Dyk nr: 133, Harm, Lillsved, Värmdö - Stockholm

Mika hörde av sig och frågade om jag lagt fenorna på hyllan då jag inte dykt sen i mars. Och det är ju en berättigad fråga. Svaret - näe, det har jag ju inte, men jag har fått barn. Vi bestämde i alla fall att göra ett besök på husvraket på onsdagen och efter lite planering, fix o trix lyckades jag komma hemifrån.

Krillo hakade också på och de bägge herrarna var vänliga nog att plocka med sig mina flaskor från OT på eftermiddagen, så slapp jag snurra till stan enkomt för det utan kunde ägna eftermiddagen åt min allt annat än fina gräsmatta.
Jaja, i alla fall... 19:06 sammanstrålade vi i Lillsved där volvoåkarna betalade parkeringsavgift i form av en fika på caféet. Min egen saab hade jag redan ställt på övre parkeringen så jag satt snällt och tittade på när de tröck i sig dammsugare, glass och annat snarr, bara för att slippa gå ett par hundra meter till andra parkeringen.

Jag förvånades själv över hur jäkla snabbt och smidigt det gick att få på sig grejerna och komma i paketet. Det är ju ändå ett par månader sedan, men jag lyckades trots det skilja på longhose och lampkabel. M & K var också snart klara och vi dillade lite om dagens dykplaner. Jag förkunnade att jag mest var intresserad av att komma i vattnet och att diverse skillsande intresserade mig föga. Mika ville dock öva på lite scenarion så han hakade med sig en extra pava och så lallade vi lätt framåtböjda iväg ner mot vattnet.

Vi kom i, fick på oss masker och fenor och var redo att plumsa. Ytsim är ju aldrig kul så vi beslöt att följa djupkurvan från stranden bort mot linan, vilket skulle visa sig vara enklare sagt än gjort. Sikten var ju precis värdelös och det tog ju inte en minut så hade vi tappat bort Krillo. Jag och Mika gick upp igen och fick hjälp av några fiskare på bryggan att lokalisera hans bubblor.
När vi väl var samlade på linan alla tre så vände vi utåt och drog iväg. Sikten var kass... Parasollet man passerar såg jag inte förän jag simmade in i det. Jag noterade att mina instrument gav olika värden. Uwatecen gav ett grundare djup än Suunton. Jag känner ju till dykplatsen och djupet så jag brydde mig inte särskilt mycket mer om det.
Strax nådde vi i alla fall Harm och här var sikten klart bättre, 4 - 5 meter kanske om man ansträngde sig.

Vi lallade på lite och följde styrbords reling mot fören. När vi nådde tampen som går till ytbojen var det dags för lite skills så vi gjorde en simulerad uppstigning med gasbyten för Mika och sen ner igen.

Vi gled vidare akterut igen och tog en tur in på dass för att surra lite. Jag blev lite osäker på huruvida manometern fått sig en smäll för jag fick för mig att nålen stått still en stund. Gas borde dock finnas i överflöd och de andra hade också rätt bra förråd. Vi hade nu passerat en timme och beslöt oss för att vända hemåt. Nålen hade rört sig snart igen och troligen hade jag bara sett fel tidigare när jag fick för mig att den visat samma tryck.
Mika tog täten efter linan och jag störde mig återigen på att instrumenten visade olika djup. Jag skickade över Uwatecen till Krillo som gjorde en jämförelse med sin egen och Mikas. Alla instrument gav samma djup inom en decimeter eller två, förutom min uwatec som låg två meter grundare. Jävligt mysko....

Tiden gick och strax fick jag för första gången uppleva hur Suunton beter sig när den går över i decoläge. Jippi.... Sikten var precis lika kass på hemvägen. Linan såg jag aldrig, utan litade helt på att någon annan såg den. Jag navigerade efter blänket från Krillos manometer som han tydligen blankpolerat baksidan på, smidigt.

Vi nådde linans ände i alla fall och tog sikte på stranden. Sikten var bedrövlig och vi tappade bort varandra allihop. Men, så småningom plumsade vi upp en efter en inne vid strandkanten.

Soft dyk... Det var sååå skönt att få bada lite igen. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge till nästa gång, som förhoppningsvis är certifieringsdyket för den där segdragna GUE-kursen...