan stängt. Johan gjorde en insats och hämtade upp mina flaskor, fyllde dom och skjutsade mig till Grisslehamn.

Efter en evighetslång bilresa var vi framme vid Grisslehamn där vi hittade några glada Västeråsare och en dykbåt. Båtresan gick fortare, vi hoppade i sist men påbörjade ändå vårt dyk bara en timme och tre kvart efter avgångstid. Under båtresan jobbade vi på en ambitiös dykplan enligt en känd akronym skapad av en organisation vars namn är en annan känd akronym. Organisation är känd för att ha förespråkat dykning enligt en akronym. Någon verkar ha en förkärlek för versaler. Enligt uppgift skall inte NAUI ha någonting emot att man lånar bokstäver från andra organisationer.

Planen var att hoppa i vattnet och visa upp våra långa slangar för varandra. När vi kollat vem som har längst slang skulle vi ta tag i varandras manifolder och dra ner varandra under vattnet. När detta var klart skulle vi göra tummen ner och sjunka längs med linan ner till vraket och simma längs med vänster sida. Ungefär halvvägs skulle vi hitta en loftgång, där skulle Johan fästa ett vitt snöre. Planen var sedan att rulla ut vitt snöre så att det någorlunda lågt och rakt skulle leda hela vägen genom vänstra loftgången till aktern. När snöret var utrullat skulle vi vifta med varsitt finger i vattnet och samla ihop det vita snöret igen. När snöret var bärgat var planet att simma tillbaka till det tjockare snöret och följa det upp till båten. På vägen upp skulle vi då och då stanna och titta på våra klockor och djupmätare. Allt detta trassel med snören skulle förhoppningsvis ge oss varsitt cert.

Vi hoppade i vattnet och Jocke svor till. Hans lampa var inte kopplad. Vi dök i alla fall efter att Mattias tvingat oss att boxa Jocke. Sedan trasslade vi med alla linor enligt plan. När vi låg på tre meter och stirrade på våra klockor kom Mattias fram och ville skaka hand. Jag antog att det betydde att vi klarat kursen.

Efter dyket blev det mat i solen (det svider lite i pannan dagen efter...).